yourexloverisdead

Idag är det måndag, men för mig känns det äntligen som fredag eftersom jag jobbat hela helgen. Sov länge och avnjöt frukosten i soffan där jag tittade på senaste Gossipgirl-avsnittet som äntligen släppts på pirate bay, skrev klart en essä till imorgon och ska strax pallra mig iväg till gymmet. Efter det blir det shopping med mamsen. Det ska bli så nice, pengarna har legat och bränt på kontot i flera dar nu så det är verkligen dags. Det blir nya jeans (från jobbet), skor och fina toppar har jag bestämt. Lite nödvändigheter också som strumpbyxor, hårfärg, sulor till mina extremt platta sneakers och lite sånt.

Efter det bjuder mamsen på middag någonstans. Känner mig så duktig efter den här helgen! Har jobbat massor, både i butiken och som barnvakt = mycket pengar till mig! På grund av tidsbristen har jag inte kunnat göra av med några pengar, inte druckit någon alkohol alls nästan, men ändå hunnit plugga en del. Ska fira med en drink eller två på vampyr ikväll, det är jag fan värd.

Jag skrev ju härom dagen att jag skulle berätta en personlig historia på retorikkursen, så här kommer den:

Översvämningen

Jag kom hem till min lilla etta på söder runt två på natten. Det var onsdag och jag hade varit på min favoritklubb Baba sonic. Lite småfull och väldigt trött somnar jag snabbt och tungt i min säng. Märker ingenting konstigt.

Tre timmar senare vaknar jag till av att någon ringer på min dörr. När jag väl vaknar till liv bestämmer jag mig för att det nog bara är min förvirrade granne Stickan som ofta tar fel på min lägenhet och hans. Jag ligger kvar en stund, men bestämmer mig snart för att gå upp och kolla ändå.

Då stöter jag på min andra granne, som bor under mig. Hon frågar mig om jag glömt kranarna på, eftersom det har börjat droppa vatten ifrån hennes tak.

Jag, som fortfarande är lite full och väldigt omtöcknad, förstår inte vad hon pratar om men går tillbaka in i lägenheten in i köket. Nej, jag VADAR in i köket rättare sagt. Hela golvet är nämligen täckt av vatten.

Rationell som jag var i detta ögonblick får jag för mig att det har regnat in genom fönstret som jag lämnat öppet.  Kranarna är åtdragna och det verkade som den enda rimliga förklaringen till den decimeterhöga vattennivån i köket.

Grannen som är lite mer rationell just då inser snart att vattnet rinner ner ifrån lägenheten ovanför, där Stickan bor.

Vi rusar upp och ringer på i lägenheten ovanför min, där ingen öppnar. Smått panikslagna får vi tag på ett nummer till jourhavande fastighetsskötare, som kommer till undsättning ganska snabbt. De bryter sig in i lägenheten ovanför och hittar Stickan sovandes i en fåtölj med kökskranen fullt pådragen och vatten i hela köket.

Stickan är en mycket speciell person, han är runt sextio och har någon form av psykisk störning (jag vet inte riktigt vilken). Hans stora intresse är att lyssna på tysk 80-talspop på nätterna (hela nätterna) och hans garderob består framförallt av urringade skjortor och trekvartsbyxor med fransar. Oavsett säsong.

Jourkillarna lyckas i alla fall suga ut vattnet ur våra lägenheter med något som ser ut som en jättestor dammsugare och innan de åker ställer de in varsin stor och brummande fläkt i varje lägenhet.

Nu börjar det gå upp för mig att jag har haft översvämning i min lägenhet och i all min trötthet och förvirring börjar jag gapskratta. Jag står där dubbelvikt i nattlinne och betraktar mitt blöta kök genom tårar som rinner och kan inte sluta skratta. Allting känns helt overkligt.

Det här var början till ett rent helvete. Byggjobbarna som gjorde renoveringen insåg snabbt att de var tvungna att riva ut mer eller mindre hela köket eftersom allt var fuktskadat: golv, väggar, tak, allt.

I tre månader levde jag med mitt kök i vardagsrummet och med byggjobbare som kom för att börja jobba klockan sju på morgonen. Till slut brydde jag mig inte ens om att gå upp innan de kom utan gav dem en nyckel och fortsatte sova med en kudde över huvudet.

Under hela den här tiden levde jag bara på mat som gick att tillaga i mikrovågsugnen och diskade all disk i badkaret. Det var inte kul.   

Men dagen kom då renoveringen var klar, och trots att sammanbrottet då bara var ett stenkast bort kan jag idag glädjas åt mitt nyrenoverade kök och tycka att det hela kanske ändå var värt det.

Kom tillbaka igår från en underbart skön helg i Trosa. Vädergudarna var på vår sida hela helgen och jag har till och med blivit lite röd på näsan. Det var så härligt att få komma bort ett litet tag, släppte helt pluggstress och allt annat som kan kännas lite jobbigt.

Det blev mycket vin och öl och det ledde vidare till bastu och DET ledde vidare till årets första bad!

Jag gick ur bastun tre gånger för att bada men bangade alla tre gånger eftersom det var så jäkla långt till vattnet. Den fjärde gången sprang jag bara rakt ut utan att tänka och kastade mig i. Det var skitkallt och som en mindre trevlig överraskning visade det sig att det inte var helt lätt att ta sig upp igen. Det fanns en pytteliten stege som låg löst och som möjligtvis hade kunna bära en tvååring, men definitivt inte mig. Så jag fick bli uppdragen av en stor och stark Gustav. Tur att det finns karlar ibland.

Kände mig sjukt stolt i alla fall, är annars inte den som badar i första taget.

Sen blev det disco till alla möjliga mystiska skivor vi hittade liggandes här och var. Sjukt kul.

Fick en jättejobbig uppgift idag. Vi ska berätta en personlig historia på fyra minuter om någonting som gjort mig antingen: glad, arg, ledsen eller rädd. Vi fick några minuter att skriva ner alla händelser vi kunde komma på som fick oss att känna någon av dessa känslor. Och jag kom inte på någonting. Nada.

Jag kunde inte komma på någonting intressant att berätta överhuvudtaget. Vad har jag gjort med mitt liv egentligen???

Fick lite panik. Har faktiskt fortfarande panik. Återkommer när jag kommer på någonting som jag upplevt som är värt att lyssna på i fyra minuter.

Det är annorlunda att dela med sig av meningslösheter här på bloggen. Den läser ju folk frivilligt. Och så blir jag inte betygssatt här heller, det gör ju det hela lite mindre jobbigt.

För en gångs skull har jag ingenting att gnälla över idag. Allt flyter på bättre än väntat och ja...livet känns rätt gött. Det är sol ute och jag är på väg ut till Trosa för en lugn helg i kontemplationens tecken.

Till min stora glädje och förvåning fick jag tillbaka tentan med ett betydligt bättre resultat än jag väntat mig och en väldigt uppmuntrande kommentar; självförtroendet återvände.

Dagens taluppgift gick också betydligt bättre än jag väntat mig och en av tjejerna bjöd på bullar(!). Så gulligt. Tycker om min grupp och de jag trodde var hopplösa puckon visar sig vara mindre och mindre irriterande.

Var på en helt fantastisk uppsättning av Ibsens Vildanden på Stadsteatern igår. Jag grät på slutet! Tror aldrig att det hänt förut.

Skådespeleriet var grymt och min stora idol Peter Andersson var lika bra (och sexig!) som vanligt. Jag tänker inte dyka djupare ner i min fascination för denna man (eftersom ingen ändå förstår den).

Den lilla Hedvig spelades så utsökt och så hjärtslitande att det gick att se precis all den smärta hon gick runt och bar på i bara ett ögonkast. That's acting!

Fan vad glad jag är för att jag bor i Stockholm med det enorma kulturutbud som finns. Ok, det är inte New York eller London eller Paris, men fan vad vi har bra teatrar!

Och det är inte så att jag skulle konsumera mer kultur även om det fanns, jag skulle antagligen bara bli förvirrad och stanna hemma istället eftersom jag aldrig skulle kunna bestämma mig för någonting.

Hur som helst, får ni tag på biljetter så gå och se den för guds skull!

Nu ska jag packa lite och sen ska jag försöka hinna med ett träningspass innan det bär av ut på landet. Åh, det ska bli så skönt!

Ha en underbar helg!

Kram

Jaha, nu har de fastställt att lilla Engla är död. Fy fan.

Jag kan bara inte fatta hur det går till, hur man kan få för sig att mörda en liten tioåring.
Och hela undersökningen känns ju som en Beck-film, där förövaren av en slump råkar hamna på bild precis innan han för bort henne. Det känns inte verkligt. Eller så är det just verkligt det är, i filmen dyker de ju oftast upp levande. Fy fan. Fy fan. Fy fan. Stackars familj.

Och den stackars Arboga-mamman, skulle det vara jag skulle jag hellre ligga kvar i koma än vakna upp och få reda på att mina två barn har blivit mördade.

Man får ju i alla fall lite perspektiv på saker och ting. Fan vad tacksam man borde vara för det man har. Ska inte gnälla över mina skitproblem på minst en vecka.

Nä nu ska jag sticka iväg till gymmet och låtsas att jag lever i en frisk värld där solen alltid skiner (för det råkar den göra just idag) och där tioåriga flickor inte blir kidnappade och mördade på vägen hem.  

Ok hon var väl aldrig riktigt borta, men nu lever hon och frodas i alla fall!

(om ni hittar underligheter i texten kan det bero på att jag ligger hemma i maginfluensa och är lite allmänt groggy =en av anledningarna till att bitterfittan är tillbaka).

Det har varit en skruttig vår, vill jag säga. Och då menar jag inte bara vädret utan framförallt min hälsa. Inledde med en fräsig vinterkräksjuka, fortsatte med en hemmastadd fyra-veckors-förkylning och rundar nu av lite snajdigt med en 24-timmarsinfluensa.

Att det kallas 24-timmarsinfluensa har att göra med att det ungefär är så länge man ligger inne på toa med ansiktet nere i toalettskålen, skit mår man betydligt längre än så.

Ynklighetespiken nådde jag när jag släpade mig ut i köket (eftersom jag är alldeles, alldeles ensam) och mosade en banan med stavmixern (eftersom min mage inte riktigt var redo för något som helst tuggmotstånd, men ändå vred sig av hunger), som jag sedan petade i mig med tesked.

Som tur är så är det skitväder ute så jag slipper må dåligt över att jag missar den enda soltimmen denna ruttna aprilmånad. Tycker dock lite synd om P som är ute och gräver dike ute hos sina päron. Honom kunde jag unnat lite sol. Bara lite.

Ytterligare ett skäl till min bitterhet är gårdagens spelning. Nouvelle vague spelade på Nalen och jag hade sett fram emot det jättelänge.

Det börjar redan katastrofalt med värdens sugigaste förband från Schweiz som bestod av en menlös gitarrbrud och, till min förtjusning, en dvärgbasist! Dvärgen var det enda som lyfte spelningen något från den avgrundsdjupa sugigheten. Tyvärr såg jag senare (när de stod och försökte sälja sin sugiga skiva) att han inte alls var dvärg utan bara jätte, jättekort! Döm om min besvikelse.

Hursomhelst så kom så småningom huvudattraktionerna upp på scenen. Tre menlösa män och två väldigt lättklädda damer. De slänger ur sig något på franska och fnyser sedan när de inte får något gensvar: What? You don't speak frääänch?

Fucking dryga fransmän, hur har de fått för sig att franska är något slags universalspråk? De kan ju för fan inte ens engelska! Vilket blev oh så tydligt när de började sjunga (man kan väl säga att de mindre snygga men mer begåvade flickorna som måste ha spelat in skivorna fick stanna hemma). Det lät inte bra. Dessutom hade de fått för sig att det skulle vara kul att ge sin publik epilepsi med världens vidrigaste blinkande strålkastare. Genom tre fjärdedelar av konserten stod jag och betraktade mina egna skor eftersom en blick upp på scen skickade mig raka vägen till migrane-city.

Jag var sur. Sur för att jag hade ont i huvudet, sur för att jag började må illa (kan jag nog tyvärr inte skylla dem för, utan det berodde nog mest på den begynnande magsjukan), sur för att de inte alls lät lika bra som på skivorna och sur för att de två sångerskorna uppenbarligen var medvetna om detta och istället försökte kompensera upp detta genom att vara sjukt porriga. Det kändes bara löjligt. Lite cred kan jag ge till den lite mindre porriga tjejens fantastiska paljettklänning (som visserligen visade stora delar av hennes trosor, men den var fin). Det kändes snarare som att jag hade hamnat på en strippklubb än på ett av mina favoritbands spelningar. Men P var nöjd. Tro som fan att han var det. Det gjorde mig självklart ännu surare.

/Bitterfittan  

Har haft en underbart slapp dag idag med min hemma-man. Lämnade bara lägenheten under några timmar för att vara med på ett personalmöte, annars har soffan och sängen varit min bas idag. Det har varit nice.

Var på en riktigt bra spelning på debaser igår, Hellsongs. För er som inte känner till dem är det ett svenskt band som gör finstämda covers av riktiga hårdrockslåtar, typ AC/DC och Iron maiden. De är helt underbara och sångerskan är så söt så man kan dö; hon ser ut som en liten dvärg/älva med rufsigt hår och tyllkjol.

Hur som helst så hade jag väl väntat mig att det mest skulle vara popfolk där men det var bara jag och P och sen var resten hårdrockare. Man kan väl säga att det fanns rätt gott om ölmagar och skinnvästar där. Kände mig sjukt cool när jag kunde identifiera en Metallica-låt. Och när det var allsång till Run to the hills blev jag nästan lite gråtmild, hårdrockarna sjöng så fint.

Imorgon blir det mer musik, Nouvelle vague på Nalen. Ska bli riktigt kul, sparkar mig själv fortfarande för att jag missade dem när de var här sist. Känns väldigt skönt att göra sådana saker igen, har varit lat så länge. Och fattig, kan tilläggas.

Var som sagt på personalmöte ikväll, och tydligen kommer jag att jobba typ hela sommaren. Är ledig ungefär en och en halv vecka. Så det var den semestern det. Jag hade så storslagna planer på hur jag och P skulle åka vespa genom Italien upp till Frankrike och Normandie, där han har ett sommarställe (ingen av oss har något körkort men det hade ordnat sig på något sätt). Vi skulle dricka en massa vin och äta oss igenom det italienska och franska köket, bo på små mysiga bed-and-breakfasts längs vägen. Det hade varit fint.

Vem vet, kanske nästa sommar.

Men jäklar vad tät jag kommer vara efter sommaren! Sliten som fan, men tät!

Får inte bli bakis imorgon, eller alltså...jag får inte bli full imorn så jag är bakis på lördag när jag ska jobba igen. Ingen favorit i repris från förra helgen. Herregud vad dåligt jag mådde. Nä, imorgon ska det drickas måttligt. Vuxet. En öl, max två, kanske tre - som B brukar säga.

Och det där med att vara nykter och rökfri heela veckan gick ju så där... det blev några öl och mojito igår, och några cigg. Aja, jag försökte i alla fall och det är väl det som räknas...eller?

Ojojoj, nu har det inte bloggats något på jättelänge. Vet inte riktigt vad jag haft för mig, men tiden har bara försvunnit. Har jobbat lite, pluggat lite, varit full, varit bakis. Inledde helgen med att knäcka en flaska champagne för att fira P's nya jobb, en trevlig ny vana tycker jag. Det var bara det att vi skulle ha middag för en massa människor någon timme senare och då var både jag och P ganska fulla (efter skumpan gick vi på vinet...). På middagen kan man väl inte påstå att det var ont om vin heller, så jag blev riktigt jävla blaskig. Det var en hejdå-middag för K som sticker iväg till Indien imorgon och ojojoj vilka sentimentala tal jag höll för henne! Det var Oprah-klass på dem du.

Man skulle kunna säga att jag inte mådde så jättebra den natten...eller dagen efter när jag släpade mig iväg till jobbet heller för den delen. Var tvungen att fejka influensakänningar för att min chef inte skulle komma för nära och känna spritångorna. Jag hade på något sätt förträngt hur fruktansvärt det är att jobba när man är bakis. Senast jag gjorde det somnade jag i skyltfönstret på Lindex (vi höll på att tejpa för dem så det var ingen som såg, men man kan väl säga att det inte var mitt proudest moment). Trodde att jag blivit visare och mognare...eller ja, lite vuxnare i alla fall. Men nej.

Tänker undvika de där giftdropparna till fredag (då ska vi på Nouvelle vague och då vill jag dricka öl), ska inte röka fram till dess heller. Få se hur det går.

Jag har fått en hemma-man också, fast bara den här veckan. P är tillfälligt arbetslös och går runt här hemma och fixar och donar. Eller ja, så himla mycket har han väl inte donat egentligen. Han har bakat och satt upp sänglampor. Väntar fortfarande på att komma hem till färdiglagad middag och en röst från köket som trallar: välkommen hem älskling!

Some day...some day.

Ok, då tar vi det största som hänt sen sist då: idag när jag och M spatserade genom korridorerna på SU såg vi ingen mindre än hennes majestät kronprinsessan! Ja vi trodde ju förstås inte våra ögon, men där var hon! Livs levande! Ingen krinolin eller sammetsmantel utan klädd som en helt vanlig människa. Man skulle nästan kunna tro att hon var det.  

Ja, det var stort. Både jag och M kände att någonting i våra liv förändrades den dagen (idag) och att ingenting någonsin skulle bli detsamma igen.