Dömt att misslyckas
Var tog energin vägen? Solen lyser, jag är inte bakis ändå finns det ingenting som kan dra mig ur soffan just nu. P tycker att vi borde gå till gymmet, det borde vi. Ingen av oss har varit där på månader. Jag fryser bara av tanken att lämna lägenheten. Skulle kunna tänka mig att kila upp på götgatsbacken och införskaffa en ny Haruki Murakami-roman för att sedan snabbt sjunka ner i badkaret.
Imorgon är det måndag igen, det har gått två veckor på den nya kursen och jag har hittills läst tolv sidor i kurslitteraturen. Lyckades dock ändå låta någolunda insatt på seminariet i torsdags, men det är väl för att vi redan läst mer eller mindre samma kurs två gånger tidigare. Kan bara inte engagera mig denna gång. Tror att fallet från makron blev för långt. Insåg att jag behöver lite piska för att prestera. Och jag presterade bra! Fick mitt första A och gav upp ett spontant glädjetjut när jag såg tentaresultatet. Det känns för jävla meningslöst att gå från det till att diskutera värdet av enkätundersökningar och olika perspektiv på demokrati. Jag ska inte bli statsvetare, antagligen inte forskare heller. kommer alltså antagligen aldrig använda mig av några jävla enkäter. Kan inte låta bli att känna att jag bara slösar bort tid och csn-pengar. Ska det vara så himla svårt att få göra någonting som känns meningsfullt? Eller kan man skapa mening i någonting på egen hand? Hur meningslöst det än känns?
Det här är tamejfan den segaste delen av året. Av någon anledning krävs det av en att man ska ta tag i allting med ny energi, nya tag. Jobb, skola, träning you name it. Men varifrån skulle den energin komma ifrån är det tänkt egentligen? De där fyra lediga dagarna mellan jul och nyår? Från det kompakta mörkret och den isolerande kylan? Inte konstigt att alla människor misslyckas med sina nyårslöften, förutsättningarna för att lyckas finns ju inte alls där. För att ändra ett beteende, bryta dåliga vanor, ta tag i saker etc krävs ju energi och ork. Var skulle vi få den ifrån?
Imorgon är det måndag igen, det har gått två veckor på den nya kursen och jag har hittills läst tolv sidor i kurslitteraturen. Lyckades dock ändå låta någolunda insatt på seminariet i torsdags, men det är väl för att vi redan läst mer eller mindre samma kurs två gånger tidigare. Kan bara inte engagera mig denna gång. Tror att fallet från makron blev för långt. Insåg att jag behöver lite piska för att prestera. Och jag presterade bra! Fick mitt första A och gav upp ett spontant glädjetjut när jag såg tentaresultatet. Det känns för jävla meningslöst att gå från det till att diskutera värdet av enkätundersökningar och olika perspektiv på demokrati. Jag ska inte bli statsvetare, antagligen inte forskare heller. kommer alltså antagligen aldrig använda mig av några jävla enkäter. Kan inte låta bli att känna att jag bara slösar bort tid och csn-pengar. Ska det vara så himla svårt att få göra någonting som känns meningsfullt? Eller kan man skapa mening i någonting på egen hand? Hur meningslöst det än känns?
Det här är tamejfan den segaste delen av året. Av någon anledning krävs det av en att man ska ta tag i allting med ny energi, nya tag. Jobb, skola, träning you name it. Men varifrån skulle den energin komma ifrån är det tänkt egentligen? De där fyra lediga dagarna mellan jul och nyår? Från det kompakta mörkret och den isolerande kylan? Inte konstigt att alla människor misslyckas med sina nyårslöften, förutsättningarna för att lyckas finns ju inte alls där. För att ändra ett beteende, bryta dåliga vanor, ta tag i saker etc krävs ju energi och ork. Var skulle vi få den ifrån?
Snön faller och vi med den
Arrrh, finns det någonting värre än att vänta på att thét ska svalna när man håller på att frysa ihjäl och det enda som kan få en varm igen är en liter lapsang? Antagligen finns det det, men det är jättejobbigt! Man vill bara börja halsa och så bränner man sig istället. Tror inte ens att det klassas som ett I-landsproblem, snarare medelutvecklat landsproblem. Det är för fan 2010! Ska man behöva frysa så här mycket?! Ska man det? Va???
Trotsade kylan idag ändå och tog en liten sväng på stan med Elli. Lunch på Nem nem och sen lite H&M-fynd. Har redan lyckats bränna galet mycket pengar, på vad har jag ingen aning om. Småsaker. Men jag har faktiskt sparat lite också. Femtusen in på bröllopskontot, så nu har vi faktiskt femtontusen! Hur mycket får man för det? En macka var till 150 gäster?
Att spara har aldrig varit min starka sida. Eller jo, egentligen är jag ganska bra på att spara när jag sparar till någonting viktigt. Sparade tex hela veckopengen i ett halvår för att kunna köpa en sån där GoGo-dog när jag var liten. En sån som kunde gå och skälla. Sen när jag hade fått ihop pengarna köpte jag rullskridskor istället. Jättefina rosa.
Nu har jag också någonting viktigt att spara pengar till så vi får väl se hur det går. Ikväll ska jag tex spara pengar genom att inte gå ut. Jag och P ska ut till Elli och Mange i Hagsätra och baka pizza och dricka öl. Det ska bli nice. Imorgon blir det bröllopsmässan med mamma och Meema. Jag vet, jag tar det här väldigt seriöst. Men vi ska liksom ha 150 gäster varav typ 50 flyger in från Frankrike, så det känns som att det måste vara rätt uppstyrt.
Nu börjar jag tina upp lite. Men har insett att energin kommer vara fortsatt låg tills värmen kommer och all energi inte behöver gå till uppvärmning. Snön faller och vi med den, var det inte så Uffe uttryckte det? Usch vad min mammas långa lundell-indoktrinering håller i sig.
trevlig fredagskväll på er!
Trotsade kylan idag ändå och tog en liten sväng på stan med Elli. Lunch på Nem nem och sen lite H&M-fynd. Har redan lyckats bränna galet mycket pengar, på vad har jag ingen aning om. Småsaker. Men jag har faktiskt sparat lite också. Femtusen in på bröllopskontot, så nu har vi faktiskt femtontusen! Hur mycket får man för det? En macka var till 150 gäster?
Att spara har aldrig varit min starka sida. Eller jo, egentligen är jag ganska bra på att spara när jag sparar till någonting viktigt. Sparade tex hela veckopengen i ett halvår för att kunna köpa en sån där GoGo-dog när jag var liten. En sån som kunde gå och skälla. Sen när jag hade fått ihop pengarna köpte jag rullskridskor istället. Jättefina rosa.
Nu har jag också någonting viktigt att spara pengar till så vi får väl se hur det går. Ikväll ska jag tex spara pengar genom att inte gå ut. Jag och P ska ut till Elli och Mange i Hagsätra och baka pizza och dricka öl. Det ska bli nice. Imorgon blir det bröllopsmässan med mamma och Meema. Jag vet, jag tar det här väldigt seriöst. Men vi ska liksom ha 150 gäster varav typ 50 flyger in från Frankrike, så det känns som att det måste vara rätt uppstyrt.
Nu börjar jag tina upp lite. Men har insett att energin kommer vara fortsatt låg tills värmen kommer och all energi inte behöver gå till uppvärmning. Snön faller och vi med den, var det inte så Uffe uttryckte det? Usch vad min mammas långa lundell-indoktrinering håller i sig.
trevlig fredagskväll på er!
Vintervärk
Dagar som denna kan ingen begära att man ska göra någonting produktivt överhuvudtaget. Det enda som känns rimligt just nu är att tappa upp ett varmt mysigt bad och krypa ner med en härlig ny bok.
Jag tänker skämma bort mitt hår med en inpackning och en shampookaka från Lush och ansiktet med en rengörande och återfuktande mask (också från Lush).
P läste ett utdrag från något "repotage" som hette typ Tio saker jag hatar med min flickvän, där just en av punkterna var flickvänners till synes omättliga behov av skönhetsprodukter som ofta leder till att männens utrymme i badrumsskåpet inskränks till en tjugondel ungefär. Tydligen upplevs detta som ett problem från den andra sidan.
Kan inte förklara det älskling, det bara är så att vi behöver dem. För att vi förtjänar dem. Gilla läget.
Den här boken kommer få följa med ner i badkaret idag.
Jag tänker skämma bort mitt hår med en inpackning och en shampookaka från Lush och ansiktet med en rengörande och återfuktande mask (också från Lush).
P läste ett utdrag från något "repotage" som hette typ Tio saker jag hatar med min flickvän, där just en av punkterna var flickvänners till synes omättliga behov av skönhetsprodukter som ofta leder till att männens utrymme i badrumsskåpet inskränks till en tjugondel ungefär. Tydligen upplevs detta som ett problem från den andra sidan.
Kan inte förklara det älskling, det bara är så att vi behöver dem. För att vi förtjänar dem. Gilla läget.
Den här boken kommer få följa med ner i badkaret idag.
Helgtips!
I slutet av månaden när plånboken gapar tom och man kanske ändå inte är så sugen på att frysa rumpan av sig i debbankön eller hinka veckans på Carmen, men ändå vill se sina kära vänner; då kan man göra som P igår och anordna en spelkväll!
Det är faktiskt ett himla mysigt sätt att umgås på och någonting man gör alldeles för sällan tycker jag. Vi (jag, P, Björn, Jeppe och svartmagnus) spelade Sthlm maffia och jag vann! Stort.
Tror att jag skulle klara mig rätt bra i Stockholms undre värld. Iskall och rationell, that's me. 
Det här är också ett bra spel som ni säkert känner igen från serien med samma namn. Den främsta anledningen till att jag gillar det här spelet är när P ska härma dialekter, som han är fullkomligt urusel på. Allt låter som en blandning av småländska och norska. Väldigt gulligt. 
Även det här spelet förtjänar faktiskt en chans! Speciellt om man som jag är sjukt trött på att få spö i de uråldriga sportfrågorna i riktiga TP, här får man gräva fram dolda kunskaper man inte visste att man hade. Vi spelade det här med P's familj i Åre för några år sedan. Hans systrar var så sjukt taggade på att vinna att de efter ett grymt nederlag, mot det otippade champsen Emelie, P och P's pappa, nu vägrar spela spelet igen. Lite barnsligt tycker jag.
Hjärtadig
Idag vill jag bara vara med Dig. Bara ligga brevid Dig och höra hur du andas. Värma mig mot Din hud som alltid är varmare än min. Dra mina fingrar genom Ditt hår som Du tycker har blivit lite för långt. Krypa in innanför Din tröja och leka att vi är de enda människorna i världen. Dricka te och titta på Dig tills Du märker det och ler.
För mig är Du det finaste som finns.
Och by the way, Du klarade experimentet med glans. Vi ska nog fixa det.
Forget all about equality, let's play master and servant
Jag har ett litet experiment på gång.
P har bjudit hem folk till oss på spelkväll ikväll. Spel och pizza tror jag tanken var. Som ni vet gillar jag ju att ha folk över och så, men den här veckan har jag jobbat väldigt mycket (måndag-söndag) samt haft en väldigt segdragen förkylning som gjort sitt bästa för att dämpa all energi jag försökt uppbåda. Så denna gång har jag avsagt mig allt ansvar. Jag tänker inte handla, inte laga mat, inte gå till systemet, inte städa badrummet som nått nya nivåer i snuskighet. Detta är nämligen sånt som jag alltid gör när JAG bjuder hem folk. Så det är med spänning jag ser fram emot att se om P verkligen inser hur mycket jag gör hemma. Ok, jag dammsög faktiskt igår och påminde honom om att han kanske behöver ta en sväng förbi bolaget, men annars ska han få fixa allting själv. Jag tänker luta mig tillbaka och förvänta mig att allt blir gjort ändå. Precis som han gärna gör.
Problemet är bara att han mycket väl skulle kunna skita i många av de saker jag ser som självklara, vi har helt enkelt olika kravtrösklar. Jag mår till exempel psykiskt dåligt om någon skulle använda vår toalett och den som nu är täckt av ett tjockt lager damm och handfatet är fullt av hår och intorkad tandkräm. Han skulle nog inte ens märka det. Har man missat att gå till systemet och det inte finns någonting att bjuda på, ja då får man väl lita på att någon annan har med sig nåt. Medan jag är av den gamla skolan där ingen gäst någonsin ska sitta med ett tomt glas. Maten ska helst vara klar två veckor i förväg och lägenheten ska vara i toppskick. Då kan jag slappna av. Sådan är jag.
P har fixat middagar förut och det har oftast gått bra, inte blivit precis som jag hade tänkt men det är ju inte hela världen. Jag kan ju också kompromissa. Men just idag har P bestämt att han ska åka och hämta ett halvt vildsvin i Mariefred som han har beställt. Helt utan att rådfråga mig kan tilläggas eftersom jag genast hade dödat hans entusiasm genom att påpeka att vi varken har frys- eller kylutrymme för så mycket kött. Vi har ingen möjlighet i världen att ta hand om allt, och dessutom är varken jag eller P jättevana vid att hantera hela djur (eller halva heller för den delen).
Jag kan inte låta bli att tänka att han kan fatta sådana här halvt genomtänkta beslut men att de ändå är jag som kommer få ta hand om det i slutändan, eftersom jag inte har något "riktigt" jobb utan bara pluggar vilket verkar vara likställt med att vara ledig hela dagarna.
Jag har kommit fram till att jag är en curlingfru. Tror att det hänger ihop med det som Klara skrev under inlägget om nykonservatism: att när man ingår en (heterosexuell) relation (något annat kan jag faktiskt inte uttala mig om) så skriver man på ett normkontrakt där man tar på sig beteenden, krav och förväntningar som är knutna till ens kön. Och oavsett hur överens man är om att leva jämställt så smyger sig de där små förväntningarna fram för att göra vardagen lite "smidigare". Men hur gör man för att sluta curla den man lever med? Som jag och Maria pratade om på senaste bokklubbsmötet: kan man verkligen bara släppa allt och förvänta sig att den andra tar vid? Kan man sluta ta ansvar för ekonomin och riskera att kronofogden kommer och knackar på dörren? Sluta tvätta och börja använda strumporna ut och in?
Det har talats mycket om att föräldrar curlar sina barn, men ingenting om hur kvinnor curlar sina män. Gunilla Bergensten har skrivit en bok till alla kvinnor som älskar sina män - men som är trötta på att vara familjens projektledare: "Familjens projkektledare säger upp sig". Jag har inte läst den, men den verkar ju faktiskt sätta fingret på problemet. Varför är det (nästan) alltid kvinnan som har den övergripande kollen och som ser till att allting flyter på?
Jag försökte ta upp det här med P igårkväll. Försökte förklara att jag tycker att det är orättvist att jag framställs som tjatig och gnällig varje gång jag ifrågasätter det som är bekvämast för honom. Var kommer mina behov in? Måste jag anpassa mig efter en standard som är lägre än den jag själv skulle haft om jag bott själv, eller ska jag bita ihop, hålla käft och vara till lags? Tror ibland att det faktiskt skulle vara enklare.
Är det dessa val jag har?
P har bjudit hem folk till oss på spelkväll ikväll. Spel och pizza tror jag tanken var. Som ni vet gillar jag ju att ha folk över och så, men den här veckan har jag jobbat väldigt mycket (måndag-söndag) samt haft en väldigt segdragen förkylning som gjort sitt bästa för att dämpa all energi jag försökt uppbåda. Så denna gång har jag avsagt mig allt ansvar. Jag tänker inte handla, inte laga mat, inte gå till systemet, inte städa badrummet som nått nya nivåer i snuskighet. Detta är nämligen sånt som jag alltid gör när JAG bjuder hem folk. Så det är med spänning jag ser fram emot att se om P verkligen inser hur mycket jag gör hemma. Ok, jag dammsög faktiskt igår och påminde honom om att han kanske behöver ta en sväng förbi bolaget, men annars ska han få fixa allting själv. Jag tänker luta mig tillbaka och förvänta mig att allt blir gjort ändå. Precis som han gärna gör.
Problemet är bara att han mycket väl skulle kunna skita i många av de saker jag ser som självklara, vi har helt enkelt olika kravtrösklar. Jag mår till exempel psykiskt dåligt om någon skulle använda vår toalett och den som nu är täckt av ett tjockt lager damm och handfatet är fullt av hår och intorkad tandkräm. Han skulle nog inte ens märka det. Har man missat att gå till systemet och det inte finns någonting att bjuda på, ja då får man väl lita på att någon annan har med sig nåt. Medan jag är av den gamla skolan där ingen gäst någonsin ska sitta med ett tomt glas. Maten ska helst vara klar två veckor i förväg och lägenheten ska vara i toppskick. Då kan jag slappna av. Sådan är jag.
P har fixat middagar förut och det har oftast gått bra, inte blivit precis som jag hade tänkt men det är ju inte hela världen. Jag kan ju också kompromissa. Men just idag har P bestämt att han ska åka och hämta ett halvt vildsvin i Mariefred som han har beställt. Helt utan att rådfråga mig kan tilläggas eftersom jag genast hade dödat hans entusiasm genom att påpeka att vi varken har frys- eller kylutrymme för så mycket kött. Vi har ingen möjlighet i världen att ta hand om allt, och dessutom är varken jag eller P jättevana vid att hantera hela djur (eller halva heller för den delen).
Jag kan inte låta bli att tänka att han kan fatta sådana här halvt genomtänkta beslut men att de ändå är jag som kommer få ta hand om det i slutändan, eftersom jag inte har något "riktigt" jobb utan bara pluggar vilket verkar vara likställt med att vara ledig hela dagarna.
Jag har kommit fram till att jag är en curlingfru. Tror att det hänger ihop med det som Klara skrev under inlägget om nykonservatism: att när man ingår en (heterosexuell) relation (något annat kan jag faktiskt inte uttala mig om) så skriver man på ett normkontrakt där man tar på sig beteenden, krav och förväntningar som är knutna till ens kön. Och oavsett hur överens man är om att leva jämställt så smyger sig de där små förväntningarna fram för att göra vardagen lite "smidigare". Men hur gör man för att sluta curla den man lever med? Som jag och Maria pratade om på senaste bokklubbsmötet: kan man verkligen bara släppa allt och förvänta sig att den andra tar vid? Kan man sluta ta ansvar för ekonomin och riskera att kronofogden kommer och knackar på dörren? Sluta tvätta och börja använda strumporna ut och in?
Det har talats mycket om att föräldrar curlar sina barn, men ingenting om hur kvinnor curlar sina män. Gunilla Bergensten har skrivit en bok till alla kvinnor som älskar sina män - men som är trötta på att vara familjens projektledare: "Familjens projkektledare säger upp sig". Jag har inte läst den, men den verkar ju faktiskt sätta fingret på problemet. Varför är det (nästan) alltid kvinnan som har den övergripande kollen och som ser till att allting flyter på?
Jag försökte ta upp det här med P igårkväll. Försökte förklara att jag tycker att det är orättvist att jag framställs som tjatig och gnällig varje gång jag ifrågasätter det som är bekvämast för honom. Var kommer mina behov in? Måste jag anpassa mig efter en standard som är lägre än den jag själv skulle haft om jag bott själv, eller ska jag bita ihop, hålla käft och vara till lags? Tror ibland att det faktiskt skulle vara enklare.
Är det dessa val jag har?
Tyck till!
Blev så glad över att mina söndagsfunderingar förra veckan ledde till en sån diskussion (se föregående inlägg), så jag har tänkt omdana bloggen till ett diskussionsforum istället! Men det hänger på att ni härliga läsare bjuckar på era sköna kommentarer då också! Jag ska försöka komma på lite olika ämnen som konfunderar/irriterar mig och så får ni bidra med diskussionsbiten, ok?
Bra då säger vi så.
Bra då säger vi så.
Nykonservativ? Jahaja.
Tydligen så tillhör jag "neocon-generationen" (neo-conservative). Det vill säga generationen som revolterar genom att växa upp fort, ta ansvar och vilja leva ett skötsamt familjeliv. Enligt Pernilla Jonsson , doktor i företagsekonomi, råder det en familjehype just nu. Där vi visar vår status inte genom dyra prylar och utseende utan genom ett lyckligt fast förhållande. Revolutionen blir alltså att ta avstånd från både det förut så glamourösa singellivet och det gråa olyckliga förhållandet våra mödrar och mormödrar befunnit sig i.
Och om status handlar om att uppnå det svåruppnåeliga så är det väl ganska rimligt att vi som växt upp som skilsmässobarn i föräldrakooperativ nu strävar efter det motsatta: nämligen kärnfamiljen. Men den måste vara lycklig, inte bara lyckad. Det är det som är kärnan tror jag. Att faktiskt få tvåsamhet att fungera så att båda parterna (och eventuella barn också förstås) mår bra måste ju vara det svåraste av allt.
Framförallt när man läser undersökningar om hur kvinnor förlorar både ekonomiskt och känslomässigt på att gifta sig (enligt Saco i alla fall) och att majoriteten av alla skilsmässor sker på kvinnors initiativ. De som drar störst nytta av att vara gifta eller sambo är enligt Saco högutbildade män i storstäder.
Det påminner mig om ett samtal jag hade med min juristvän Helena för ett tag sedan (innan hon gick och kärade ner sig i en fransman). Hon berättade att alla män på hennes arbetsplats befann sig i en fast relation men att ingen av kvinnorna gjorde det. Hon menade att det inte fanns någon möjlighet att ha den typen av arbete och samtidigt ta hand om en man.
P påpekar ofta att hans liv blivit så mycket bättre sen han flyttade in till mig (och det har mitt också måste jag tillägga). Men det var först när han hade ett tryggt hem att komma hem till som han kunde styra upp sina andra relationer och sin arbetssituation. Vad betyder detta egentligen? Är äktenskapet merjobb för kvinnan och en avlastningsyta för männen?
Medan jag och min neocon-generation drömmer om det lyckliga äktenskapet drömmer samtidigt många gifta kvinnor om att åka på "Bitterfitta-semester" och lämna man och barn vind för våg.
Män initierar inte skilsmässor om de inte har någon ny famn att gå till. Kvinnor lämnar för att återgå till det liv de levde innan. Innan tvåsamheten satte sina klor i henne.
Det här gör mig ledsen och orolig inför framtiden. Den tjugoförsta augusti ska jag och P gifta oss. Jag tror att vi har en bra chans att klara oss, men statistiken talar sitt tydliga språk.
Äktenskap - statussymbol eller kvinnofälla?
Och om status handlar om att uppnå det svåruppnåeliga så är det väl ganska rimligt att vi som växt upp som skilsmässobarn i föräldrakooperativ nu strävar efter det motsatta: nämligen kärnfamiljen. Men den måste vara lycklig, inte bara lyckad. Det är det som är kärnan tror jag. Att faktiskt få tvåsamhet att fungera så att båda parterna (och eventuella barn också förstås) mår bra måste ju vara det svåraste av allt.
Framförallt när man läser undersökningar om hur kvinnor förlorar både ekonomiskt och känslomässigt på att gifta sig (enligt Saco i alla fall) och att majoriteten av alla skilsmässor sker på kvinnors initiativ. De som drar störst nytta av att vara gifta eller sambo är enligt Saco högutbildade män i storstäder.
Det påminner mig om ett samtal jag hade med min juristvän Helena för ett tag sedan (innan hon gick och kärade ner sig i en fransman). Hon berättade att alla män på hennes arbetsplats befann sig i en fast relation men att ingen av kvinnorna gjorde det. Hon menade att det inte fanns någon möjlighet att ha den typen av arbete och samtidigt ta hand om en man.
P påpekar ofta att hans liv blivit så mycket bättre sen han flyttade in till mig (och det har mitt också måste jag tillägga). Men det var först när han hade ett tryggt hem att komma hem till som han kunde styra upp sina andra relationer och sin arbetssituation. Vad betyder detta egentligen? Är äktenskapet merjobb för kvinnan och en avlastningsyta för männen?
Medan jag och min neocon-generation drömmer om det lyckliga äktenskapet drömmer samtidigt många gifta kvinnor om att åka på "Bitterfitta-semester" och lämna man och barn vind för våg.
Män initierar inte skilsmässor om de inte har någon ny famn att gå till. Kvinnor lämnar för att återgå till det liv de levde innan. Innan tvåsamheten satte sina klor i henne.
Det här gör mig ledsen och orolig inför framtiden. Den tjugoförsta augusti ska jag och P gifta oss. Jag tror att vi har en bra chans att klara oss, men statistiken talar sitt tydliga språk.
Äktenskap - statussymbol eller kvinnofälla?
Lördagsdrama
Kommer ni ihåg de här fina sakerna?
Det visade sig att de var ganska brandfarliga...
Vi hade ju middag med Magnus och Cecilia igår och börjar middagen i vardagsrummet med skumpa och tända ljus. Och jag hör verkligen min mammas röst i huvudet när jag tänder ljusen med rosgrejerna (vad heter sånt man sätter kring ljusstaken egentligen?)
Jag hör henne säga: Emelie, nu glömmer du inte att släcka ljusen om ni lämnar rummet!
Jag hör mig själv svara: Men det är väl klart att jag inte gör mamma!
(Åh vad jag hoppas att du inte läser detta mamma.)
Flera timmar senare när vi sitter i köket hör jag ett mystiskt knäppande från vardagsrummet. Tänker inte mycket mer på det. Hör det igen lite senare. FUCK!!!! Ljusen. Helvete helvete helvete. Springer ut i vardagsrummet,
tygrosorna har smält ner och tänt eld på fönsterbrädan. Hela rummet är täckt av rök (mamma är inte glad).
Men vi fick stopp på det ganska snabbt, det brann mest i lacken och inte så mycket i trät. Är sjukt tacksam för att vi inte har några gardiner, de hade säkert brunnit upp i ett nafs. Mindre tacksam för att vi ännu inte fixat hemförsäkring sen lägenheten blev bostadsrätt...inte bra.
Fortfarande lite skakad, men mest är jag ledsen för att jag aldrig någonsin kommer få köpa hem några fina ljusringar ever again.
Det visade sig att de var ganska brandfarliga...
Vi hade ju middag med Magnus och Cecilia igår och börjar middagen i vardagsrummet med skumpa och tända ljus. Och jag hör verkligen min mammas röst i huvudet när jag tänder ljusen med rosgrejerna (vad heter sånt man sätter kring ljusstaken egentligen?)
Jag hör henne säga: Emelie, nu glömmer du inte att släcka ljusen om ni lämnar rummet!
Jag hör mig själv svara: Men det är väl klart att jag inte gör mamma!
(Åh vad jag hoppas att du inte läser detta mamma.)
Flera timmar senare när vi sitter i köket hör jag ett mystiskt knäppande från vardagsrummet. Tänker inte mycket mer på det. Hör det igen lite senare. FUCK!!!! Ljusen. Helvete helvete helvete. Springer ut i vardagsrummet,
tygrosorna har smält ner och tänt eld på fönsterbrädan. Hela rummet är täckt av rök (mamma är inte glad).
Men vi fick stopp på det ganska snabbt, det brann mest i lacken och inte så mycket i trät. Är sjukt tacksam för att vi inte har några gardiner, de hade säkert brunnit upp i ett nafs. Mindre tacksam för att vi ännu inte fixat hemförsäkring sen lägenheten blev bostadsrätt...inte bra.
Fortfarande lite skakad, men mest är jag ledsen för att jag aldrig någonsin kommer få köpa hem några fina ljusringar ever again.
Frusna fötter
Står alldeles för tidigt på jobbet igen. Denna gång med i alla fall hela 17 grader i butiken! Är lite bitter efter att jag jobbat trettondagen i 11-graders kyla och sen vaknat upp med lungkramp (ja, så kändes det faktiskt) och torrhosta. Inte ok faktiskt. Men sen dess har några nya element inhandlats och jag har bunkrat på mig raggisar, tjockkoftan och yllehalsduken. Kanske överlever jag. Kanske inte.
Insåg hur snabbanpassade vi svenskar är när alla började jubla över värmen i torsdags när temperaturen steg till hela -8 grader. Vi kräver inte så mycket, bara att det är lite mindre vidrigt än föregående dag. Fint på något sätt.
Ikväll tänker jag i alla fall värma mig med P's grymma gulasch. Och skumpa! Det kanske inte värmer kroppen men det värmer ta mig fan själen. Magnus och Cecilia kommer över på middag. Det var faktiskt rätt länge sen vi hostade middag (tro det eller ej) och nu börjar jag sakna det. Matlagningsintresset dog lite mer efter varje abba sillburk som öppnades under julhelgen och en skral kassa har inte hjälpt upp det hela heller. Matbloggen har inte uppdaterats sen i början på december och trots att jag handlar hela tiden (känns det som) finns det aldrig någonting hemma. Surkål är det jag och P levt på senaste tiden. Bara att öppna burken, ner i en kastrull och värma.
Men kanske är det bara vintern. Jag och Elli pratade om det över te på blå lotus i förrgår: det finns liksom ingen energi över. Allt går åt till att hålla värmen och vänta på bättre tider. Ingenting som skulle behöva bli gjort blir gjort. Tröttheten är övermäktig.
Så om ni har lite energi över - påminn mig om att våren kommer. För just nu har jag inget minne av den.
Insåg hur snabbanpassade vi svenskar är när alla började jubla över värmen i torsdags när temperaturen steg till hela -8 grader. Vi kräver inte så mycket, bara att det är lite mindre vidrigt än föregående dag. Fint på något sätt.
Ikväll tänker jag i alla fall värma mig med P's grymma gulasch. Och skumpa! Det kanske inte värmer kroppen men det värmer ta mig fan själen. Magnus och Cecilia kommer över på middag. Det var faktiskt rätt länge sen vi hostade middag (tro det eller ej) och nu börjar jag sakna det. Matlagningsintresset dog lite mer efter varje abba sillburk som öppnades under julhelgen och en skral kassa har inte hjälpt upp det hela heller. Matbloggen har inte uppdaterats sen i början på december och trots att jag handlar hela tiden (känns det som) finns det aldrig någonting hemma. Surkål är det jag och P levt på senaste tiden. Bara att öppna burken, ner i en kastrull och värma.
Men kanske är det bara vintern. Jag och Elli pratade om det över te på blå lotus i förrgår: det finns liksom ingen energi över. Allt går åt till att hålla värmen och vänta på bättre tider. Ingenting som skulle behöva bli gjort blir gjort. Tröttheten är övermäktig.
Så om ni har lite energi över - påminn mig om att våren kommer. För just nu har jag inget minne av den.
2 veckor och 5 dagar...
...sen jag bloggade sist. Vad hände med tiden? Har ju försjuttsingen inte ens hunnit uppdatera statusen på fejjan sen julafton. Nu vet jag inte hur jag ska börja.
Det är ett nytt år (det är ni säkert medvetna om) och jag är inte den som brukar ge nyårslöften. Men i år ska jag göra allting bättre. Ett bra och tillräckligt abstrakt löfte tycker jag. Personlig utveckling here I come!
Inte bli sur för småsaker - se lite lättare på livet
Bli organiserad och diciplinerad när det gäller plugget
Dricka mindre alkohol - inte mer sällan men mindre volymer
Sluta röka helt - är redan på god väg eftersom jag numera kedjesnusar istället
Försöka få löneförhöjning - jag är faktiskt rätt bra på mitt jobb och de verkar uppskatta mig så varför inte? Kollektivavtal my ass.
Sluta ha ångest för att jag tränar för lite - lite är faktiskt bättre än inget
Har säkert fler grejer som ligger i bakhuvudet och väntar på förbättringar men det får räcka för i år.
Har tyvärr inte så mycket bilder att visa upp ifrån jullovets festligheter, kameran har också fått lite ledigt. Men det har blivit mycket fest. Lite för mycket fest (se nyårslöfte nr 3).
Men på grund av alla dessa sega bakisdagar har jag fått väldigt mycket hemmamys med P och det är aldrig fel. Mycket film har det blivit också. Igår var jag till exempel på bio själv och såg Bright star (P vägrade). Och jag kan verkligen uppskatta hela Jane Austen-vibben med omöjlig kärlek och stulna kyssar men det var lite väl smäktande till och med för mig. Och Jane Austen brukar ju i alla fall klämma in ett lyckligt slut medan denna slutade med att han drog till Italien och dog. Och hon fick ine ens ligga. Ovärt.
Jag har återuppväckt min kärlek till bio denna jul. Förut har ja tyckt att det varit bortkastade pengar men det är faktiskt himla mysigt att sitta där i mörkret och lämna verkligheten en stund. Kanske kan känna mig lite mindre omoralisk när jag laddar ner allting annat då.
Men nu är jullovet slut och tentaplugget har börjat. Hör och häpna gott folk: jag har börjat plugga nästan två veckor innan tentan!(se nyårslöfte nr 2).
Det är en ny Emelie ni kommer möta i år. Emelie 2.0
Det är ett nytt år (det är ni säkert medvetna om) och jag är inte den som brukar ge nyårslöften. Men i år ska jag göra allting bättre. Ett bra och tillräckligt abstrakt löfte tycker jag. Personlig utveckling here I come!
Inte bli sur för småsaker - se lite lättare på livet
Bli organiserad och diciplinerad när det gäller plugget
Dricka mindre alkohol - inte mer sällan men mindre volymer
Sluta röka helt - är redan på god väg eftersom jag numera kedjesnusar istället
Försöka få löneförhöjning - jag är faktiskt rätt bra på mitt jobb och de verkar uppskatta mig så varför inte? Kollektivavtal my ass.
Sluta ha ångest för att jag tränar för lite - lite är faktiskt bättre än inget
Har säkert fler grejer som ligger i bakhuvudet och väntar på förbättringar men det får räcka för i år.
Har tyvärr inte så mycket bilder att visa upp ifrån jullovets festligheter, kameran har också fått lite ledigt. Men det har blivit mycket fest. Lite för mycket fest (se nyårslöfte nr 3).
Men på grund av alla dessa sega bakisdagar har jag fått väldigt mycket hemmamys med P och det är aldrig fel. Mycket film har det blivit också. Igår var jag till exempel på bio själv och såg Bright star (P vägrade). Och jag kan verkligen uppskatta hela Jane Austen-vibben med omöjlig kärlek och stulna kyssar men det var lite väl smäktande till och med för mig. Och Jane Austen brukar ju i alla fall klämma in ett lyckligt slut medan denna slutade med att han drog till Italien och dog. Och hon fick ine ens ligga. Ovärt.
Jag har återuppväckt min kärlek till bio denna jul. Förut har ja tyckt att det varit bortkastade pengar men det är faktiskt himla mysigt att sitta där i mörkret och lämna verkligheten en stund. Kanske kan känna mig lite mindre omoralisk när jag laddar ner allting annat då.
Men nu är jullovet slut och tentaplugget har börjat. Hör och häpna gott folk: jag har börjat plugga nästan två veckor innan tentan!(se nyårslöfte nr 2).
Det är en ny Emelie ni kommer möta i år. Emelie 2.0
