Ja visst ska du leva uti hundrade år...
Åh vad det är tråkigt att plugga A-kurser när man inser att man typ inte kan någonting!
Jag kan ju ingenting om hur politiken i Sverige egentligen fungerar, jag bara hostar ur lite åsikter då och då och känner mig lite insatt. Men det är jag verkligen inte. Det finns så mycket smågrejer som tydligen är väldigt viktiga och säkert har livsavgörande funktioner, men det är så svårt att få grepp om alltihop.
Längtar tillbaka till svenskan där jag efter två år kände att jag hade lite koll i alla fall. Och alla dessa gubbar med sina fina teorier! Jag orkar inte! Finns det ingen film man kan hyra som förklarar allt på ett kortfattat sätt? Jag är en estetisk person, jag behöver bilder! Det är alldeles för lite bilder i statsvetenskaplig litteratur...
Börjar ta mig förbi vad-i-helvete-håller-jag-på-med-ångesten i alla fall. Ett jobb är bara ett jobb och ingenting man behöver syssla med hela livet. Jag ska göra det här så länge det känns kul och meningsfullt. Och jag tror faktiskt att det kommer att göra det. Jag förstår bara inte hur jag ska kunna förklara det här för ett gäng skoltrötta 16-åringar när jag knappt fattar det själv.
Jag har en tendens att stressas upp av allt som alla andra gör (det är nog inget unikt för just mig i och för sig), men det känns som att varje dag jag spenderar på det jag gör så väljer jag bort så mycket annat. Resor framförallt. Som att jag gör allting i fel ordning. Försöker intala mig att det finns en tid för allt, och att jag kan göra saker i min egen takt och ordning. Men sanningen är att jag är en mespropp och det är mycket möjligt att jag kommer att ligga jävligt bitter på min dödsbädd och förbanna mig själv för att jag inte vågade göra allt det där jag egentligen ville men var för feg och lat för att göra.
Fan nu har jag ju ångest igen. Jävla skit.
Vad är det som gör att man kan vara tjugotre och känna sig som fyrtio och att loppet redan är kört?
Jag kan ju ingenting om hur politiken i Sverige egentligen fungerar, jag bara hostar ur lite åsikter då och då och känner mig lite insatt. Men det är jag verkligen inte. Det finns så mycket smågrejer som tydligen är väldigt viktiga och säkert har livsavgörande funktioner, men det är så svårt att få grepp om alltihop.
Längtar tillbaka till svenskan där jag efter två år kände att jag hade lite koll i alla fall. Och alla dessa gubbar med sina fina teorier! Jag orkar inte! Finns det ingen film man kan hyra som förklarar allt på ett kortfattat sätt? Jag är en estetisk person, jag behöver bilder! Det är alldeles för lite bilder i statsvetenskaplig litteratur...
Börjar ta mig förbi vad-i-helvete-håller-jag-på-med-ångesten i alla fall. Ett jobb är bara ett jobb och ingenting man behöver syssla med hela livet. Jag ska göra det här så länge det känns kul och meningsfullt. Och jag tror faktiskt att det kommer att göra det. Jag förstår bara inte hur jag ska kunna förklara det här för ett gäng skoltrötta 16-åringar när jag knappt fattar det själv.
Jag har en tendens att stressas upp av allt som alla andra gör (det är nog inget unikt för just mig i och för sig), men det känns som att varje dag jag spenderar på det jag gör så väljer jag bort så mycket annat. Resor framförallt. Som att jag gör allting i fel ordning. Försöker intala mig att det finns en tid för allt, och att jag kan göra saker i min egen takt och ordning. Men sanningen är att jag är en mespropp och det är mycket möjligt att jag kommer att ligga jävligt bitter på min dödsbädd och förbanna mig själv för att jag inte vågade göra allt det där jag egentligen ville men var för feg och lat för att göra.
Fan nu har jag ju ångest igen. Jävla skit.
Vad är det som gör att man kan vara tjugotre och känna sig som fyrtio och att loppet redan är kört?
Framtidsångest och dolda kvinnosjukdomar
Ok, ska försöka skriva ett lite mindre deprimerat inlägg än sist. Står på jobbet och tänkte passa på innan folket börjar rulla in. Det känns som att massor har hänt och samtidigt ingenting alls om ni förstår vad jag menar...
Det bästa med att jobba söndagar är att jag är helt själv i butiken och kan sätta på mina egna skivor utan att någon rynkar på näsan och säger att det inte är tillräckligt shoppingvänligt eller nåt åt det hållet. Nu rullar Bowie, Cash och Kate Bush i högtalarna och det känns bra.
Har haft sjuk ångest över mitt liv och min framtid hela helgen. Det satte in ordentligt i fredags när jag och P käkade middag på Svejk med Mange och min gamla kursare Daniel (samt nån idiot från P's jobb som ingen tyckte om). Det pratades mycket (alldeles för mycket) om huruvida jag och Daniel har kastat bort vår (enorma) potential på läraryrket och om det kan vara så att vi båda egentligen skulle kunna åstadkomma betydligt större saker med våra liv. Fan, jag var rätt nöjd med att jag hittat något som funkade och som jag inte behövde ifrågasätta så mycket. Ifrågasätter ju allting annat så det var skönt att ha en fast punkt i tillvaron, nåt som jag var säker på. Men nej.
Egentligen har jag ju aldrig riktigt känt efter om det här verkligen är vad jag vill göra, bara kört på. Och nu har jag pluggat tre år på lärarprogrammet och har så mycket skulder hos CSN att jag inte ens tror att det är möjligt att byta bana. Och problemet är ju att jag faktiskt inte har en aning om vad jag skulle göra annars. Jag skulle kunna göra som P, som aldrig tycks bestämma sig för vad han vill men det verkar man inte bli vidare lycklig av. Eller så hoppar jag av och hoppar på någonting annat som eventuellt också känns fel efter ett par år och vad gör jag då?
AAAAAAAAHHHHHH orkar inte börja tvivla. Men när jag tänker på att börja undervisa eller bara vicka lite för extrapengar får jag ont i magen. Jag vill inte. Jag tycker ju inte ens om ungdomar! Vad håller jag på med?
Försöker intala mig att det finns annat att gå vidare med från den utbildning jag kommer ha, jag kanske kan börja forska eller skriva läroböcker eller nåt. Och det är ju sant. Me borde man inte vara i alla fall lite sugen på att jobba med det man faktiskt har utbildat sig till?
Problemet är nog att jag inte vill jobba alls, vill helst stanna på universitetet resten av mitt liv. Kan man det?
Dessutom hände det någonting jätteskumt tidigare den kvällen, som kanske gjorde mig lite extra känslig och mottaglig. Det var precis när vi kom dit och P står kvar på gatan och snackar med en annan jobbpolare och jag går in på Svejk och möter upp Mange som har stått och väntat jättelänge. Vi börjar prata om dolda kvinnosjukdomar och helt plötsligt känner jag hur det svartnar för ögonen och jag får lock för öronen. Och innan jag vet ordet av står Mange och håller upp mig då jag typ svimmat av mitt på golvet. Jättekonstigt. Sånt brukar verkligen aldrig hända mig. Dessa dolda kvinnosjukdomar!
Men efter en ramlösa och lite frisk luft mådde jag lite bättre. Och efter en schnizel och ett par öl mådde jag ännu bättre.
När Svejk stängde och B-boy precis ramlat in full och glad på jakt efter en varm säng tänkte vi dra vidare till Kvarnen. Men tack vare en lång kö tog jag mitt bättre vetande till fånga och drog min trötta rumpa hemåt eftersom jag skulle jobba dagen efter. P och Daniel drog vidare mot Stureplan (som P påstår sig förakta men allt oftare verkar hamna på...)
Vid femrycket drällde han in och ner i sängen hos en sömndrucken Emelie, som vaknade till och låg vaken i en och en halv timme bredvid en fyllesnarkande liten trasa. Så trots att jag var duktig och gick hem "tidigt" fick jag alltså inte sova och kom trött och sliten till jobbet dagen efter. Men till min tröst mådde han betydligt sämre än jag. Moahaha.
Jag tror att P är lite kär i Daniel och att han är lite kär i P. De skulle nog bli ett fint par, men tyvärr tror jag att båda två behöver en stabil kvinna vid sin sida så det skulle nog aldrig funka.
Oj, det här blev ett ganska långt inlägg. Bäst att sluta om någon ska orka läsa. Kanske blir ett till senare idag...
Det bästa med att jobba söndagar är att jag är helt själv i butiken och kan sätta på mina egna skivor utan att någon rynkar på näsan och säger att det inte är tillräckligt shoppingvänligt eller nåt åt det hållet. Nu rullar Bowie, Cash och Kate Bush i högtalarna och det känns bra.
Har haft sjuk ångest över mitt liv och min framtid hela helgen. Det satte in ordentligt i fredags när jag och P käkade middag på Svejk med Mange och min gamla kursare Daniel (samt nån idiot från P's jobb som ingen tyckte om). Det pratades mycket (alldeles för mycket) om huruvida jag och Daniel har kastat bort vår (enorma) potential på läraryrket och om det kan vara så att vi båda egentligen skulle kunna åstadkomma betydligt större saker med våra liv. Fan, jag var rätt nöjd med att jag hittat något som funkade och som jag inte behövde ifrågasätta så mycket. Ifrågasätter ju allting annat så det var skönt att ha en fast punkt i tillvaron, nåt som jag var säker på. Men nej.
Egentligen har jag ju aldrig riktigt känt efter om det här verkligen är vad jag vill göra, bara kört på. Och nu har jag pluggat tre år på lärarprogrammet och har så mycket skulder hos CSN att jag inte ens tror att det är möjligt att byta bana. Och problemet är ju att jag faktiskt inte har en aning om vad jag skulle göra annars. Jag skulle kunna göra som P, som aldrig tycks bestämma sig för vad han vill men det verkar man inte bli vidare lycklig av. Eller så hoppar jag av och hoppar på någonting annat som eventuellt också känns fel efter ett par år och vad gör jag då?
AAAAAAAAHHHHHH orkar inte börja tvivla. Men när jag tänker på att börja undervisa eller bara vicka lite för extrapengar får jag ont i magen. Jag vill inte. Jag tycker ju inte ens om ungdomar! Vad håller jag på med?
Försöker intala mig att det finns annat att gå vidare med från den utbildning jag kommer ha, jag kanske kan börja forska eller skriva läroböcker eller nåt. Och det är ju sant. Me borde man inte vara i alla fall lite sugen på att jobba med det man faktiskt har utbildat sig till?
Problemet är nog att jag inte vill jobba alls, vill helst stanna på universitetet resten av mitt liv. Kan man det?
Dessutom hände det någonting jätteskumt tidigare den kvällen, som kanske gjorde mig lite extra känslig och mottaglig. Det var precis när vi kom dit och P står kvar på gatan och snackar med en annan jobbpolare och jag går in på Svejk och möter upp Mange som har stått och väntat jättelänge. Vi börjar prata om dolda kvinnosjukdomar och helt plötsligt känner jag hur det svartnar för ögonen och jag får lock för öronen. Och innan jag vet ordet av står Mange och håller upp mig då jag typ svimmat av mitt på golvet. Jättekonstigt. Sånt brukar verkligen aldrig hända mig. Dessa dolda kvinnosjukdomar!
Men efter en ramlösa och lite frisk luft mådde jag lite bättre. Och efter en schnizel och ett par öl mådde jag ännu bättre.
När Svejk stängde och B-boy precis ramlat in full och glad på jakt efter en varm säng tänkte vi dra vidare till Kvarnen. Men tack vare en lång kö tog jag mitt bättre vetande till fånga och drog min trötta rumpa hemåt eftersom jag skulle jobba dagen efter. P och Daniel drog vidare mot Stureplan (som P påstår sig förakta men allt oftare verkar hamna på...)
Vid femrycket drällde han in och ner i sängen hos en sömndrucken Emelie, som vaknade till och låg vaken i en och en halv timme bredvid en fyllesnarkande liten trasa. Så trots att jag var duktig och gick hem "tidigt" fick jag alltså inte sova och kom trött och sliten till jobbet dagen efter. Men till min tröst mådde han betydligt sämre än jag. Moahaha.
Jag tror att P är lite kär i Daniel och att han är lite kär i P. De skulle nog bli ett fint par, men tyvärr tror jag att båda två behöver en stabil kvinna vid sin sida så det skulle nog aldrig funka.
Oj, det här blev ett ganska långt inlägg. Bäst att sluta om någon ska orka läsa. Kanske blir ett till senare idag...
Käre gode Gud, sluta gör så dumma saker!
Vet inte riktigt vad som kommer komma ut idag. Känner mig så förvirrad.
Livet är så sjukt jävla fucking orättvist. Vissa människor verkar råka ut för all jävla skit som kan drabba en och vissa klarar sig ifrån allt utom sina egna fuck-ups.
Jag vet att det händer fruktansvärda saker överallt varenda minut men det känns inte på riktigt förrän det drabbar din egen familj eller släkt. Det är kanske hemskt och egoistiskt men så är det. Blir bara så jävla förbannad på att det aldrig drabbar rätt personer. Eller, vem fan är jag att säga vem som förtjänar att dö och vem som inte gör det? Men jag tror att alla kan enas om att treåriga pojkar inte gör det.
Hur fan ska man våga skaffa barn eller ens bli kär i någon när det är så jäkla lätt att förlora dem man älskar?
Och jag skäms för att jag fortfarande funderar över så patetiska saker som huruvida det är värt att lägga 229 spänn på en kursbok eller vad P ska få i födelsedagspresent. P, du ska få min gränslösa kärlek så länge du lever. I'll wrap it up with a nice bow...
Fan att man ska behöva inse hur ytligt och futtigt ens liv är varje gång någon annan råkar ut för något. Det har en tendens att rasera allt och jag kan inte se hur jag ska kunna vara glad igen utan att känna skuld. Men det kommer jag ju, jag vet det. Det är väl nu man ska inse vad man värdesätter i livet och vårda det så mycket man kan. Inse att människorna man trodde skulle finnas där för alltid helt plötsligt kan ryckas bort.
Jag är inte troende men det blir så tydligt ibland att det finns en balans som måste upprätthållas i världen. För varje ljusglimt krävs en skugga, för varje födsel krävs det att någon lämnar plats. Mina barnvaktsbarn fick en lillasyster i veckan. Men varför kan inte bara gamla och skruttiga dö? Varför måste vissa människor prövas så jävla hårt?
Det är så lätt att ge upp, svårare att hålla fast vid det lilla hopp som faktiskt finns. Nya behandlingar utvecklas väl varje dag och det enda vi kan göra, det enda vi faktiskt har makten över är hur vi bemöter svårigheterna. Vi kan inte skydda oss ifrån dem, men vi kan välja att fortsätta leva eller lägga oss ner och dö. Men hur man får styrkan att göra det valet vet jag inte än och jag hoppas att jag aldrig kommer att behöva få reda på det.
Livet är så sjukt jävla fucking orättvist. Vissa människor verkar råka ut för all jävla skit som kan drabba en och vissa klarar sig ifrån allt utom sina egna fuck-ups.
Jag vet att det händer fruktansvärda saker överallt varenda minut men det känns inte på riktigt förrän det drabbar din egen familj eller släkt. Det är kanske hemskt och egoistiskt men så är det. Blir bara så jävla förbannad på att det aldrig drabbar rätt personer. Eller, vem fan är jag att säga vem som förtjänar att dö och vem som inte gör det? Men jag tror att alla kan enas om att treåriga pojkar inte gör det.
Hur fan ska man våga skaffa barn eller ens bli kär i någon när det är så jäkla lätt att förlora dem man älskar?
Och jag skäms för att jag fortfarande funderar över så patetiska saker som huruvida det är värt att lägga 229 spänn på en kursbok eller vad P ska få i födelsedagspresent. P, du ska få min gränslösa kärlek så länge du lever. I'll wrap it up with a nice bow...
Fan att man ska behöva inse hur ytligt och futtigt ens liv är varje gång någon annan råkar ut för något. Det har en tendens att rasera allt och jag kan inte se hur jag ska kunna vara glad igen utan att känna skuld. Men det kommer jag ju, jag vet det. Det är väl nu man ska inse vad man värdesätter i livet och vårda det så mycket man kan. Inse att människorna man trodde skulle finnas där för alltid helt plötsligt kan ryckas bort.
Jag är inte troende men det blir så tydligt ibland att det finns en balans som måste upprätthållas i världen. För varje ljusglimt krävs en skugga, för varje födsel krävs det att någon lämnar plats. Mina barnvaktsbarn fick en lillasyster i veckan. Men varför kan inte bara gamla och skruttiga dö? Varför måste vissa människor prövas så jävla hårt?
Det är så lätt att ge upp, svårare att hålla fast vid det lilla hopp som faktiskt finns. Nya behandlingar utvecklas väl varje dag och det enda vi kan göra, det enda vi faktiskt har makten över är hur vi bemöter svårigheterna. Vi kan inte skydda oss ifrån dem, men vi kan välja att fortsätta leva eller lägga oss ner och dö. Men hur man får styrkan att göra det valet vet jag inte än och jag hoppas att jag aldrig kommer att behöva få reda på det.
Sånt här kan man syssla med när man egentligen borde skriva tenta...
En opretentiös tisdagsmiddag
När vissa av oss sitter fast i Stockholm med vad som ibland känns som betong runt fötterna, så finns det vissa som bara är här på en blixtvisit någon gång ibland. Då är det viktigt att lura hem dem på middag.
Pia skulle ta tåget tillbaka till Malmö onsdag 05.20 så vi knep henne en stund på tisdagskvällen för en enkel liten tisdagmiddag. För ovanligheternas skull hade jag inte stått och fixat och fejat i tre timmar innan de kom utan alla tog med sig lite av varje och så lagade vi mat ihop. Det kändes precis som förr när alla var fattiga vegetarianer och den obligatoriska böngrytan egentligen bara var en undanflykt för att få dricka billigt rödvin och skvallra om vem som låg med vem och vem som blivit dumpad hit och dit.
Pia fick i uppgift att ta med bröd och ost. Hon tog med sig deg. I en kastrull.
Ca tre timmar senare hade vi dock rykande färskt bröd och en hushållsost i en burk.
Här kan ni skåda Pias fina brön...
Och Ylva, jag kunde inte låta bli att lägga upp mongisbilden - hope u don't mind...
Pia skulle ta tåget tillbaka till Malmö onsdag 05.20 så vi knep henne en stund på tisdagskvällen för en enkel liten tisdagmiddag. För ovanligheternas skull hade jag inte stått och fixat och fejat i tre timmar innan de kom utan alla tog med sig lite av varje och så lagade vi mat ihop. Det kändes precis som förr när alla var fattiga vegetarianer och den obligatoriska böngrytan egentligen bara var en undanflykt för att få dricka billigt rödvin och skvallra om vem som låg med vem och vem som blivit dumpad hit och dit.
Pia fick i uppgift att ta med bröd och ost. Hon tog med sig deg. I en kastrull.
Ca tre timmar senare hade vi dock rykande färskt bröd och en hushållsost i en burk.
Här kan ni skåda Pias fina brön...
Och Ylva, jag kunde inte låta bli att lägga upp mongisbilden - hope u don't mind...
Top 5 saker jag är förbannad på just nu
1. Min espressomaskin är trasig (kan vara så att den är extremt skitig också och därför vägra spotta ur sig kaffe i ren protest, men hur som helst så funkar den inte)
2. Jag är fattigare än någonsin (vilket i sig är lite märkligt eftersom jag och P inte hade några räkningar att betala denna månad...hmm)
3. Jag fick ofrivilligt irländskt saliv i ansiktet igår (vet inte vem som frivilligt skulle vilja ha irländskt saliv i ansiktet, eftersom irländare måste vara det mest odrägliga folkslaget i världen (och ja, de är fan ett helt eget folkslag, en egen ras skulle jag vilja säga) och Irland borde göras om till någon slags spetälskkolloni som förbjuder alla infödda att någonsin lämna ön) (när jag tänker efter är jag nog mer förbannad för det här än för de ovantående punkterna)
4. Någon liten jävel sitter och håller på en biblioteksbok som jag verkligen behöver (en vecka, fine, men jag har stått i kö sen den 8de december!!! Ineed it NOW!!!)
5. Jag har åkt på att tvätta för fjärde gången i rad nu P! (jag vet att du jobbar bla bla bla, men vet du vad? Det finns faktiskt tvättider på helgen också!)
2. Jag är fattigare än någonsin (vilket i sig är lite märkligt eftersom jag och P inte hade några räkningar att betala denna månad...hmm)
3. Jag fick ofrivilligt irländskt saliv i ansiktet igår (vet inte vem som frivilligt skulle vilja ha irländskt saliv i ansiktet, eftersom irländare måste vara det mest odrägliga folkslaget i världen (och ja, de är fan ett helt eget folkslag, en egen ras skulle jag vilja säga) och Irland borde göras om till någon slags spetälskkolloni som förbjuder alla infödda att någonsin lämna ön) (när jag tänker efter är jag nog mer förbannad för det här än för de ovantående punkterna)
4. Någon liten jävel sitter och håller på en biblioteksbok som jag verkligen behöver (en vecka, fine, men jag har stått i kö sen den 8de december!!! Ineed it NOW!!!)
5. Jag har åkt på att tvätta för fjärde gången i rad nu P! (jag vet att du jobbar bla bla bla, men vet du vad? Det finns faktiskt tvättider på helgen också!)
Tentaångest med betoning på ångest
Det här dagen började panikartat. Jag gick upp och slog på datorn och hoppades att det där skulle finnas ett mail från min lärare med en tenta som jag skulle börja skriva idag. Det gjorde det inte. Istället fann jag ett mail från en annan lärare med mitt mail bifogat där jag skrev att jag behövede tentan idag, och frågan: är det inte Henrik Johnsson som ska ha det här mailet?
AAAAAAAAAAAAAAHHHHHHHHHHHHHHHHJÄVLAFUCKINGKUKANUS!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Ok, panikmaila den andra läraren och hoppas hoppas hoppas att han är snabb på att svara. Det var han som tur var.
Efter bara någon timme med panikångest och kallsvett låg den där, lilla tentan, i inkorgen. Puh.
Har faktiskt varit ganska duktig idag och skrivit tre sidor och därmed besvarat en av tre frågor. Duktig flicka.
och sen har jag begravt julgranen i två stora sopsäckar. Bye bye julen. Nu är det slut.
Men barr kommer det finnas kvar till påsk om jag har förstått det här rätt. I min säng, i mina tofflor, i soffan, på badrumsmattan etc. Man orkar faktiskt bara dammsuga så många gånger.
Känner hur som helst att jag så är värd en blackberry amour på vampyr ikväll och kanske en och annan rhubarb martini...mmmm...
Ska träffa Limpan och Inka runt åtta så jag antar att det är dags att börja laga lite middag nu. Alltid lika roligt när det är lika tomt i kylskåpet som i plånboken.
AAAAAAAAAAAAAAHHHHHHHHHHHHHHHHJÄVLAFUCKINGKUKANUS!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Ok, panikmaila den andra läraren och hoppas hoppas hoppas att han är snabb på att svara. Det var han som tur var.
Efter bara någon timme med panikångest och kallsvett låg den där, lilla tentan, i inkorgen. Puh.
Har faktiskt varit ganska duktig idag och skrivit tre sidor och därmed besvarat en av tre frågor. Duktig flicka.
och sen har jag begravt julgranen i två stora sopsäckar. Bye bye julen. Nu är det slut.
Men barr kommer det finnas kvar till påsk om jag har förstått det här rätt. I min säng, i mina tofflor, i soffan, på badrumsmattan etc. Man orkar faktiskt bara dammsuga så många gånger.
Känner hur som helst att jag så är värd en blackberry amour på vampyr ikväll och kanske en och annan rhubarb martini...mmmm...
Ska träffa Limpan och Inka runt åtta så jag antar att det är dags att börja laga lite middag nu. Alltid lika roligt när det är lika tomt i kylskåpet som i plånboken.
Dansa och glöm!
Jaha, då var man tillbaka på jobbet igen. Eventuellt sista gången på länge. Fick nyligen reda på att de kommer att stänga butiken jag jobbar i för renovering en månad någon gång rätt så snart så jag blir lite pseudo-arbetslös ett tag. Skönt med lite lediga helger men tungt för plånboken. Hoppas verkligen att P inte blir av med jobbet nu i januari. Det skulle suga ganska så fett.
Igår var jag på K's 25-årsfest. P skulle också följt med egentligen ,men han kände sig lite krasslig och stannade hemma och spelade dworf-fortress istället. Jag tror inte att han led.
Men jag hade riktigt trevligt, K och några av hennes nära och kära hade fixat käk och vin till över 50 pers - ganska så imponerande tycker jag. Det var som sagt ganska mycket folk där och jag orkade bara hälsa på en tiondel ungefär. Blir lite skrämd av förstora folksamlingar. Så jag högg tag i B-boy som åt upp all min mat i ett nafs. Tyckte lite mindre synd om mig själv som skulle jobba idag när han berättade att han började kl 08.00! Jag fick ändå sova till tio...
Kvällens höjdpunkt inträffade efter middagen då ett liveband tar sin plats i vardagsrummet och drar igång en grym spelning! Bara så där. Ganska vågat när man bor i lägenhet måste jag säga.
De hette Dance and forget, och det var precis vad jag gjorde. Jag dansade och glömde snabbt hur trött jag var efter att ha jobbat hela dagen och min ångest för att behöva jobba även nästa dag.
Bandet bestod mest av K's ex och en sångerska som såg precis ut som Amanda Peet (ni vet hon i Studio 60 on the sunset strip). Jätteduktig faktiskt. Och en ukulele - världens kanske mest underskattade instrument.
Så på det stora hela har dte varit en mycket lyckad helg, trots mycket jobb. Och förhoppningsvis får jag min tenta imorgon (om min lärare har behagat läsa mailet jag skickade till honom i ondags), annars blir det panik.
Men idag är jag lugn.
Helena - Je t'adore!
Kände att jag behövde skriva ett hyllningsinlägg till min vän Helena, som nog skulle kunna vara den mest fantastiska människa jag känner.
Igår var jag och P bjudna på middag till hennes nya lägenhet vid Odenplan. Det var liten och kaotisk, med kartonger överallt, ett snett bord och bokhyllor som täckte varje väggyta. De enda "riktiga" möblerna i lägenheten var en underbar soffgrupp à la 1700-tal och svagt i bakgrunden sjöng Edith Piaf . Helena är om möjligt ännu mer frankofil än jag och till råga på allt har hon precis träffat sina drömmars fransman!
Helena var den som fick mig och P att starta vår "champagne-på-fredagar-tradition" och för det kommer jag vara henne evigt tacksam (och fattig). Så ikväll dricker vi gula änkan och äter mousse de canard på baguett! Och till huvudrätt har människan (i detta minimala kök) lagat hare! Helt fantastiskt gott! Och seriöst, hur många människor får för sig att laga hare i Stockholm? Ingen jag känner i alla fall. Ja förutom hon då förstås.
Efter middagen röker vi långa, smala, franska ciggaretter i soffgruppen, diskuterar teater och låter kultursnobbarna i oss blomma ut fullständigt! Helena, jag tror att du kan vara både min och P's själsfrände, och vi är din tillsammans!
Tyvärr så kommer nog denna underbara människa försvinna iväg till Paris för gott snart och helt ärligt så unnar jag henne det. Ingen passar bättre in i den staden än hon. Men jag kommer sakna henne. Som fan.
Det ger mig i och för sig ytterligare ett skäl att åka dit oftare!
Igår var jag och P bjudna på middag till hennes nya lägenhet vid Odenplan. Det var liten och kaotisk, med kartonger överallt, ett snett bord och bokhyllor som täckte varje väggyta. De enda "riktiga" möblerna i lägenheten var en underbar soffgrupp à la 1700-tal och svagt i bakgrunden sjöng Edith Piaf . Helena är om möjligt ännu mer frankofil än jag och till råga på allt har hon precis träffat sina drömmars fransman!
Helena var den som fick mig och P att starta vår "champagne-på-fredagar-tradition" och för det kommer jag vara henne evigt tacksam (och fattig). Så ikväll dricker vi gula änkan och äter mousse de canard på baguett! Och till huvudrätt har människan (i detta minimala kök) lagat hare! Helt fantastiskt gott! Och seriöst, hur många människor får för sig att laga hare i Stockholm? Ingen jag känner i alla fall. Ja förutom hon då förstås.
Efter middagen röker vi långa, smala, franska ciggaretter i soffgruppen, diskuterar teater och låter kultursnobbarna i oss blomma ut fullständigt! Helena, jag tror att du kan vara både min och P's själsfrände, och vi är din tillsammans!
Tyvärr så kommer nog denna underbara människa försvinna iväg till Paris för gott snart och helt ärligt så unnar jag henne det. Ingen passar bättre in i den staden än hon. Men jag kommer sakna henne. Som fan.
Det ger mig i och för sig ytterligare ett skäl att åka dit oftare!
Tehuvan
Klockan är just nu 11.40 och jag har redan hunnit ha en riktigt bra dag!
Gick upp tidigt trots att varenda cell i kroppen sa ifrån, men efter dusch och kaffe var jag någolunda mänsklig igen. Satte av mot universitetet för att för en gång skull vara ute i god tid och låna böcker till nästa kurs. Eftersom jag nu inte kommer läsa på egen hand kommer det vara en helt annan konkurrens om böckerna denna gång, insåg jag. Tyvärr fanns de böcker jag behövde endast som veckolån och skulle alltså behöva lämnas tillbaka innan kursen ens börjat! Modstulen gick jag därifrån.
Men på vägen mot tunnelbanan träffade jag Calle som, vis och erfaren som han är, upplyste mig om hur mycket man tjänar på att låna om och hålla på böcker och ta en eventuell förseningsavgiften istället för att gå och köpa den för dyra pengar. Sneaky sneaky. Men helt sant.
När jag gick därifrån för andra gången, nu med väskan full av böcker, insåg jag att solen sken (!) och trots att snön låg tjock på marken så var det riktigt varmt! Det kändes precis som en sån där riktigt schysst aprildag när snön börjar smälta och våren börjar spricka igenom. Ok, jag vet att det är sjuukt långt till våren men det är ändå de där små påminnelserna om att den kommer som gör att man står ut den här perioden av året.
Innan jag åkte hem gick jag förbi Åhléns och köpte en födelsedagspresent till Klara som har 25-årsfest imorgon, och dessutom världens finaste tehuva! Det skulle kunna vara den finaste tehuvan i världen faktiskt!
Glad i hågen över min nya tehuva åkte jag hemåt, men bestämde mig för att hoppa av redan i slussen och promenera lite i det fina vädret. Då stöter jag på en liten tant som ger bort gratiserbjudandet från Svenskan, flyt!
Sen tänder jag den första ciggen jag rökt sen nyårsafton och jäklar vad god den var! All and all - en mycket bra förmiddag!
Gick upp tidigt trots att varenda cell i kroppen sa ifrån, men efter dusch och kaffe var jag någolunda mänsklig igen. Satte av mot universitetet för att för en gång skull vara ute i god tid och låna böcker till nästa kurs. Eftersom jag nu inte kommer läsa på egen hand kommer det vara en helt annan konkurrens om böckerna denna gång, insåg jag. Tyvärr fanns de böcker jag behövde endast som veckolån och skulle alltså behöva lämnas tillbaka innan kursen ens börjat! Modstulen gick jag därifrån.
Men på vägen mot tunnelbanan träffade jag Calle som, vis och erfaren som han är, upplyste mig om hur mycket man tjänar på att låna om och hålla på böcker och ta en eventuell förseningsavgiften istället för att gå och köpa den för dyra pengar. Sneaky sneaky. Men helt sant.
När jag gick därifrån för andra gången, nu med väskan full av böcker, insåg jag att solen sken (!) och trots att snön låg tjock på marken så var det riktigt varmt! Det kändes precis som en sån där riktigt schysst aprildag när snön börjar smälta och våren börjar spricka igenom. Ok, jag vet att det är sjuukt långt till våren men det är ändå de där små påminnelserna om att den kommer som gör att man står ut den här perioden av året.
Innan jag åkte hem gick jag förbi Åhléns och köpte en födelsedagspresent till Klara som har 25-årsfest imorgon, och dessutom världens finaste tehuva! Det skulle kunna vara den finaste tehuvan i världen faktiskt!
Glad i hågen över min nya tehuva åkte jag hemåt, men bestämde mig för att hoppa av redan i slussen och promenera lite i det fina vädret. Då stöter jag på en liten tant som ger bort gratiserbjudandet från Svenskan, flyt!
Sen tänder jag den första ciggen jag rökt sen nyårsafton och jäklar vad god den var! All and all - en mycket bra förmiddag!
2009...
Idag känns det som det nya året började på allvar. P gick tillbaka till jobbet och vi gick båda upp kl sju(!), då det fortfarande var kolsvart ute. Men trots att lägenheten var svinkall och sängen varm och skön gick vi upp och tog det nya året vid hornen. Kvart i nio satt jag på Louie Louie och pluggade flitigt efter två koppar kaffe. Jag insåg där och då att jag är ganska lyckligt lottad. Min huvudsyssla består just nu i att sitta på caféer och läsa fantasylitteratur! Jag ska fan vara rätt nöjd!
Och det är jag nog också. Trots stress och tentaångest så kunde jag slappna av lite och faktiskt försöka njuta lite av den här tiden. Vips så är den över och jobbet ska jobbas och pengar ska tjänas. När kommer jag någonsin ha så mycket tid över för mig själv och mina tankar som nu?
Insikt: Slut gnäll och va nöjd! (med norrländsk dialekt).
Det är konstigt tycker jag, att varje vinter och vår känns så ny och främmande. Som att man hunnit glömma hur det faktiskt känns. Glömt kylan som sipprar in under hur många lager kläder man än tar på sig, glömt hur det känns att sticka ner en kall hand i någon annans varma ficka, glömt hur ett rum kan förändras när man ser det ovanför an kopp rykande varm choklad.
Hösten och sommaren känns aldrig så här för mig, de är välbekanta och ofta väldigt efterlängtade. Jag och vintern har ett helt annat förhållande. Vi vet inte riktigt var vi har varandra och osäkert prövar vi våra steg lite närmare den andre för att se om isen ska hålla även denna gång. Vi vet inte riktigt om vi tycker om den andre eller om vi bara står ut för att vi inte har något val. men på något sätt har januari alltid varit ett slags uppvaknande ur en något drömliknande höst.
Ett slags: just det, det var så här det såg ut ja. Och sakta men säkert vågar jag mig ut ur mitt ide och ringer någon för en fika eller en drink. Kanske är det inte så farligt med frusna händer om man får komma in och värma dem någon gång då och då?
Och det är jag nog också. Trots stress och tentaångest så kunde jag slappna av lite och faktiskt försöka njuta lite av den här tiden. Vips så är den över och jobbet ska jobbas och pengar ska tjänas. När kommer jag någonsin ha så mycket tid över för mig själv och mina tankar som nu?
Insikt: Slut gnäll och va nöjd! (med norrländsk dialekt).
Det är konstigt tycker jag, att varje vinter och vår känns så ny och främmande. Som att man hunnit glömma hur det faktiskt känns. Glömt kylan som sipprar in under hur många lager kläder man än tar på sig, glömt hur det känns att sticka ner en kall hand i någon annans varma ficka, glömt hur ett rum kan förändras när man ser det ovanför an kopp rykande varm choklad.
Hösten och sommaren känns aldrig så här för mig, de är välbekanta och ofta väldigt efterlängtade. Jag och vintern har ett helt annat förhållande. Vi vet inte riktigt var vi har varandra och osäkert prövar vi våra steg lite närmare den andre för att se om isen ska hålla även denna gång. Vi vet inte riktigt om vi tycker om den andre eller om vi bara står ut för att vi inte har något val. men på något sätt har januari alltid varit ett slags uppvaknande ur en något drömliknande höst.
Ett slags: just det, det var så här det såg ut ja. Och sakta men säkert vågar jag mig ut ur mitt ide och ringer någon för en fika eller en drink. Kanske är det inte så farligt med frusna händer om man får komma in och värma dem någon gång då och då?
Är det här den där julstressen som alla pratar om?
Fan, det känns aldrig som att jag hinner blogga längre. Hinner varken tänka eller skriva ner det. Kommer inte ifrån allt jobb, det känns som det äter upp mitt liv just nu. Ångesten över studierna bara växer och växer. Hoppar jag en till tenta denna termin får jag skit från csn. Måste fixa det.
Tänker inte skriva någon lång utläggning om hur julhelgen varit. Jag nöjer mig med att skriva att den varit mycket bra, har fått perspektiv på en del grejer och insett vad och och vilka som är viktigt/viktiga för mig.
Nyårsnatten spenderades precis som julaftonsnatten på Debaser med M, E och C, efter en mycket god och kaloririk middag hemma hos oss. Tolvslaget firades i garderobskön eftersom ingen av oss förstår det där med att vara ute i god tid. Men det gjorde inte så mycket, fyrverkerier och sånt har aldrig riktigt varit min grej. Får jag lite skumpa (eller i det här fallet en öl) och en puss är jag ganska nöjd.
Nyårsdagen blev en riktig komadag som förflöt i horisontellt läge.
Nu hinner jag inte skriva mer, eftersom jag tror att tanken är att jag ska jobba en halvtimme till...oops..
Tänker inte skriva någon lång utläggning om hur julhelgen varit. Jag nöjer mig med att skriva att den varit mycket bra, har fått perspektiv på en del grejer och insett vad och och vilka som är viktigt/viktiga för mig.
Nyårsnatten spenderades precis som julaftonsnatten på Debaser med M, E och C, efter en mycket god och kaloririk middag hemma hos oss. Tolvslaget firades i garderobskön eftersom ingen av oss förstår det där med att vara ute i god tid. Men det gjorde inte så mycket, fyrverkerier och sånt har aldrig riktigt varit min grej. Får jag lite skumpa (eller i det här fallet en öl) och en puss är jag ganska nöjd.
Nyårsdagen blev en riktig komadag som förflöt i horisontellt läge.
Nu hinner jag inte skriva mer, eftersom jag tror att tanken är att jag ska jobba en halvtimme till...oops..
