yourexloverisdead

Det blev ingen stripp igår, Ariel bangade. Hon hade feber så det var väl ganska förståeligt. Jag kände mig både besviken och lättad måste jag erkänna, hela grejen kändes ganska läskig. Jag tror att man ska ha med sig någon lite mer erfaren person första gången man går på strippklubb, någon som vet vart man ska gå, när man ska gå dit och ja, hur det funkar helt enkelt. Vi är ju båda oskulder på området.

Hur som helst så hamnade jag på debbans uteservering med P's ex (som är riktigt trevlig faktiskt) och en stund senare dök Ariel upp, lite feberglansig men med ett glatt humör. Snart fick vi även uppslutning av P och de andra två herrarna från den omdiskuterade herrmiddagen, de saknade oss uppenbarligen. Ariel hade försökt kontakta dem under kvällen och fått tillbaka: regel nr 7 - inga sms från kvinns besvaras under pågående herrmiddag (eller något dylikt). De är så töntiga! Kan de inte bara erkänna att de behöver en kväll i månaden för att snacka skit om sina relationer, vi vet ju alla att det är det de gör. Och pojkar, om ni är rädda för att ni ska verka girlie kanske ni inte ska dricka Hallands fläder till er machouppvisning. Bara en tanke...

Usch, måste verkligen börja plugga nu. Ska hålla mitt sista tal i morgon och det måste bli bra. kan inte slita mig ifrån MTV bara, de har tio i topp med Mariah Carey! Så 90! Nostalgin är på topp kan jag säga, hur många gånger dansade man inte tryckare till Hero på mellanstadiediscona liksom. Dessutom upptäckte jag att Kenneth från 30 ROCK är med i hennes senaste(?) video, han är så fin. Verkar som att damen skaffat sig liiite liiite självdistans på senare år alltså.

Nä, just det plugga var det ja...men först: mer kaffe!

Kom precis tillbaka från ett välförtjänt besök på Eriksdalsbadets utomhusbad. Det började katastrofalt med en invasion av skolklasser och andra obehagliga barngrupper. De sprang omkring och skrek och sprutade vatten på varandra (och på mig) och jag låg hela tiden på spänn av rädsla att någon skulle snubbla över mig eller något i den stilen. Det var en helt befogad rädsla då ungjävlarna faktiskt hoppade över mig vid flera tillfällen.

Men efter någon timme drog de sig tillbaka till sina hålor och jag kunde äntligen andas ut. Efter någon timmes glassande i solen bestämde jag mig för att ta ett dopp. Vattnet visade sig vara liiite kallare än jag trodde och det tog nog en kvart innan jag väl kom i, men sen skulle det simmas. Det var bara det att jag lite för sent upptäckte att min fina omsydda baddräckt inte längre går att simma i. Den bara hasar ner och visar mina små men ändå heliga behag. Jag försökte simma med benen och samtidigt hålla upp den, men efter ett par vändor orkade jag inte bry mig. Alla människor på Eriksdalsbadet med simglasögon har med andra ord sett mina bröst idag.

På vägen hem försökte jag som vanligt ducka alla vidriga greenpeace- människor som trängs ute på gatorna, men trots mina försök lyckades en ettrig liten jävel sikta in sig på mig. Glatt frågar han mig om jag är intresserad av miljön. Lika glatt svara jag: Nej, faktiskt inte! Och fortsätter gå. Bakom mig hör jag då: Nä, inte jag heller. Följt av en uppgiven suck.

Jag menar, om inte greenpeace ens kan engagera sina egna medlemmar, hur ska de då kunna engagera mig?    

Som ni kanske har märkt så hinner jag inte skriva så mycket just nu. Det har varit ganska fullt upp ett tag. Och när jag väl har tid har det hänt så mycket som jag vill skriva om att det blir för mycket helt enkelt.

Hur som helst så var det ju Re:publik i helgen. Jag var bara där på lördagen då det hade utlovats lite pop/elektro/synth - tji fick jag för det var bara synth. Men men, det var roligt det också, kommer inte ihåg något av musiken i alla fall. Lallade mest runt i Allhuset med en gammal vän som jag stötte på där. Och sen blev det en hel del spring ut i rökrutan, dit man inte fick ta med sig ölen. Så varje gång jag skulle gå ut ställde jag snällt ölen utanför - självklart stod den inte kvar när jag kom in igen. Jävla tjuviga synthdrägg. Det som var mest fascinerande var att jag gjorde det här typ fyra gånger innan jag insåg att det blev väldigt dyrt att gå ut och röka om man inte drack upp ölen innan. Everybody's gotta learn sometime.

Innan vi drog till festivalen grillade jag och P och några till uppe på taket till KTHs studentskrapa. 20 våningar upp och den fetaste utsikten, lite rosévin på det och jag mådde som en prinsessa. Jag ska nog jobba på att bli polare med Tomas och hans lilla lettiska så jag kan hänga där hela sommaren. Och nu har Eriksdalsbadet öppnat sitt utebad så nu kan jag hänga där lediga dagar. Som idag till exempel, tänkte dra dit och jobba på brännan lite. Trodde att jag skulle sitta fast framför datorn med diverse skoluppgifter idag men det gick fortare än väntat. Så jag ska nog passa på att sola lite.

Ikväll blir det förhoppningsvis strippklubb med Ariel, om hon inte bangar pga feber. Jag har köpt brie till henne som muta. Skulle vara så himla trist om det inte blev av eftersom jag pratat så mycket om det. Men jag undrar lite när man ska gå dit. Har ju faktiskt aldrig varit på strippklubb förut så jag har ingen aning. Och vad ska man ha på sig? Tillräckligt slampigt för att inte bli tagen som aktivist i dörren men inte så pass slampigt att man blir erbjuden jobb, typ? 

Det blev två inlägg idag faktiskt...
Idag har jag varit ute i Rissne på den sista basgrupps-fucking-dagen den här terminen. Blev tyvärr lika frustrerad och förbannad som vanligt. Fick som tur var ösa ur mig lite aggressioner i en utvärdering, hehehe. Men innan dess tvingades jag genomlida tre timmars föreläsning om lärarnas fackförbund och hur det är att vara ny på jobbet. Det var sååå relevant för mig just nu eftersom jag bara har TRE år kvar av min utbildning.

                      Det jag irriterar mig nästan mer på, än det faktum att de verkar ha oändliga idéer för hur de ska slösa bort min tid, är den andra gruppen som vi läser med. Min grupp består av sju åtta personer (vi var 24 från början men majoriteten har hoppat av), men det är sju åtta personer jag tycker är helt ok (förutom en kille, nämner inga namn, som bara är såååå puckad [lantis]). Man skulle kunna säga att vi alla har en rätt ljummen inställning till lärarutbildningen och basgruppsdagarna. Vi är där för att slippa kompletteringar punkt slut. Men den andra gruppen - den är helt annorlunda. De är så äckligt jävla käcka och glada och framförallt är de skrämmande positiva till allting. Alla är sjuukt engagerade i allt de gör, de garvar okontrollerat åt varandras extremt töntiga skämt och de ska bli förskollärare hela bunten. Ok, några ska bli lågstadielärare också. Har en krypande känsla av att de skulle dyka upp hela bunten även om det inte var obligatoriskt. Det är skrämmande.

Det är svårt att förklara för utomstående hur mycket jag avskyr dessa basgruppsdagar, men det är något som händer med mig när jag kommer dit. Det börjar krypa i hela kroppen av uppdämd ilska och jag förvandlas till ett jävla neggo som bara gnäller och klagar. Men jag förståååår inte varför jag ska behöva vara där! De kan få prata förskola och föräldramöten hur mycket de vill, men blanda för fan inte in mig i det! Jag tror inte att jag pallar tre år till med dessa människor (framförallt inte med nötterna som håller i skiten). Problemet är bara att jag inte får någon examen om jag inte går dit.

                      Kanske kan få dispens på något sätt. För att förebygga hjärnblödning och eventuellt hatmord. Det ligger ju lite i deras intresse också.

Måste berätta lite om gårdagen. Hamnade på Carmen igen - på K's initiativ. Det var väldigt trevligt trots att folk satt och skrek i örat på en på grund av någon slags match som pågick under tiden, hur orkar man bry sig? EM, VM kan jag haja men hur man orkar engagera sig i små skitlag kan jag inte förstå. Det var jävligt störigt hur som helst, men vi hade trevligt ändå.

Trångt som det är hamnar vi vid samma bord som några kontaktsökande carmendrägg som börjar småprata om vad vi gör och bla bla bla. Den ene av dem jobbade som musiklärare men egentligen var han musiker/konstnär. Det sista var en viiild gissning från min sida men som stämde rätt bra. När han sedan vänder sig till mig och frågar vad jag sysslar med klämmer jag ur mig att jag jobbar som strippa. Vet inte riktigt varför men jag är bara så jäkla trött på att säga att jag pluggar till lärare i det här och det här ämnet och jag har så och så lång tid kvar på min utbildning, bla bla bla.

Musikern/konstnären blev mest förlägen och visste inte riktigt vad han skulle säga efter det. Han frågade något om huruvida jag trivdes eller inte och sen var det inte så mycket mer. Efter ett tag sätter sig dock en ny duo bredvid oss samma samtal tar sin början. Jag håller fast vid min historia och den här gången fick jag väldigt mycket intresse tillbaka. Det visade sig att snubben jag pratade med var journalist och väldigt frågvis av naturen. Han frågade om allt! Och jag pratade på om klientelet på klubben, arbetsförhållanden, hur man kliver in i en roll på scenen, exhibitionism, svårigheter, lön m.m. Vi pratade jättelänge och fantasin sinade aldrig. Det var hur kul som helst! Jag har insett att jag ljuger alldeles för sällan.

Lite senare försökte vi även lura i dem att K var hermafrodit men jag vet inte om de köpte det.  

Hm, vad har hänt sedan sist... inte mycket faktiskt. Känns som att allt börjar lugna ner sig. Jobbar lite mindre, pluggar lite mindre, tränar lite mindre, dricker lite mer. Det börjar bli sommar helt enkelt. Tänker passa på att ta det lugnt nu när jag kan för snart drar det igång igen med jobb, jobb och jobb. Känns som fler än jag har vaknat upp ur någon slags vinterdvala också, för helt plötsligt börjar mobilen pipa och folk säger inte längre nej till förslag om att dricka öl eller käka middag. Det tycker jag om.

Var på Carmen igår med P, Ariel (den lilla öljungfrun) och födelsedagsbarnet. Höll oss till tre öl var, vilket måste vara något av ett rekord på det stället. Hade lätt kunnat blaska mer eftersom jag är ledig idag men lät bli. Vuxet.

Ariel och jag har bestämt att vi ska gå på strippklubb nästa vecka. Det började som en motaktion mot våra kära vänners töntiga påhitt om att börja ha "herrmiddag" en gång i månaden (som vi alltså inte fick vara med på), men nu är jag riktigt förväntansfull! Kommer det vara som i alla amerikanska filmer, med klirrande champagneglas som delas ut av mer eller mindre nakna servitriser som ger lapdances åt höger och vänster, strippor utklädda till sjuksköterskor och sekreterare, läskiga stora män med cigarrer i mungipan och tjocka sedelrullar i kavajfickorna som de sedan sticker ner i strippornas trosor eller strumpeband? Kommer det vara så? Antagligen inte. Dels därför att det är rökförbud på svenska klubbar, dels för att strippklubbar tydligen inte har något utskänkningstillstånd (vi skulle möjligtvis kunna få lite pommac). Det har i alla fall mer utvecklats åt det antropologiska hållet. Det blir en exkursion helt enkelt. Jag återkommer med full rapport.

Trots den ganska patetiska ölmängden som intogs under gårdagen kände jag mig ändå riktigt bakis när jag vaknade i morse. Hade tänkt gå och träna men det var det liksom inte riktigt tal om. Sprang dock fem km igår så helt värdelös är jag inte. Men en sak kan jag säga, och det är att det här med "andra andningen" är den största skröna jag någonsin stött på. Det är ju bara bullshit! Det blir inte lättare, det blir ju för fan bara jobbigare och jobbigare! Tillslut känns det ju som att nyckelbenen ska lossna och lungorna flyga ut genom öronen. Det KAN inte vara hälsosamt.

Nä, nu måste jag sticka iväg till Kungsholmen och träffa K som jag inte sett på en månad. Ska bli mysigt.

Finns det ingen gräns för hur länge man kan vara bakis? Känner mig fortfarande helt förstörd efter i lördags. Åkte direkt från jobbet på konfirmationsmottagning för P's kusin som jag aldrig träffat. Det var trevligt, trots att jag och P placerades vid barnbordet (mer vin åt oss, hehe), hem och bytte om och åkte sedan iväg på 30-årsfest i vasastan. Det var en bisarr kväll på många sätt. Många underliga människor, framför allt en väldigt märklig granne som stövlade in och gormade om sin hjärnskada vid två tillfällen. Det ledde vidare till att polisen dök upp och stängde av musiken runt fyratiden. De såg smått förvånade ut när de fann en ganska städad fest där folk spelade pingis och satt och snackade. Spriten tog slut en timme senare och då skulle vi försöka ta oss hem på något sätt. Med en timme till nästa tunnelbana och inga pengar till taxi hamnade vi till slut på fyran, jag, P, Elli och födelsedagsbarnet. På vägen dit hade jag och Elli pucklat på varandra av någon anledning (någon slags vänskaplig penismätning antar jag) och födelsedagsbarnet och P vred på ett moget sätt på vattnet till någon slags brandslang på Odenplans (tror jag, minns inte riktigt) tunnelbanestation och sprutade ner hela perrongen. Som sagt - väldigt moget.

Kan säga att jag var väldigt tacksam för att jag inte behövde jobba dagen efter, då skulle jag och P nämligen på släktmiddag. Kvart över två vaknade jag av att mamsen ringde och frågade hur det gick med den där pajen jag lovat att baka till kvällen. Just det ja. Flög mer eller mindre upp och kastade en skräckslagen blick i spegeln, skickade iväg P till affären (hey, jag kunde inte visa mig bland folk just då) och försökte tyda receptet med ett dunkande huvud och svåra bakisskakningar. Det var fan inte kul. När pajen väl var klar (ganska exakt en kvart innan vi skulle vara på middagen) drabbades jag av en märklig svimningsattack och var tvungen att ligga i fosterställning på golvet en stund innan jag överhuvudtaget kunde resa mig upp igen. Fick sminka mig i en timme och gjorde väl av med ungefär en hel flaska foundation för att dölja de svullna ögonen och de mörka ringarna som bildats under dem. De illröda ögonvitorna kunde jag dock inte göra något åt och dem fick jag en hel del kommentarer för på släktmiddagen.

Känner mig fortfarande helt skakis, ögonen svider och värker och det känns fortfarande som jag blivit påkörd av ett godståg. Men kul var det, så jag antar att det var värt det.

Fan vad det är nice att vara student ibland. Såna här dagar till exempel, när man kan gå upp kvart över tolv efter en blöt kväll på Carmen/Kvarnen och sätta sig med en kaffe och sin dator och bara softa. Ibland älskar jag mitt liv så mycket att jag nästan börjar gråta. It truly is the little things.

Som att den nya bartendern på Kvarnen verkligen insisterade på att få bjuda mig på en öl (inte på ett creepy-stöta-stöta-sätt utan på ett uppriktigt trevligt sätt) eftersom jag, enligt honom, var den enda som lett mot honom på hela kvällen. Och jag som försökte vara svart och svår igår, helt misslyckat! Sen sprang han ifatt mig och E på gatan när vi var på väg därifrån, bara för att säga hej då. Skumt men trevligt.

Annars tror jag att jag var sjukt otrevlig igår. Framförallt mot två stackars flickor från någon förort jag glömt namnet på som satt bredvid oss på Carmen. P började prata med dem om tv-serier (eftersom det är det han lever på just nu) och frågade om de hade några tips. De rekommenderar då varmt den amerikanska versionen av The Office! De hade inte ens sett originalet! Jag tappade genast all respekt för dem och hånade dem resten av kvällen. Dock väldigt subtilt så jag vet inte om de märkte något.

Sen frågade de om jag och P var syskon! Haha. Visserligen har vi verkligen en typisk lillasyster-storebror-jargong, men ändå - eeeeew! Vill inte veta hur deras syskonrelationer ute i förorten ser ut.

De såg jättebesvikna ut när de insåg att P inte försökte ligga med dem.

Sen lyckades jag nog nästan undvika några ordentliga klavertramp på Kvarnen. Börjar som vanligt ösa ur mig hur mycket jag föraktar lärarhögskolan och hur puckade alla förskollärarstudenter är (eftersom C som också ska bli gymnasielärare var med), när jag inser att jag har just en blivande förskollärare framför mig! Försökte på ett snyggt sätt backa tillbaka och släta över det jag just sagt, men det gick liksom inte. Detta ledde till att hon resten av kvällen kände sig tvungen att försvara sitt yrkesval och sin yrkeskår väldigt högt och väldigt länge. Eftersom jag aldrig fick en syl i vädret kunde jag i alla fall inte komma med fler förolämpningar, vilket nog var bra.

(och om ni undrar så var hon heller inte den vassaste kniven i lådan om man säger så...men det har säkert absolut ingenting med hennes yrkesval att göra)

Lät P klippa mig igår igen, och som vanligt blir jag alltid gråtfärdig när han är klar och lovar mig själv att aldrig låta honom komma i närheten av mitt hår igen. Men efter några öl och en hel del komplimanger för just frisyren börjar jag sakta men säkert gilla den. Jag ser ut som en blandning mellan Natalie Portmans tolvåriga karaktär i Leon och en indieslampa. I can live with that.   

Ok, ett gigantic misstag kan ha begåtts.

(om något i det här inlägget verkar förvirrat eller underligt kan det bero på att ångorna från mitt huvud gör mig ganska yr.)

I think Im becoming a redhead. Vet inte om det här var helt genomtänkt, men imorse verkade det som en bra idé att återvända till mina rötter (ja alltså inte mina riktiga, ganska blonda rötter), jag var ändå rödhårig större delen av min högstadie- och gymnasietid. Och jag tänkte inte göra det jätterött, utan lite diskret rödbrunt. Men den lilla oskyldiga färgvätskan förvandlades snabbt från harmlöst vit till illasinnad lila! Nu vet jag inte vad som händer där uppe, kommer jag se ut som Pippi eller en pensionär på Finlandkryssning?

Diskret tror jag i alla fall inte att det kommer att bli.

Bajs.

Återkommer om ca 25 minuter med resultatet...

Att hälla upp en kaffe kan ge upphov till väldigt mycket ångest. Jo, faktiskt. Eftersom jag ofta dricker kaffe ur glas är jag alltid livrädd för att glaset ska spricka när jag häller i det varma kaffet och skjuta in glassplitter i min hand och skära av alla viktiga senor och nerver och sen är det bara att amputera.  

En rimlig oro I should say.

Sen kommer nästa kritiska punkt när mjölken ska hällas i och den är ju alltid lite för gammal, men kommer den vara så gammal att den klumpar sig och gör kaffet odrickbart?

Lite gammal gör väl inget, men det är en fine line som inte bör experimenteras med.

Har varit ledig idag så det har blivit en del kaffe, försöker låta bli att ta en sån där powernap som förvandlas till en tvåtimmarskoma som fuckar upp hela dagen. Gick upp jättetidigt för att pallra mig iväg och göra ett cellprov som kommer att visa att jag har cancer. Inte det bästa sättet att börja dagen men jag hade skjutit upp det så himla länge att jag inte kunde smita ifrån det längre. Och förhoppningsvis oroar jag mig helt i onödan.

Sen fick lägenheten sig en omgång och tvätten som legat färdigtvättad i ikea-kassar i en vecka blev äntligen upplockad. Har sytt om min nya fina baddräkt, som nu sitter perfekt! Middagen är lagad och klar och när P kommer hem blir det till att ta sig en välbehövd vända till gymmet. En nyttig dag med andra ord. Och jag som bara skulle vara ledig idag. Hade storartade planer på att ligga och sola i vitan hela dagen, men temperaturgudarna hade andra planer för mig.

Det är alltid så, fantastiskt väder på helgerna när alla är lediga förutom jag och skitväder/fint men jävligt kallt i veckorna då jag är ledig. Det är så orättvist. Kan jag inte få en dag i alla fall? En dag att jobba på solbrännan och äntligen läsa ut min bok. Tydligen inte.

Trots jobb blev helgen faktiskt väldigt angenäm. Hann med två grillningar, en i lördags i vitan med P och hans polare (och resten av Stockholm kändes det som, folk satt i princip omlott) och en hemma hos hans föräldrar i Saltis i deras fantastiska trädgård vid vattnet (avundsjuk? Jag??). Firade brorsans 28-årsdag , med sprit, tårta och lite mer sprit. Det är livsfarligt att gå på fest med tre bartenders, man blir väldigt, väldigt full. Framförallt är det väldigt farligt när man ska jobba dagen efter. Som tur var, var det inte en kotte ute på stan i söndags så det blev en lugn dag för mig. Lugn och otrooligt seg. Fyra timmars kändes som en månad. Ska försöka att inte vara så bakis nästa helg.     

Kom precis in efter en väldigt mysig lunch på en man hand i Vitabergsparken. Bara jag, en ryss (bok) och en halvflaska rosé. Kan inte bli mycket bättre.

Tackade gud för min ipod när ett gäng hårdrockare slog sig ner i gräset bredvid mig med en bandare. Ibland är det väldigt behövligt att kunna stänga ute omvärlden. Det var som att ingen annan var där överhuvudtaget. Så skönt. Bestämde mig redan på vägen hem från universitetet att jag skulle äta lunch ute idag. Hoppade av i kungsan och blev till min stora besvikelse varse om att jag inte var den enda som tänkt den idén. Det var helt smockfullt där. Men vitan kan man lita på, där finns det alltid en liten gräsplätt över, så jag gick hem och plockade med mig lite godsaker från kylen, svängde förbi systemet, fick en mugg med is på McDonald's (ljummet rosévin är ingen hit) och slog mig ner i solen på en duk (som nu kommer få agera picknickfilt i fortsättningen). Vet inte om det var vinet eller solen men efter ett par timmar började jag känna mig smått vimmelkantig och bestämde mig för att det var dags att traska hemåt.

Vid närmare eftertanke var det nog både och.

Nä, nu ska jag hoppa i festblåsan för ikväll ska jag på operan. Svansjön, närmare bestämt. Ska bli jätteroligt, såg den första gången som fyraåring - sen dess har jag älskat den. Har nog sett den fem sex gånger, men det blir liksom inte bättre än så. I loooove it.   

Sitter hemma och försöker plugga. Zappar runt lite bland all skit som visas på dagarna, fastnade på kanal 24 där en liten självmordsbenägen fotbollskille stod och föreläste om destruktivitet. Han påstod att det skulle vara destruktivt att vara cynisk! Qué?

Det är väl snarare tvärtom, att gå runt och vara naiv och optimistisk är väl det riktigt destruktiva? Då blir man ju besviken hela tiden. Bättre att se saker för vad de verkligen är - ganska sopiga. Så när det väl dyker upp någonting bra så blir det ju som en glad liten överraskning som man inte hade väntat sig.

Sen berättade han hur glad han blivit av att åka till Hultsfred där han kollade på Broder Daniel. Det var väl destruktivt om något!

Jag skulle vilja veta vad folk som tar livet av sig lyssnar på när det tar sitt liv. Fotbollskillen lyssnade tydligen på Bowie (han överlevde ju obviously, men det var det han lyssnade på). Lite otippat tycker jag. Trodde att Tindersticks, Nick Cave och Lou Reed skulle vara mer populära val. Jeff Buckleys Hallelujah lär ju va grym att begå självmord till!

Bidra gärna med din egen självmordsfavorit!

Ciao!

Har precis kommit hem från en hektisk jobbhelg ute i skärgården. Låter schysst, jag vet, men jag har egentligen bara stått och svettats över ett flottigt stekbord och bakat obscent många bullkransar. Inte på stekbordet alltså, eew.
Det sägs att solen sken, I wouldn't know.

Känner att jag jobbar för mycket just nu. Bara att det här var min andra alkoholfria helg i rad antyder att något är åt fanders. Jag har kompromissat mina mest grundläggande behov alltför länge nu! Känns som jag knappt träffat någon. Försökte skuldmedvetet återknyta till mitt liv på facebook genom några hej-hej-oj-vad-tiden-går-mess. Inte riktigt samma sak. Jag känner mig som en usel vän och en ännu sämre flickvän just nu.

Men men, försöker intala mig att det bara är en tuff period som kommer att komma till ett slut. Någon gång. Hoppas jag.

Saknar tiden då jag var ledig varje helg, med långa mysiga frukostar, mycket vin och sena middagar. Jag var visserligen pank, men det var fan tider det.

Fan vad jag är grym på att romantisera! Jag hatade att aldrig ha några pengar, jag blev deprimerad av att aldrig göra något vettigt och jag trivs ju faktiskt riktigt bra på mitt jobb!

Im just a whiny bitch. Men det är väl knappast någon nyhet.

Idag är jag faktiskt ledig. Har lite plugg att ta itu med men inget särskilt ansträngande. Ska läsa några kursares essäer och komma med konstruktiva synpunkter till förbättring. This is not a talent of mine. Jag är jättebra på att leta fel och peka ut allt som är dåligt i en text, mindre bra på att ge positiv feedback på något jag tycker är värdelöst. Har jag nämnt att jag ska bli lärare?

Nä nu måste jag ta tag i mig själv och gå ut och köpa röda markeringspennor.

Slakten kan börja...

Moahaha...