yourexloverisdead

Fredag, fredag, fredag!!!

Dagen har varit strålande måste jag säga. Började med en ordentlig vårstädning av garderoben och gick med överskottet till myrorna (ville egentligen ge det till stadsmissionen eftersom jag är lite halvskeptisk till frälsningsarmén, men jag orkade inte gå ända bort till nytorget just då [det är ändå typ tre kvarter]). Kände mig väldigt duktig och helgonlik i alla fall, men egentligen var det ju för att kunna få plats med nya kläder i garderoben som jag var tvungen att ge bort lite gammalt så väldigt helgonlikt var det kanske inte. Men jag slängde inte bara bort det i alla fall. Second hand is the future baby!

Sen bar det av till universitetet där jag som vanligt satt tyst och inaktiv genom hela seminariet. It's my new thang.

Solen sken och förgyllde rökpauserna enormt mycket och jag och M satt och snackade skit om de andra kursdeltagarna. Väldigt moget.

När seminariet var avklarat och jag tagit en fruktlös vända till stadsbiblioteket begav jag mig till jobbet för att inhandla lite nya vårkläder. Efter en titt på kontoutdraget (efter gårdagens shoppningtur) insåg jag moloket att jag inte var riktigt så likvid som jag trodde. Jag trodde att nu när jag skaffat ett till jobb att jag skulle bada i pengar, men ack så jag misstog mig. Jag är ju precis lika fattig som förut...men med lite fler fina vårklänningar i garderoben förstås.

Blev glatt förvånad när jag fick ett samtal från min kära K som bjöd på middag, känns som att det var evigheter sen som jag blev hembjuden till någon. Senaste tiden har vi haft så många middagar hemma hos oss att jag tappat räkningen. Trevligt att någon bjuder tillbaka någon gång. Ska bli kul att träffa K's posse också.

Jag och P hade redan bestämt att vi skulle gå och se Sweeny Todd ikväll så det finns en stor chans att det bli fyllebio ikväll! (Är inne på mitt andra glas vin och vi har inte ens kommit till middagen än). I like.

Imorgon bär det av till Ikea, där det ska inhandlas en ny bokhylla så vi kan bli av med alla boktravar som står överallt. Har en känsla av att det kommer att bli lite mer än så också, typ hundra värmeljus eller något i den stilen.  

Just det, apropå kommentaren om mitt billiga fransklexikon:

Syftningsfel är roliga. Fick ett väldigt fint sms från Lund idag: "'Hemmagjorda hamburgare av svensk ungtjur' Vilken kompetent ko, kan laga mat med 4 klövar. Eller så är det kocken som är ett vilddjur. Honom skulle man prova."   

Tack Mika!

Sitter på String och försöker plugga. Det är rätt lugnt och solen skiner in genom de stora fönstren. Jag kände att jag var tvungen att komma ut ur lägenheten, somnar bara om jag stannar kvar och försöker plugga hemma.
String är bra, billigt kaffe och en oändlig uppsättning små miniservitriser som inte kan vara äldre än tolv. Var går gränsen för barnarbete egentligen?

Blev röksugen på vägen hit och upptäckte att ciggen låg kvar hemma. Jag stegade bort mot 7-11 där jag blev hånad av den manliga (ja, av manligt kön alltså...manlig var han inte den lilla skitungen!) expediten för att jag ville köpa ett paket Vogue. Han talar om för mig med ett fnys att de "inte säljer tjejcigg"!
Jag väljer faktiskt att röka MESCIGG därför att min skruttiga hals inte klarar av något annat, jag var inte medveten om att detta var en antifeministisk aktion! Men nu måste jag tydligen börja röka röda prince eller nåt annat mindre "tjejigt" för att inte känna mig som en jävla bromskloss. Tack.

Jag gick surmulen därifrån med ett paket blå LM i fickan (som är ännu svagare [läs tjejigare] men tydligen maskerade av den blå färgen).
Men när jag ställde mig i solen utanför String och kände hur värmen trängde in i mina porer kändes det redan lite bättre. Till mitt stora förtret kom jag dock att tänka på att det inte var länge sedan en cigg före klockan tolv tedde sig motbjudande för mig och jag insåg motvilligt att min dåliga lilla vana mer och mer börjar likna ett regelrätt beroende. Inte bra. Inte bra alls faktiskt.

Men nu spelar de Sigur ros på String och jag tänker sluta fundera på det här. Addiction schmaddiction.

Senare:

kom att tänka på ett samtal jag och P hade för ett par dar sen om barnslaveriet i Förenade arabemiraten, som man tydligen fick förbjuda igen så sent som i år. P var smått chockerad av det faktum att föräldrar sålde sina treåriga söner som kamel-jockies, där de får rida runt på kameler som tävlar mot andra kameler. Tydligen är det endast lätta små treåringar som är lämpade för detta smått bisarra yrke. Hur som helst så kände jag mig inte alls lika äcklad av dessa föräldrar som av de som säljer sina döttrar som sexslavar eller gifter bort dem innan de fyllt tio, det är klart att det är vidrigt men det chockar mig inte längre att människan inte verkar ha någon botten för hur lågt man kan sjunka. Det finns inga gränser för människan vidrighet.

Jag påmindes om detta samtal nu när jag sitter på String och en man precis beställt en leverpastej - och kaviarmacka. Det finns som sagt inga gränser för människors vidrighet.

Jaha, då va man bakis igen då. Inte helt genomtänkt kanske. Hade en riktigt trevlig kväll igår. Uppiggad av en väldigt bra helg och berusad av gott vin begav jag och P oss iväg till Vampire Lounge efter en mycket god middag och trängde oss ner genom folkmassan till den grottliknande lokalen. Ovanligt mycket folk men så har de ju ruskigt prisvärda drinkar där på måndagar. Jag och P jobbar oss stadigt igenom den gedigna drinklistan och gårdagens favorit var definitivt en rabarbermartini för min del och en rosa milkshakedrink som hette Princess-någonting för P's del. Han är så maskulin.

Förutom genröst intagande av alkohol roade vi oss med att gissa vilken tv-serie jinglarna i kvällens musiktema var hämtade ifrån. Det blev en liten dispyt om huruvida en var signaturmelodin från "Huset fullt" eller "Räkna med bråk", men annars var det inte mycket till utmaning tyvärr. Allt värdelöst tv-tittande hade uppenbarligen gett resultat. Skönt.

För ca en femhundring får man åtta cocktails på vampyr. Det blir man ganska full på. Eller ja, vi blev det i alla fall men då hade vi å andra sidan delat på en flaska vin innan också.

Fulla och glada dansade vi vidare ut i natten till Skrapan där Akademibokhandeln tjuvstartade bokrean mellan 00.00-02.00 och plockade på oss böcker. Fulla! Det var jättemysigt!

Vi var långt ifrån de enda lässugna nattugglorna i Skrapan den natten, men vi var däremot i princip de enda med kläder på. Ja, de andra var inte nakna (tyvärr, det hade verkligen förgyllt min natt), men de var alla iklädda pyjamas. Eftersom jag som sagt var ganska full föreföll detta mig bara lite märkligt. Men när jag såg skyltarna som förklarade att pyjamasklädda personer fick 20 procents rabatt blev det hela lite klarare. Jag kunde bara inte låta bli att fundera över ifall alla dessa människor bodde precis i närheten eller om det hade åkt buss eller tunnelbana iklädda sina nattliga munderingar. I så fall går man ganska långt för någon intjänad hundring.

Hur som helst så plockade vi på oss en hel del, P köpte som vanligt bara historieböcker à 700 sidor och jag köpte bland annat ett billigt franskt lexikon, så nu jäklar ska jag ta tag i franskaplugget igen.

När vi skulle betala övertygade jag killen i kassan att jag alltid sov i svarta stuprörsjeans, så vi fick också den eftertraktade pyjamasrabatten!

Jag älskar bokrean! Nu måste jag tyvärr återgå till de tre tegelstenar jag ska ha läst ut till imorgon. Och ja jag vet, planering är inte min starka sida.

Holy moly vilken trevlig helg jag haft!

Fredagen spenderades i soffan med Primo-pizza (världens godaste helt klart) och Tudors. Mycket mysigt. Ingen alkohol faktiskt, men det blev det desto mer av på lördagen då P's födelsedag skulle firas för tredje gången(!). Denna gång med hans närmaste vänner och en hel del vin. Det blev en hel del genusdiskussioner, vilket det ofta blir efter en skål linssoppa och oändliga mängder rödvin. På något underligt sätt hamnar jag och P alltid på motsatta sidor i dessa diskussioner. Jag vet inte varför, vi tycker ganska lika men vi blir alltid självutnämnda fiender där jag tycker att han är ett manschauvinistiskt svin och han tycker att jag är en gapig bitterfitta. Fast jag är sjukt glad för att han i alla fall ger sig in i diskussionen, många killar låter bli och sitter där tysta och undrar hur i helvete de fick skulden för allting. Jag förstår att det är frustrerande, men man kan inte gå runt och skjuta problemet ifrån sig och låtsas att det handlar om individuella fall och inte om strukturer. Ingenting gör mig så jävla irriterad som när folk säger att kvinnor väljer att stanna hemma med barnen i betydligt större utsträckning än män på grund av fria val och att våld mot kvinnor endast utgörs av enstaka fall av sjuka män.

Men nu var det ju inte det jag skulle skriva om...

Helgen bestod även av jobb och jag har insett att jag trivs himla bra på mitt nya jobb. Framförallt kompletterar det min ganska ensliga vardag väldigt bra. I veckorna sitter jag framförallt själv och pluggar (eller har ångest för att jag inte pluggar) och blir till slut tokig av att vara ensam så mycket. Att jobba i butik är extremt socialt och jag får ge utlopp för min sällskapssjuka. Slog till och med säljrekord för en söndag när jag jobbade själv igår. Jag är faktiskt grym. Men jag kan inte fatta hur folk kan shoppa loss dagen innan löning, jag hade ju varit pank i två veckor!

Direkt efter jobbet tog jag mitt pick och pack och gav mig ut till Yasuragi på Hasseludden där jag mötte upp min mor och moster för en underbart avslappnad kväll/förmiddag med grym japansk mat och heta bad. Jag känner mig såååå utvilad. Jag vill bo där. It's the shit.

När jag kom hem möttes jag av en ovanligt älskvärd sambo med två små presentpåsar i handen. I den ena låg ett fantastiskt fint halsband och i den andra en matchande ring. Han är så fin. Har nog aldrig fått smycken av någon pojkvän förut. I never felt more like a woman.

Ikväll ska han få en riktigt god middag med dyra inköp från söderhallarna. Det är mycket möjligt att det kommer öppnas en flaska vin också...

Jag måste skriva ett inlägg för att berätta om min fantastiska vän Pia.

Pia och jag är antagligen varandras totala motsatser, vi lever kort sagt i två helt olika världar. Men när våra världar möts har vi alltid väldigt trevligt ihop. Pia är (till skillnad från moi) en extrem tidsoptimist, hon är alltid på språng (oftast lite försenad) och har alltid minst tio tänkta ärenden för mycket för ett 24-timmarsdygn. Jag får lätt magsår av att umgås med henne, eftersom jag är en extrem tidspessimist, som nästan alltid är en halvtimme tidig till allt och alltid får vänta på folk och därför ofta är ganska irriterad. Men Pia har en egenskap som ingen annan i världen besitter: hon kan få mig att må bra hur nere jag än är. Hon har en energi som är fullständigt omöjlig att inte smittas av och hon tar sig alltid tid för att lyssna på mig (trots sitt överfulla schema). Detta är bara ett av många skäl jag älskar henne för.

Pia bor numera i Malmö men när hon är i Stockholm bor hon hos sin pojkvän, som bor alldeles bredvid mig. Därifrån ringde hon mig i eftermiddags, när jag låg och tyckte att hela världen var emot mig, och frågade om jag kunde hjälpa henne att släpa hennes packning till centralen (eftersom hon råkat få med sig lite mer grejer på hemvägen).

Som den goda vän jag är ställer jag självklart upp fast jag egentligen helst vill ligga kvar hemma och tycka synd om själv och lyssna på Ryan Adams och förbanna livet. Vi bestämmer att en halvtimmes marginal blir lagom och jag ska vara hos henne kvart över tre. Kvart över tre har Pia självklart (detta är självklart för alla som känner henne) inte packat färdigt än. På golvet i den lilla lägenheten står ca sju stycken väskor halvpackade och sängen är fortfarande täckt av saker som ska med tillbaka till Skåne. Pia är till skillnad från mig helt lugn. Jag tittar på klockan och ser med stigande panik att det snart bara är en kvart tills Pias tåg ska gå. Då är hon klar! På med lite mascara bara.

Vi hetsar iväg till tunnelbanan med fyra väskor var och kommer fram till t-centralen fem minuter innan tåget går. Pias pojkvän möter oss vid spärrarna och hjälper oss med väskorna, han ska också med tåget. Av någon outgrundlig anledning är han precis lika lugn. Jag är alltså den som är mest stressad trots att jag inte ens ska med tåget!

När det är fyra minuter kvar har Pia fortfarande inte hämtat ut sin biljett ännu. Nu börjar jag bli riktigt stressad. Innan hon kutar iväg till en automat kommer hon på: "Just det, nu måste man vara ombord på tåget 30 sekunder innan tåget ska gå för då stänger de dörrarna!"

Jag kan inte komma på någon annan vars planering skulle stå och falla med dessa 30 sekunder. Men Pias gör det.

Medan Pia är iväg och hämtar sin biljett släpar jag och pojkvännen upp packningen till perrongen och jag tänker för mig själv att det är jävligt onödigt att kånka upp all packning eftersom hon ändå inte kommer hinna, vi kommer ju bara få kånka ner allt igen.

Men nej. Som en liten katt hoppar hon upp för trappan precis som konduktören blåser i visslan och meddelar att dörrarna nu stängs. Tur att du hade räknat med de där 30 sekunderna, Pia. En amatör hade missat det.

Och där åker hon nu, mitt lilla lyckopiller...min painkiller...min antidepressiva vitamin...tillbaka till Skåne.

Tack för att du finns, Pia!  

Ps. Jag kan tillägga att jag fortfarande har lite ont i magen av denna stressande upplevelse.    

Idag har det hänt något stort. Jag har fått mitt första lönebesked på flera år! Ett litet kuvert med mina välförtjänta fina vita kronor: hela 2198 stycken! Och inte nog med det, jag har även dragit mitt strå till stacken och bidragit till statskassan för första gången på väldigt länge. Jojomensan. Nu kan jag planka på tunnelbanan med gott samvete igen för jag betalar ju faktiskt SKATT i det här landet.

Trött trött trött. Klockan är nu snart tre och jag har precis pallrat mig upp ur sängen efter en tre timmar lång powenap. Känner mig precis lika trött som innan. Skit.

Tror att jag fortfarande har någon konstig infektion i kroppen eftersom jag fortfarande mår illa och har noll aptit. Vill bara sova. Får sån jävla ångest av att bara låta dagarna gå så här utan att få något vettigt gjort. Skulle ju plugga, träna, gå till biblioteket, handla mat, m.m. Whine, whine,whine!

Men hur ska man kunna plugga när man somnar så fort man öppnar en bok?

Var uppe och grattade P imorse i alla fall, han fick tårta och paket och lite skönsång (hehehe). När han började bli lika grön i ansiktet som prinsesstårtan han stoiskt kämpat i sig klockan åtta på morgonen släpade han i väg sig till jobbet och jag gick och la mig igen.

Vem kom på det där med tårta på morgonen egentligen? Det är ju jättekonstigt. När jag var liten var det lyxigaste jag kunde tänka mig och det hör till saken att jag aldrig någonsin har fått tårta på morgonen när jag fyllt år...jag är inte bitter...

Men idag skulle jag nog inte vilja ha det. Socker och grädde är väl typ det sista man är sugen på den tiden på dygnet. Men nu var det inte min födelsedag och jag kunde istället sitta och se på (med ett litet omärkbart sadistiskt leende på läpparna) när P förgäves tog sig an den enorma kolesterolbomben. Hehehe. Im the sweet girlfriend.

Nä nu ska jag pallra mig in i duschen och sen ska jag ta tag i mitt liv.

Idag har jag gjort någonting som jag aldrig gjort förut. Jag har vittnat i en rättegång. I höstas hamnade stackars P i vägen för en påtänd idiothuligan som helt oprovocerat hoppade på honom på donken, där vi stannat för att köpa med oss lite fyllekäk hem. Killen hade vid tillfället på sig en skottsäker väst och var utan tvekan ute efter en fajt. Han lämnade P med ett blåmärke i pannan och en trasig läpp. Klantarslet blev tagen av polisen på plats men har ändå mage att neka till brott.
So today it was time to set the record straight.

Jag blev inkallad som vittne efter att P fått lämna sin redogörelse, bredvid mig sitter den något läskige huliganen och försöker (tror jag) titta hotfullt på mig. Mittemot mig sitter en rad äldre män och kvinnor och antecknar det jag säger (vilket förefaller lite onödigt eftersom de ändå spelade in alltihop) och ibland nickar de lite åt min berättelse. 
Jag känner mig oerhört viktig.

När den misstänktes advokat sedan ska förhöra mig gör han det verkligen på det där typiska ifrågasätta-tills-man-tror-att-man-hittat-på-alltihop-sättet och det gör mig så jävla trött. Jag förstår att det är hans jobb och bla bla, men det är otroligt kränkande att bli ifrågasatt när man försöker berätta om någonting man blivit utsatt för (och i det här fallet var det inte ens jag som blivit utsatt utan P). Jag kunde bara föreställa mig hur sjukt jävla hemskt det måste vara att få sådana frågor (som: hur mycket hade du druckit?) om man blivit våldtagen och redan är så kränkt man kan bli. Fy fan. Advokatskiten frågade till och med ifall vi hade pratat med varandra om det som hänt på vägen hem! Det är väl självklart att vi pratade om det! Det var en händelse utöver det vanliga om man säger så. Han fick det ju självklart att låta som att vi gått och kokat ihop hela historien tillsammans. Jävla as.

Jaja, jag känner mig i alla fall nöjd med min insats för rättvisan och hoppas nu bara att huliganen inte ska skicka sina huligankompisar för att slå ner och våldta mig (mest för att jag inte skulle orka vittna om det...[skoja]).

Kalaset gick bra, tårtorna blev fina och alla gäster fick med nöd och näppe plats i vår lilla lägenhet. Min släkt satt på den ena sidan av rummet och hans på den andra. Det blev inte mycket till mingel, men nu har de i alla fall sett varandra. Vem vet, nästa gång kanske de till och med vågar prata med varandra.

P fick en massa fina presenter och jag vet att han skulle protestera men det blir ju lite som att jag fick en massa fina presenter också!  Utan tvivel det absolut bästa med samboskapet. Hehehe. Mycket drickbart så jag antar att han kommit över den magiska vuxengränsen då man inte längre får den där blängande blicken från sina föräldrar när man tackar ja till påfyllning. Jag är inte riktigt där än. Jag kan ju inte ens röka om någon i släkten skulle kunna märka det. När alla kusiner och flick- och pojkvänner smiter iväg från middagsbordet sitter jag alltid kvar själv och spelar duktig flicka. Sen får jag också porslin i födelsedagspresent istället för whiskey...

När kalaset var slut hängde jag och P på hans supermysiga morbror och hans underbara flickvän till en biljardhall där vi blev bjudna på mat och öl. Det var nice. Biljard är typ den enda "sport" jag kan ägna mig åt utan att bli för tävlingsinriktad. Jag vet att jag suger men det gör liksom ingenting. För det är ju ingen riktigt sport. Det finns ju öl, eller hur? Då är det ingen riktig sport. Eller har ni någonsin sett systrarna Kallur svepa en pint innan de skuttar ut på banan? Nä just det, för det är en riktig sport. Springa, hoppa, svettas ni vet...

Biljard är kul, vilket också går emot hela sportkonceptet. Och det är därför jag gillar det.

Idag vaknade jag dock till en mindre trevlig överraskning, magsjuka...eller något liknande. Mår riktigt jävla illa, har inte spytt (än) men det känns inte helt avlägset om man säger så...

Hatar att må så här, vill bara ut ur min kropp. Skulle verkligen behöva plugga idag men det enda tillståndet som känns drägligt just nu är sömn så jag tänker nog jobba på det istället.

Här kommer i alla fall en liten skymt av de fina tårtorna som bakades under helgen. Måste erkänna att jag är sjukt stolt.

 

Hoppas du var nöjd med dagen baby!

Känner mig som en äkta housewife idag, har bakat och fixat och fejat. P fyller år och det ska firas på söndag med både hans släkt och min. De har aldrig träffats förut så det här är första matchmakingförsöket. Det var min idé och P var duktigt skeptisk till en början, han kunde inte för sitt liv förstå varför våra familjer skulle träffa varandra. Är det här någonting konstigt? Jag tycker att det här är fullt naturligt eftersom vi träffar våra familjer så pass ofta och min familj känner honom så väl och vice versa. De vill ju också fira honom. Hur som helst så blev det i alla fall som jag ville och helt plötsligt har vi bjudit in femton personer på tårta i vår lilla lägenhet. Men det ska nog gå bra, de får mingla.

När jag började fundera närmare på den kommande koalitionen (efter att alla blivit inbjudna alltså) insåg jag att dessa människor antagligen inte kommer att ha någonting gemensamt. Tänk om de inte har någonting att prata om. Det skulle ju bli jättejobbigt. Så jag började svettas lite och kom sedan fram till den briljanta idén att hälla i folk en massa skumpa! Det brukar ju smälta de hårdaste av isar, tänkte jag och andades ut. Dessutom kommer P's systrar och de är inte direkt dämpade så det kommer nog att ordna sig.

Jag tog gladeligen på mig att baka tårtor, bullar och chokladbiskvier och trots att jag torkat smält choklad av hela köket har det varit väldigt mysigt. Inga köpetårtor här inte. Jag kanske skulle starta ett litet bageri istället... fast då skulle jag behöva gå upp så obscent tidigt så det skulle nog inte funka. Tur att jag har en pojkvän med världens högsta förbränning så jag kan proppa i honom allt jag bakar, han bara tackar och tar emot och dagen efter kan han ändå ha gått ner nåt kilo. Livet är väldigt orättvist.

                                                                
                                                

                                                            Ikväll ska det ätas bullar i alla fall!

Alla hjärtans dag. För varje dag avskyr jag denna dag lite mer. Ja, faktiskt betydligt mer nu än när jag var singel. Det är bland annat tvånget jag har problem med, det förväntade. Jag älskar att få blommor och presenter don't get me wrong men när jag får dem vill jag att det ska vara för att den som gett mig dem själv kommit på tanken. En blomma när man känt sig lite nere eller en lagad middag när man kommer hem trött från jobbet, det är romantik!

Romantik är inte en hjärtformad chokladask från konsum som en följd av hundratals propagandaaffischer med heteronormativa leenden och röda rosor, som talar om hur ett lyckligt förhållande ser ut. Rikstäckande kärleksförklaringar är väl ungefär lika spännande som ett schemalagt sexliv.

Självklart ligger det ett par traumatiska högstadieår i botten för mitt hat mot denna dag. Elevrådet som satt i uppehållsrummet och sålde rosor för en tia, gula till kompisar och röda till den man var kär i. På själva dagen gick de runt i klassrummen och delade ut dessa omisskänneliga tecken på popularitet och vi satt alla spända av förväntan medan namnen lästes upp. Vilka skulle få?

Det var rätt ovanligt att någon fick en röd ros, det var förunnat de få som var ihop med någon. Men de gula däremot delades ut till höger och vänster och de var egentligen viktigast för de visade ju hur många vänner du hade och om de tyckte att du var värd att spendera en tia på. Självklart var det alltid samma personer som fick flest rosor (skulle inte förvåna mig om de köpt dem själv...) och det var rätt uppenbart att man var en jävla nolla om man blev lämnad tomhänt.

Jag och mina allierade bestämde rätt tidigt att det där var skittöntigt och skippade hela bekräftelsegrejen, vi visste redan att vi hade varandra med eller utan rosor.

Naturligtvis fanns det några i varje klass som aldrig fick några rosor. Och som att de inte redan var smärtsamt medvetna om att de inte hade några vänner så skulle de få det offentliggjort varenda jävla år! Som att högstadiet inte var hemskt nog ändå.

Jag blev lite sugen på att gå och köpa rosor till mig själv bara för att påminna mig om att jag faktiskt älskar mig själv och inte behöver någon annan för att få fina blommor att sätta på köksbordet, men sen bestämde jag mig för att inte bidra till att denna konsumtionsfest får leva vidare. Kanske köper dem imorgon istället.

Det tjatas ju alltid om att alla hjärtans dag bara är till för att hälla salt i såren på alla bittra singlar, men jag är fullt övertygad om att det var just en bitter singel som kom på hela skiten. I alla fall den här chokladfrossan som verkar ingå i alla former av kärleksförklaringar.

"Haha, de må vara kära och lyckliga men i helvete heller att de ska få vara smala också!" Typ.

Själva sitter de hemma på kammaren och späker sig för att när som helst kunna byta ut en gammal pralinpluffsig pojk/flickvän om tillfälle ges. Moahaha.

Är ledig idag. Eller ledig och ledig, ska ju läsa en roman till imorgon. Har inte börjat än men jag är optimistisk, det kommer att gå bra. Känner mig betydligt mer uppåt idag men det är nog bara för att det inte är måndag längre. Har redan varit och tränat och sitter nu och avnjuter en skål veggiwok med något överkokta nudlar, inte jättegott.

Eftersom jag har ett behov av att bli överstimulerad har jag tv:n på samtidigt som jag skriver och det bästa som går (tro det eller ej) är någon slags talkshow med en väldigt högljudd latina. I programmet har de diskuterat svårigheterna med att vara "a-stay-home-mum" och hur stressade alla morsor är eftersom de förväntas  kunna ta hand om tre ungar på egen hand. Ja, de har ju i och för sig inga jobb eftersom de prioriterar kvalitetstid med sina barn. Fine, jag tycker också att barn alltid ska komma före jobb men det jag undrar är om det verkligen kan räknas som kvalitetstid när mammorna är superstressade dygnet runt eftersom de måste fixa mat, hjälpa med läxor, tvätta, städa, handla, byta blöjor, hämta, lämna, etcetera. Och är det verkligen mer utvecklande för ett barn att titta på när mamma storhandlar än att vara på dagis? Jag vet i och för sig inte riktigt vilka alternativ man har i USA, de kanske inte har samma fantastiska förskola som vi har i Sverige, men jag vet att det enda alternativet inte är att hänga med sin stay-home-mum hela dagarna.

Och det värsta är att när deras karlakarlar till makar kommer hem från sina inkomstbringande arbeten, då ska de vara lediga eftersom de har jobbat hela dagen. Men va fan har morsorna gjort hela dagen då?

Nä mina kära americanas, lyd mitt råd: behåll era jobb, skaffa en bra förskola/fritidshem/barnflicka you name it och dela för fan ansvaret med barnens andra förälder (du kanske inte minns honom så väl men han spelade en avgörande roll nio månader innan helvetet började). Följer ni detta råd slipper ni även leva på hans alimony om äktenskapet gud förbjude skulle sluta i skilsmässa och ni upptäcker att det är lite svårare att ta sig tillbaka in på arbetsmarknaden efter 18 år som frivillig arbetslös än ni trodde.

Annars kan ni alltid komma till Sverige och ta anställning hos Göran Persson som hushållsnära tjänst. Jag har hört att han behöver en ny.

Lycka till!  

Hur många måndagar ska man behöva överleva under en livstid egentligen?
Ska specialdesigna en almanacka utan måndagar, den kommer att göra mitt liv lättare. När andra människor går iväg till sina jobb på måndagsmorgonen i tron om att veckan har börjat kommer jag ligga kvar under mitt varma duntäcke och hålla för öronen.

Idag var en ovanligt jobbig måndag. Fast egentligen inte. Men det känns så. Allt var bara bajs, mitt humör var i botten, P var tjurig och sänkte mitt humör ytterligare. Inte hans fel men varför kan människor (män i synnerhet) aldrig säga det man vill att de ska säga? Några stöttande små ord dagar som dessa när man redan innan man klivit upp ur sängen övertygats om sin egen meningslöshet.

Dagen blev inte direkt bättre av att behöva genomlida tre timmars monotont mässande om renässansen och upplysningstiden. Insåg på allvar idag att jag inte alls läser en rolig litteraturkurs utan en torr och tråkig historiekurs. Och lärarens bild av den ideala lärandesituationen är dessutom han själv pratandes non-stop medan vi sitter och antecknar det han säger. Hans bidrag till någon slags dialog mellan lärare och studenter består enbart av frågan: Någon som har något annat att tillägga? i slutet av seminariet.

Efter tre timmars babbel? Hell no att jag har något att tillägga, min hjärna har ju varit på stand-by de senaste två timmarna! Jag pallar inte med det här! Har i princip slutat plugga, känns så jävla meningslöst när han inte ställer några krav på en överhuvudtaget.

Fan va nice det skulle vara att bara skita i allt och börja jobba istället, spara ihop lite pengar och sticka till Paris eller any place but here egentligen... Jag är så trött på Stockholm! Det händer ju aldrig någonting kul här! Kan vara jag som inte är så kul men jag tror att det hänger ihop.
Bajs bajs bajs.

Jag överlevde jobbet igår i alla fall, inga gråtattacker eller andra screw-ups. Det gick faktiskt ganska bra. Självklart var ju kassaavstämningsprogrammet tvunget att lägga av just den dagen då jag skulle göra det själv första gången, men det löste sig också till slut.

Men det var ju inte lite långtråkigt! Folk verkar inte shoppa på söndagar, inte på östermalm i alla fall. Hade typ tio kunder på hela dagen och när det väl kom in någon fick jag lägga band på mig för att inte prata ihjäl den stackaren.

Usch, ska gå och träna ikväll. Sååå opepp på det. Hur ska man få energi att kuta runt på ett löpband när man knappt har energi att ta sig upp ur sängen? Jag ska fan gå i ide tills våren är här på allvar (en fyramånaders viloperiod från januari till april kommer nämligen också att ingå i min finfina almanacka).
Vi hörs i början på maj! So long suckers!

Har arbetat min första riktiga dag på nya jobbet. Det kändes bra men jag vet inte riktigt om jag är redo för att göra det helt själv imorgon. Inte för att jag har något val direkt men det känns lite som att de kastat ut mig ur boet lite för tidigt. Har en känsla av att jag kommer stå på kontoret i mörkret efter stängning och gråta för att jag glömt hur man gjorde kassaavstämning eller vilken pärm man skulle sätta in vilka papper i etcetera. Eller så kommer butikschefen hitta en liten emeliehög vaggandes i fosterställning under en av hyllorna inne på lagret på måndag. Men det är typ det värsta som kan hända så egentligen finns det ju ingenting att oroa sig för. Men det gör jag. Jag oroar mig.

Var på teater ikväll med P och min kulturkringla till gammelmoster. Hon är så jäkla cool. Åttiofem bast och det är hon som drar iväg mig på saker. Hursomhelst så såg vi Mäster Olof på stadsteatern med min ögonsten Jonas Karlsson. Den var riktigt, riktigt bra. Han är så äckligt jävla begåvad den människan. Jag skulle väldigt gärna vilja ha en sådan talang. En sån talang som gör att man kan sluta ifrågasätta sitt liv och liksom göra det man är ämnad till att göra. Är jag ämnad till att bli lärare?

Jag tror inte på fullaste allvar att sådana talanger egentligen existerar, allt börjar väl som en fallenhet eller ett intresse och sen jobbar man häcken av sig tills man blir jäkligt bra på det man gör och satsar de där 110 procenten som krävs för att lyckas med det som man tycker är tillräckligt viktigt att lyckas med. Jag tror i alla fall att det är så det funkar. Jag är rädd att jag tog the easy way out. Men jag vet liksom inte vad jag skulle göra annars.  

Så var det fredag igen. Känns som veckan flugit förbi fortare än vanligt. Har jobbat en hel del både på det nya och på det gamla jobbet. Känner faktiskt att jag förtjänar helgledighet för första gången på väldigt länge. Självklart ska jag därför jobba denna helg.

Tänker i alla fall stanna hemma ikväll för att inte vara trött och bakis på jobbet imorgon = ansvarsfullt. Så istället sitter jag och suckar åt P som insisterar på att följa någon jävla sci-fi-skit (som dessutom går i repris!). Det hade kunnat vara värre, det hade kunnat vara Let's dance. Fast då hade vi nog inte varit ihop.

Vi var ju och boxades igen igår. Det gick inte så mycket bättre andra gången tyvärr. Man skulle kunna säga att vi kom till den punkten som varje förhållande kommer till förr eller senare när man inser att den man är tillsammans uppenbarligen vill se en död!

Det är så påtagligt att han vill komma åt mitt förstahandskontrakt på lägenheten. And I don't blame him, det är en himla bra lägenhet. Han hade kunnat göra det lite smidigare bara, en olycka i hemmet eller vad som helst.

Man ärver inte någon man mördat eller hur? Måste kolla upp det här. Eller börja sova med ett öga öppet.    

Herregud va trött jag var idag. Satt på seminariet och hade fysiskt ont i kroppen för att jag var tvungen att sitta upprätt med öppna ögon och lyssna. Det var såååå tråkigt!

Vår seminarieledare är förvisso en väldigt söt liten farbror men entusiasmerande är inte direkt ordet jag förknippar honom med. Hur kan man hålla låda i tre timmar utan att ens byta tonfall?

Hur som helst höll jag som sagt på att dö så gruppen fick klara sig utan mig den sista timmen. Istället packade jag min träningsväska och gick och simmade. När jag står och väntar på grön gubbe vid övergångsstället (vilket jag alltid gör, som den laglydiga medborgare jag är) kommer det fram en liten gubbe till mig som gladeligen delar med sig av sin livsvisdom. Han tittar menande på människorna som hetsar över gatan trots att det fortfarande är röd gubbe och säger: om man fick en krona för alla som går mot rött skulle man vara miljonär. Jag instämmer artigt och påpekar att jag alltid blir ifrågasatt för att jag faktiskt står kvar på trottoaren och inte kastar mig ut i trafiken. Då säger han att man inte behöver skynda sig till graven, dit kommer man ju ändå.

Trots irriterande mellanstadieungar, som uppenbarligen inte kunde läsa skylten "endast motionssim!", simmade jag femtio minuter tills jag var så kissnödig att jag var tvungen att gå upp. På vägen till omklädningsrummet möter jag en gravid kvinna. Hennes mage var helt enorm, alltså vi snackar trettiokilosbebis! Det såg helt sjukt ut! Som en enorm cancersvulst snarare än en mysig gravidkula. Jag kunde bara tänka på alla skruvade dokumentärer jag sett om amerikaner som åker in på sjukan med tumörer som hänger ner till knäna.

Jag tycker att hela föda-barn-grejen verkar skitläskig. Alltså, jag ska alltså ha någonting som växer inom mig genom att livnära sig på min kropp? Som en liten igel typ? Mysigt.

Hur kan någonting som anses så jäkla naturligt vara så jäkla onaturligt? Det förstår ju vem som helst att någonting som i vanliga fall är stort som en tumnagel inte ska trycka ut någonting som är stort som en galiamelon (eller i den här kvinnans fall: en vattenmelon)! That just ain't right.  

Jaja, än är det inte dags för en emelie-alien-melon-bebis i alla fall. Förhoppningsvis är man väl coolare när det väl gäller. Men å andra sidan, varför skulle man vara det?   

Jag känner mig stressad. Jag har inte riktigt någon kontroll över tillvaron just nu. Har noll koll på vad jag håller på med på kursen eftersom jag inte har någon skrivare utan tvingas ha alla viktiga dokument och planeringar på datorn. Blir förvirrad av sånt. Ska sätta mig med Fjodor snart. Snart. Bara skriva lite till. Bara surfa lite till.

Håller på att baka också! Semlor och matbröd. Matbrödet blir supernyttigt som en nödvändig kontrast till semlorna, men va fan det är ju bara fettisdag en gång om året eller hur? Så ikväll blir det spel och semmelfrossa (inte riktigt säker på att det ska stavas så där...). Det blir nice.

Innan dess ska jag till nya jobbet och få en genomgång av rutiner och arbetssätt. Ska faktiskt bli ganska kul att börja jobba igen. Känns lite läskigt att jobba själv redan på söndag bara.

Nä, nu måste jag nog gå och duscha igen för jag har babyolja i hela håret.  

Det finns egentligen ganska mycket att berätta om helgen. Det bästa hände igåreftermiddag (är det ett sammansatt ord? Det ser lite konstigt ut.), men nu tar vi det i ordning. Fredagskvällen blev mycket trevlig med god mat och väldigt mycket vin hemma i A's lägenhet i Hornstull. Det var underbart att se henne igen. A är en väldigt tuff människa som säger upp sig från jobbet och hyr ut lägenheten för att sticka ensam till Costa Rica i några månader. Jag mår bra av att vara med henne. Jag får vara elak med henne.

När vi står och lagar den goda maten ringer min mobil och det är ifrån butiken där jag sökt jobb. De vill att jag ska börja redan nästa helg! Det här är en mycket trevlig utveckling eftersom jag börjar få riktigt ont om pengar. Jobbfrågan är löst. Vad ska jag nu börja oroa mig för?

Full och nöjd tar jag tunnelbanan hem till Medis igen och känner mig glad och bara lite bakis när jag vaknar på lördagsmorgonen. P gör fantastiska crepes till frukost med camembert, skinka och dijonsenap. Jag kommer på mig själv med att tänka att livet är ganska bra ändå och småler lite fånigt för mig själv. När brunchen lagt sig till rätta i magen traskar vi iväg till gymmet och springer lite på löpbanden. Vi känner oss hutlöst duktiga och unnar oss själva lite sushi efter träningen.

På kvällen blir jag bjuden på en fantastisk libanesisk restaurang där vi blir serverade oändligt många små mezerätter som alla riktigt smälter i munnen. Länge sen jag käkade så gott. Den typen av rätter passar mig utmärkt eftersom jag på restauranger alltid drabbas av grym beslutsångest och alltid (ALLTID) ångrar mitt val till slut. Gräset är liksom alltid grönare på grannens tallrik. Nu slapp jag välja och kunde smaka på allt.

Kvällen fortsatte på Ace där jag mötte upp P och Svart. Innan elva kostar två öl 58 ynka kronor. I sann Baba-anda köpte vi på oss ett hyfsat lager och drack oss snabbt ganska fulla. Vi dansade glatt till gamla popdängor och P blev stött på av en person med ganska kraftig benstomme. Han hatar sånt, känner sig förolämpad för att hon tror att de spelar i samma liga. Han är en sån som faktiskt kan känna sig fulare av att någon finner honom attraktiv.

Jag tyckte hur som helst att det var jätteroligt.  

Vid tvåtiden kastar jag in handduken, all ölhets har börjat straffa sig och jag mår inget vidare. Men på det stora hela har det varit en väldigt trevlig kväll.

Söndagen blir följaktligen rätt lugn och jag ger mig ut på Götgatan för att hitta litteratur till kursen. Av en ren slump tittar jag in genom fönstret på 7-11 och i kön ser jag L som jag trodde var i Reykjavik och bara är hemma några gånger om året. Jag blir så himla glad, tycket så sjukt mycket om henne. Och inte nog med det, på gatan står H som är hemma från Göteborg för att hälsa på L och det blir en härlig kramfest. Tillsammans går vi och äter kebab/falafel och pratar på om allt möjligt, försöker täcka upp allt som hänt sen vi sågs sist. Jag älskar att jag bor i en stad där man kan stöta på varandra på det sättet.

Efter en något norénsk middag hos P's föräldrar sluter vi upp igen hemma hos L's föräldrar. Där dricker vi te och äter prinsesstårta och pratar om allt möjligt och jag påminns om hur smärtsamt mycket jag saknar dem.     

Var tvungen att duscha två gånger i morse, blev aldrig riktigt varm. Varför är det så jäkla kallt i lägenheten? Jag betalar ju helt sjukt mycket till Fortum varje månad. Måste vara fukten som tränger in på nåt vis. Många har ju svårast för tiden runt november när det blir mörkare. Jag har svårast för den här tiden, klarar inte av den råa kylan som sipprar in genom kläderna och tränger in i min kropp. Hela jag blir stel och stannar hellre hemma under täcket än går ut och träffar folk. Jag vill ha vår. Jag vill ha sol och en kaffe på nytorget. Jag vill inte frysa mer.  

Jaha, så regnade det igen. Det var ju så fint i förmiddags, solen sken, det var vindstilla, jag trivdes. Men sånt måste ju också ta slut någon gång antar jag.

Hur som helst så tänkte jag berätta lite om gårdagens boxningssession. Jag gick dit med huvudet högt, förvissad om att jag skulle spöa skiten ur min lilla tandpetare till pojkvän. Riktigt så blev det inte.

En kvart in i passet, när svetten rinner ner i mina ögon, blodsmaken börjat göra sig påmind i munnen och jag för femte gången flyger in i paret bakom mig inser jag att personen framför mig inte är helt obevandrad i boxningens värld. Han slungar iväg slag efter slag som fullständigt slår andan ur mig och jag håller krampaktigt tag i min lilla mits som är mitt enda skydd mot denna huligan, samtidigt som jag kippar efter luft som en skadeskjuten fågelunge. Dödsstöten kommer dock i en liten simpel men ack så förgörande kommentar: "det handlar egentligen bara om teknik, baby". Då övervägde jag i en halv sekund att rikta uppercuten mot de lägre belägna regionerna på honom, men eftersom jag är en vuxen människa som bara slåss i sovrummet bakom lyckta dörrar la jag band på mig och blängde endast mordiskt på honom. Nu kommer det fram att människan har boxats i två år! Den lilla råttan.

Jag blev alltså spöad av mitt lilla (ok, han är 1.88 lång, men spinkig som en anorektisk cheerleader) popsnöre till pojkvän vars enda träning; trodde jag, bestod av rumpskakande på diverse klubbar. Jag var tillintetgjord och på golvet låg mitt ego i en liten skamsen hög som flämtande försökte förstå vad fan som hände.