yourexloverisdead

Ojojoj, nu har det inte bloggats något på jättelänge. Vet inte riktigt vad jag haft för mig, men tiden har bara försvunnit. Har jobbat lite, pluggat lite, varit full, varit bakis. Inledde helgen med att knäcka en flaska champagne för att fira P's nya jobb, en trevlig ny vana tycker jag. Det var bara det att vi skulle ha middag för en massa människor någon timme senare och då var både jag och P ganska fulla (efter skumpan gick vi på vinet...). På middagen kan man väl inte påstå att det var ont om vin heller, så jag blev riktigt jävla blaskig. Det var en hejdå-middag för K som sticker iväg till Indien imorgon och ojojoj vilka sentimentala tal jag höll för henne! Det var Oprah-klass på dem du.

Man skulle kunna säga att jag inte mådde så jättebra den natten...eller dagen efter när jag släpade mig iväg till jobbet heller för den delen. Var tvungen att fejka influensakänningar för att min chef inte skulle komma för nära och känna spritångorna. Jag hade på något sätt förträngt hur fruktansvärt det är att jobba när man är bakis. Senast jag gjorde det somnade jag i skyltfönstret på Lindex (vi höll på att tejpa för dem så det var ingen som såg, men man kan väl säga att det inte var mitt proudest moment). Trodde att jag blivit visare och mognare...eller ja, lite vuxnare i alla fall. Men nej.

Tänker undvika de där giftdropparna till fredag (då ska vi på Nouvelle vague och då vill jag dricka öl), ska inte röka fram till dess heller. Få se hur det går.

Jag har fått en hemma-man också, fast bara den här veckan. P är tillfälligt arbetslös och går runt här hemma och fixar och donar. Eller ja, så himla mycket har han väl inte donat egentligen. Han har bakat och satt upp sänglampor. Väntar fortfarande på att komma hem till färdiglagad middag och en röst från köket som trallar: välkommen hem älskling!

Some day...some day.

Ok, då tar vi det största som hänt sen sist då: idag när jag och M spatserade genom korridorerna på SU såg vi ingen mindre än hennes majestät kronprinsessan! Ja vi trodde ju förstås inte våra ögon, men där var hon! Livs levande! Ingen krinolin eller sammetsmantel utan klädd som en helt vanlig människa. Man skulle nästan kunna tro att hon var det.  

Ja, det var stort. Både jag och M kände att någonting i våra liv förändrades den dagen (idag) och att ingenting någonsin skulle bli detsamma igen.