yourexloverisdead

Det blir inget långt inlägg idag, måste plugga. Har bara läst en tredjedel av Den gudomliga komedin som ska dissekeras på morgondagens seminarium. Jag kan inte förstå hur detta verk fått sån enorm betydelse. Det är ju bara bajs. Jag känner bokstavligen hur livet rinner ur mig för varje sida jag läser. Det verkar som att det enda som krävdes för att bli uppmärksammad på det litterära 1300-talet (och en så där 700 år framåt) var att man faktiskt kunde skriva. Och orkade du sitta och plita ner femhundra sidor, ja då var ju det jätteduktigt!

Jag bävar inför att behöva använda detta (och liknande) verk i mitt kommande yrke. Hur ska jag kunna motivera ett gäng tonåringar till att läsa Dante när jag själv hellre skulle plöja alla Liza Marklunds böcker än att läsa om den här skiten?

Det känns som att jag måste tycka om de här böckerna, annars är jag liksom inte lämplig som svensklärare. Men om någon bara kunde förklara för mig varför jag bör tycka om den så kanske det skulle vara lättare att förstå hur den efter alla år fortfarande betraktas som ett av litteraturhistoriens mest betydande verk. Som historisk relik kan jag se dess värde, den förtäljer enormt mycket 1300-talets religiösa/kulturella/moraliska värdegrund. Och det är väl bra. Men som litteratur tycker jag att den suger. S.U.G.E.R.

Ikväll ska jag och P boxas tillsammans för fösta gången. Är lite nervös. Jag vill ju inte att han ska vara starkare än jag. Jag har fan tränat sen jag var fjorton och han började i höstas, men bara för att han råkar vara man har han ett medfött jävla överläge. Det är så sjukt orättvist. Im gonna kick his ass! Ledsen att du får "take the hit" för hela manssläktet baby, men det är så det är.

Rapporterar tillbaka imorgon om hur det gick.

Ska snart bege mig iväg till universitetet och kommer på mig själv med att längta lite! Skumt.
Men det ska bli så jäkla nice att faktiskt göra något vettigt för en stund, har fan bara slappat i en vecka. Jag blir helt knäpp av en sån vecka, tappar all livslust (ok, det var kanske lite att ta i...). Men jag behöver struktur och meningsfullhet i mitt liv. Hur mycket jag än skulle vilja trivas med det här bohemiska slackerlivet är det inte min grej. Kan inte låta bli att gå ner mig när jag inte har något vettigt att göra. Tror att mitt humör hänger ihop med att jag slarvat med träningen också, måste inse hur jävla beroende jag är av de där endorfinerna. Det känns lite läskigt att det är så faktiskt. Ok, att det är en naturlig och hälsosam drog men hur kul är det att vara beroende av armhävningar? Nä, tacka vet jag alkohol.

Ska provjobba i en klädbutik i eftermiddag. Tänkte att jag kommer att kunna öppna en flaska vin ikväll för att antingen fira att jag har en tryggad inkomst för ett tag framöver eller för att fira att jag kommer att vara ledig alla kommande helger ett bra tag framöver. Båda alternativen är väldigt lockande.

Nä, nu ska jag sticka till 7-11 och köpa kaffe och cigg. Det kommer att behövas idag.   

Eftersom jag verkligen borde ägna dagen till att plugga har jag nu suttit och surfat runt mellan olika bloggar den senaste halvtimmen (timmen, timmarna, schmimmarna) och inser efter ett tag att cirka nittio procent av alla kvinnliga bloggare har sitt kaloriintag/vikt som återkommande tema. De beskriver vad de ätit, om de har ångest över vad de ätit eller om de varit "duktiga" och inte ätit något alls. De delar med sig av hur länge de har powerwalkat, yogat, hoppat hage etcetera. Jag tycker att det här är ganska intressant. Ja, inte att läsa om förstås, utan själva fenomenet. Jag trodde i min enfald att det var lite töntigt att hetsa över sitt utseende och sin vikt. Det är väl sånt man gör i smyg samtidigt som man utåt sett envist försöker förmedla bilden av en självständig och cool person, tänkte jag.

Men allvarligt talat så känns det väldigt trist att detta ämne fortfarande får lov att ta upp så extremt mycket tid och energi för så många (framförallt) unga tjejer. Jag trodde att ni (vi) skulle få andas ut nu när den ena kändisdieten efter den andra ifrågasätts och till och med den omfamnade GI-metoden förvisas till den oglamorösa diabetesperiferin. Kanske skulle nu äntligen en sund (läs ickeångestingivande) livsstil utan förbud och ouppnåeliga ideal inta tronen och faktiskt göra det som dieter borde göra, det vill säga att få folk att må bra. Det här var en oerhört naiv förhoppning, jag är medveten om det, men det finns så mycket annat att ha ångest över. Är det verkligen värt att må dåligt över någonting vi gör för att överleva, det vill säga äta?

Må dåligt över klimatet, situationen i Darfur, borgarnas skolpolitik, vad som helst som är mer skrämmande än att ni kanske har gått upp ett halvt gram på vågen!

Jag är övertygad om att man kan välja vad man vill fixera sig vid och believe me: det är inte värt att må dåligt över den man är eller hur man ser ut, det gör bara hela accepteringsprocessen lite längre.

The afterschool-special is now over.    

Jag har inte riktigt någonting att skriva om idag. Inget förutom min ångest över att vara en värdelös student det vill säga. Och frankly så orkar ni (tre trogna läsare) inte höra på det. Jag lovar. Hur som helst har jag lovat mig själv att sitta och läsa på String hela dagen imorgon. Det är någonting med det stället som gör att jag kan koncentrera mig på det jag håller på med. Kan inte för mitt liv plugga hemma, det går bara inte. Framförallt inte när man har datorn i samma rum. Trots att jag är fullkomligt värdelös på att surfa kan jag slösa bort timmar framför skärmen. Jag är lite fascinerad av människor som kan sitta och surfa på jobbet hela dagarna. Det måste ändå krävas rätt mycket för att kunna fylla en hel dag med någorlunda intressant slösurfande. Jag hittar ju typ bara till min mail, facebook, bloggen och wikipedia. Inte för att jag behöver så mycket mer men ändå. Jag känner inte riktigt att jag utnyttjar Internets oändliga möjligheter.

Man skulle nog kunna konstatera att skälet till att jag inte har någonting att skriva är att det faktiskt inte händer så mycket i mitt liv just nu. Men jag försöker, var ute två (!) gånger i helgen och umgicks med andra än bara P. Alltid något eller hur? Besöket på Carmen avslöjade att det inte bara är jag som slutat gå ut, jag kände inte igen en enda människa på hela stället. Förr om åren kunde man ju mer eller mindre traska dit allena och slå sig ner lite var som helst för det fanns alltid någon man kände. Inte för att jag någonsin gjorde det men ändå.

Fan, jag känner mig rastlös. För många "borden" och för få som känns meningsfulla. Så sjukt jävla trött på att oroa mig för ekonomin också. Det är fan inte rätt att man ska ha trehundra spänn kvar av studiemedlet när det gått tre dagar sedan man fick det. Hur fan gör andra studenter? Är det bara jag som efter tre års pluggande fortfarande inte kan hålla i pengarna eller är det så att 7300 är litet lite att leva på (nä, just det borgarna har ju höjt det med hundra spänn. Tack så jätte mycket, verkligen.). Och då har jag ändå ett extrajobb. Ska nog skaffa ett till. Vill faktiskt kunna lyxa till det ibland. Jag vill dricka gott vin, handla mat som inte har fyrtio olika siffer- och bokstavskombinationer i innehållsdeklarationen, köpa nya kläder då och då, kanske börja gå ut lite mer. Är det för mycket begärt?

Om man ändå hade något gammalt arv från någon avlägsen släkting att nalla av.  

Och så var det helg igen. Kan inte påstå att jag slitigt så förfärligt mycket denna vecka att jag känner att jag verkligen förtjänar helg. Men men, jag ska inte klaga. Har tagit en paus i läsandet. Nej, det var nog felaktigt uttryckt eftersom en paus sannolikt måste innebära ett avbrott i någon slags aktivitet (typ plugg). Men jag har läst lite idag faktiskt. Tillräckligt mycket för att kunna konstatera att den där Homeros, who ever he was, var fantastiskt begåvad i ordbajsandets konst. Torsdag och fredag förflöt utan att en enda sida blev läst och jag ligger nu hjälplöst efter. Imorgon blir det andra bullar. Fast då kommer å andra sidan P's föräldrar på middag och min slappa ölmage skriker verkligen efter en omgång på gymmet. Så vi får se. På måndag, då jävlar!

Hur som, löning! Eller snarare ännu en ökning av csn-skulden rättare sagt, men ändå. Äntligen lite cash. Spenderade den ytterst lilla summan som inte var öronmärkt till mat/hyra/skulder i ett nafs. Det var dumt men o så härligt. Unnade mig en Jättedyr mascara. Because im worth it. Hittade en väldigt trevlig klänning på HM, som ju var sååå billig att den i princip betalade sig själv. Samma kväll återsåg jag den endast på en annan popbrud som självklart var tvungen att ha exakt samma frisyr och hårfärg som moi. Trist, men det är väl sånt man får stå ut med när man handlar massproducerade lågpriskläder.

Käkade middag med min älskade K som lider av hjärtesorg. Eftersom jag vet alltför väl hur det som hon går igenom känns lider jag oerhört med henne. Inte lika mycket som hon själv förstås men ändå. Sen drogs det vidare till Debaser Medis där det tydligen skulle vara något slags partaj à la Nöjesguiden. Förutom jag och mitt sällskap hade även Stockholms hippaste klubbklick samlats där (don't get me wrong, vi var också superhippa hehe...jo seriöst). När den avslappnade dansa-brallorna-av-sig-stämningen inte infann sig (vilket den sällan gör i en lokal full med superhippa människor) övergick vi till det vi gör bäst: döma människor. P vann tävlingen som gick ut på att spotta den mest ansträngt hippa klubbdeltagaren. Men oj vad det fanns många värdiga utsedda. Det faller på en kombination av osäker hållning och flackande blick (som enträget letar efter attribut på hipphet hos andra). Efter tre-fyra halvt drickbara öl erkände vi det vi länge fruktat: vi har det faktiskt trevligare hemma, ensamma. Och så gick vi våra femtio meter hem. Jag har nog vetat ett bra tag att jag är tråkig, för P kom det nog som en chock.  

Efter noga övervägande lät jag P klippa mig. Han är duktig, det visste jag. Men den senaste klippningen slutade i tårar från min sida och jag pratade inte med honom på två dagar. Jag lovade mig själv att aldrig låta honom göra om det. Men tiden läker alla sår, även de estetiska och jag bestämde mig för att ge honom en ny chans. Det handlar ju främst om att kommunicera sina önskemål på ett tydligt sätt. Men mitt problem är att när jag väl sitter där i frisörstolen (oavsett om det är på en salong eller i mitt vardagsum) tas mitt förnuft och bättre vetande över av någon annan, en "hey-varför-inte-klippa-av-hela-skiten-typ". Den här typen lägger totalt orädd sitt yttre i frisörens (eller i det här fallet min klippglade pojkväns) händer. Det händer inte helt sällan att det då går åt helvete. Framförallt om man i ett ögonblick av svaghet gått in på Tony&guy eller dylikt, där personalen kanske har en lite annorlunda uppfattning om vad en snygg, lagom lång, lättskött frisyr är för någonting. Detta är en av anledningarna till att jag slutat klippa mig "ute". Det och det faktum att min snälla pojkvän gör det gratis.
Så här blev det ialla fall (se profilbilden). Tack P!
Ps. Du är förlåten.

Vad har jag gjort i eftermiddag? Jo, jag har målat mina naglar. Detta har tagit mig ca fyra timmar. Det kan låta lite märkligt men det är helt sant. Jag började med tårna som verkligen behövde lite uppmärksamhet och gick sedan över till fingrarna. So far so good. Men när man köper nagellack för under trettio kronor har det en tendens att göra en besviken. Det torkar till exempel aldrig. Jag väntade och väntade tålmodigt. Men så fort jag trodde att det var torrt kom jag åt någonting och det visade sig att så inte var fallet. Åtta gånger(!) fick jag måla om och måla över. Och nu är färgen så tjock att naglarna ser alldeles buckliga ut. Det här är alltså vad jag gjort hela eftermiddagen.

Jag borde självklart ha satt mig och börjat läsa något av de tre epos jag ska ha plöjt igenom till nästa seminarium men nej, det här är vad jag gjorde istället. Duktigt.

Det här skulle kunna vara det mest ointressanta inlägget hittills.

Jag har blivit med husdjur. Japp. Skulle plocka undan lite i badrummet och lyfte på vågen som står lutad mot väggen. Och vad finner jag? En hel liten silverfiskflock som blixtsnabbt försvinner in i badrummets mörka vrår efter att jag så bryskt berövat dem på deras hem. Och snart....deras liv! Moahahahahahahahahaha.

Jag är inte så förtjust i silverfiskar. Tror att de har att göra med min gråsuggefobi som har förföljt mig hela mitt liv. De måste vara släkt, båda är gråa och äckliga och trivs i mörka utrymmen. Hela min barndom har en grå skräckhinna över sig efter alla somrar i skärgården där de alltid kröp fram under stenarna kring badklipporna och skrämde skiten ur mig. Hur som helst tror jag att jag lyckades få tag på de flesta av silverfiskarna. Jag krossade dem njutningsfullt med toapappret och spolade sedan ner dem i toan. Nu återstår bara problemet att bli av med dem för gott, för det antar jag att jag inte har. Säg inte att jag behöver städa oftare.

Lunchpausen är över och jag behöver verkligen sätta igång med läsandet, två grekiska dramer ska vara lästa och begrundade innan dagen är slut: Medea och Kung Oidipus. Kommer bli kul att lägga på genusperspektiv på Medea, det ska nämligen läggas på allt man gör/läser/skriver nu för tiden. I don't mind. Bara lite. Det tenderar att bli något skitnödigt.

Any hoo, slökollande på Days of our lives när jag käkade och tro det eller ej men det verkar som att upplösningen av hela seriemördardramat är här nu! Jag är chockad, trodde att de skulle dra ut på det minst en säsong till. Jag har hållit mig rätt frisk den här hösten/vintern så jag har inte haft anledning att följa med i hela upptrappningen. Har alltså inte så bra koll. Är det Marlena? Men varför mördade hon då Roman? Är det så simpelt att hon mördade honom för att han skulle gifta sig med Kate? Eh...ok, dum formulering (inte som att serien är känd för sin komplexitet och sitt djup). Då undrar jag bara: är demonen tillbaka i Salem?

Det är bara så spännande!

Ok, nu ska jag sätta igång. Hade ju kunnat ha haft tråkigare uppgifter att se fram emot, kvantfysik till exempel. Om jag bara får fixa en espresso först och dra på mig den svarta polon så borde prettoplugget gå som på räls.
Over and out.

Det är söndagskväll och en underbar helg går emot sitt slut. Den började lite halvtaskigt med en risig hals och dunkande huvudvärk men redan vid slutet av fredagskvällen, som spenderades i soffan med P och en hyrdvd, började jag åter känna mig frisk som en långtidsjukskriven kommunalarbetare och helgen såg med ens ljusare ut. Lördagen inleddes med ett långt träningspass och därefter en mysig och diskussionsflödande familjemiddag hos mamsen. Jag har efter otaliga gräl lärt mig att undvika vissa diskussionsämnen när P är i närheten, exempelvis: svenska skolan (med ordningsbetyg, elitklasser, specialpedagogik och allt vad det kan innebära), privatisering av vården...politik i stort skulle man kunna säga. Vi befinner oss tillsynes förhållandevis nära varandra rent politiskt men när det gäller dessa ämnen känns det som att det är mil emellan oss. Det säkraste är att undvika dessa diskussioner helt och hållet. För husfridens skull, som man brukar säga. Men nu befann vi oss helt plötsligt i någon annans hus. Och låt oss säga att det blev en smått fientlig stämning runt bordet efter ett par flaskor vin. Både jag och P skulle nog påstå att vi var i högform, vilket är precis vad som krävs för att vi inte ska komma någonstans. Ingen ger sig.

Som tur var tvingades vi bryta upp diskussionen och middagen för att springa och möta Svart på debaser. Det var definitivt för det bästa. På något underligt vis lyckas vi ändå hålla sams hela kvällen ut, vilket är...ovanligt.

Men vad har hänt med debban? När gick de över från att spela schysst pop/rockmusik till att köra omöjlig-att-dansa-till-om-man-inte-bara-vill-köra-släggan-techno? Jag är så upprörd. Debban går man ju till när man vill dansa rumpan av sig ihop med annat svettglatt söderdrägg. Vart ska vi nu gå, när de enda kärleksnästena (på söder i alla fall) läggs ner eller tas över av 18-åringar?

Söndagen börjar tidigt eftersom jag vaknar klarvaken kvart över nio av någon anledning. Hoppar lite på P tills han vaknar och äter croissanter med sylt och café au lait till frukost. Sen ger vi oss ut på långpromenad i det fantastiska solskenet som "lyst" med sin frånvaro allt för länge. Nere vid Skanstull och Årstaviken hoppar vi på lämmeltåget mot Hornstull dit alla andra söderbor också är på väg idag. Kärlekspar armbågar sig krampaktigt nyförälskade genom folkmassan ihop med cyklister, hundägare och joggare. Man måste ta sig ut på Långholmen innan kön av flanörer börjar glesna. Men vädret är fantastiskt. Jag kommer på mig själv med att känna total tillfredsställelse enbart av att befinna mig utomhus. I solsken.

Varför ska solen vara en sån exklusiv lyxvara i detta ljustörstande land?

Andra dagen som sängliggande. Inne på min fjärde kopp med echinacea-te. Sjukt uttråkad. Känner ett väldigt sug att gå ut ikväll (har inte känt det på länge), men det kan jag ju förstås inte. Skulle typ dö då. Har i och för sig inga pengar så det spelar väl inte så stor roll ändå. Går folk ut fortfarande? Känns som jag själv befunnit mig i en liten grop hela hösten/vintern. Eventuellt är jag på väg upp ur den. Har inte bestämt mig riktigt. Jag saknar fler spontana inslag i vardagen måste jag erkänna. Men det blir inte så väldigt spontant om man måste stå för spontaniteten själv, då blir den ju planerad på sätt och vis. Den bistra sanningen är ju tyvärr att alla var betydligt mer spontana och tillgängliga när alla var singlar. Nu är ju alla (inklusive jag själv) så rysligt stadgade. Och vissa försvinner verkligen från kartan när de skaffar pojkvän (face it, det är framförallt tjejer som "glömmer bort" att de hade ett liv innan de träffade The One, tyvärr). Själv intalar jag mig fortfarande att jag inte är en av dem och det går Jättebra. Jag är bara inte så sugen på att gå ut så ofta längre. Jag blir bara irriterad över Stockholms störigt långa köer, att behöva trängas med allt för många idioter, få öl spilld över sig och allt oftare upptäcker jag mig själv störa mig på den höga (och ofta rätt dåliga) musiken som omöjliggör alla försök till konversation. Jag är en sån kärring.

Ååååh, jag har så ont i huvudet! En fråga: hur kommer det sig att man får ta max tre ipren per dygn men hela åtta citodon? Är inte det lite märkligt då citodon är receptbelagt och ipren inte är det. Tycker jag är konstigt i alla fall.

Nu ska jag sova lite till.    

080117

Min övertygelse om att träning ofta följs av ett straff förstärktes idag. Var jätteduktig och sprang (läs: joggade väldigt långsamt) i femtio minuter och mådde asbra (hög på endorfiner)...i typ en timme. Sen börjas det: svedan i halsen, dunkandet i huvudet, den molande muskelvärken. Jag är sjuk. Och när jag blir sjuk blir jag även väldigt, väldigt ynklig...

I detta tillstånd är jag helt beroende av någons sympati och omvårdnad. Det är väl därför man skaffar sambo eller hur? Men just idag beslutar sig P för att prata allvar med sin chef hela kvällen (eventuellt bara en ursäkt för att kolla på Stargate utan ackompanjemang av mina höga stön av leda). Hur som helst så är jag alltså ensam. Ingen som kokar te och soppa till mig eller frågar om jag vill ha någonting från affären på vägen hem, klappar på mig och frågar hur mår du? Ingen. Eftersom jag inte kunde förmå mig att ställa mig och laga mat till mig själv när det var så erbarmligt synd om mig släpade jag mig ner till Willys och plockade på mig lite skaldjurssoppa, mandariner och halstabletter. Man ska inte behöva handla sin egen krya-på-sig-mat. Det är sånt man har nära och kära till. Trodde jag.  

Jag orkar inte vara sjuk. Inte som att min livsenergi varit på topp ändå den senaste tiden.

I don't need this.

080117

Jag har officiellt blivit en kärring. Jag har haft det på känn ett tag men idag fick jag det bekräftat. Jag befann mig på tuben mellan gamla stan och t-centralen då tåget stannar och de tre gymnasiekidsen med ADHD bredvid mig blir om möjligt ännu mer högljudda. Alla tre pratar i mun på varandra samtidigt som de studsar upp och ner på sätena som sexåringar. Killen på sätet bredvid mig sitter dessutom och spelar luftgitarr, för att demonstrera nya guitarhero, mot min arm! Jag kan inte låta bli att himla med ögonen och sucka högljutt men de förstod inte vinken om man säger så. Jag känner hur jag blir mer och mer irriterad och försöker att komma tillbaks in i min bok, men funnyman bredvid mig fortsätter att stöta till mig hela tiden. Tåget står fortfarande stilla och förarens röst dränks i pubertetsdravel så jag kan inte höra varför tåget står stilla eller när det tänker behaga röra på sig igen. I den här stunden börjar jag seriöst fundera över mitt karriärsval, tonåringar är ju vidriga! Hur kunde jag glömma det? Kanske för att jag själv var så oerhört mogen och behaglig som tonåring? Nej ok, kanske inte. Men vad är det med just den åldern som gör att man tror att man har rätt till typ allt offentligt utrymme? Som alla brud-brudar som, framförallt i studenttider, sjunger på t-banan bara för ATT DE KAN. Och då menar jag inte att de kan sjunga noooo no, de kan därför att de är så självsäkra att de inte bryyyr sig ifall någon kollar på dem eller tycker att de borde avlivas etcetera. Brud-bruden är den mest egotrippade av alla pubertala halvmänniskor. De andra är också totalt självcentrerade men de har i alla fall vettet att vända sitt självhat och sina aggressioner mot världen och deras mamma INÅT.

Ok, känns som att jag kom ifrån ämnet lite. Jag höll ju på att berätta varför jag är en kärring.

Jo, när tunnelbaneföraren för andra gången försöker meddela varför tåget står stilla och kidsen fortsätter att överrösta allt och alla Ryter jag till och säger på äkta surkärringsvis att "det faktiskt skulle vara ganska bra om man fick höra vad föraren säger!". De tystnar tvärt och en obekväm stämning lägger sig över vårt fyra-säte. När det blir lediga platser på andra sidan glider de diskret över till dem och jag tror (det kan ha varit inbillning) att de viskade "surkärring" till mig. Och jag förstår dem. But I would do it again.

080117

Jag är så trött på att ha ångest över min ekonomi. Jag är trött på att det tar så mycket energi att gå runt och oroa sig för vad man inte kommer att ha råd att göra/köpa.  Det känns så futtigt och ytligt men jag kan inte rå för det. Förra veckan stod jag på stadsmissionen och kontemplerade om det verkligen var värt att lägga trettio(!) spänn på en mössa som jag verkligen ville ha. Så illa är det. Så jag langade fram kortet som är kopplat till mitt och P's gemensamma konto och tänkte inte mer på saken. Mitt var ju faktiskt tomt. Vad skulle jag göra?

Jag vet att jag är student och för att vara student har jag en jävligt bekväm livsstil men jag vill inte leva så här! Jag vill ha massa pengar, oändligt med pengar! Ok, jag vet att pengar inte ska göra en lycklig bla bla bla jag har också sett Gossip girl. Men att inte ha pengar gör mig ju olycklig. Det är dyrt att leva i Stockholm. Och om man nu skulle vilja lämna Stockholm någon gång ibland så är ju det också jättedyrt. Fan, bara busskortet kostar ju en förmögenhet. Jag önskar innerligt att jag kunde känna total tillfredsställelse över att jag har kärlek och vänskap i mitt liv samt en fantastisk lägenhet som dessutom är billig som attan. Min familj är underbar, mitt liv har mål och riktning, jag går en utbildning som jag oftast är nöjd med. Livet är jävligt bra, jag vet det. Så varför denna pockande känsla av rastlöshet och konsumtionscraving? En ny klänning dämpar ju bara känslan för en kort stund, den där dyra restaurangmiddagen förvandlas ju ändå bara till avföring efter några timmar och den nya boken påminner mig enbart om att vi har för få bokhyllor hemma. Hur blir man av med den här känslan? Jag vill bara vara nöjd.

080114

Så var det måndag igen. Och inte vilken måndag som helst utan en riktig mastodontmåndag med dubbla seminarier. Vi snackar 9-16!!! Jag är helt slut. (Jag vet, jag kommer aldrig klara av att arbeta heltid. It will kill me!)

Dagen börjar redan illa när väckarklockan ringer mitt i natten (07.30) och det fortfarande är kolsvart ute. Vår psykogranne har spelat musik heeela natten så när klockan ringer känns det som jag precis somnat efter att ha vaggats till sömns av "99 Luftballons"(stor 80-talshit för er som inte vet) på repeat. Han har en väldigt speciell dygnsrytm; sover (antagligen) hela dagarna, lyssnar på 80-talsklassiker från 00.00 och framåt och avslutar sitt enmansparty runt åtta med en 7-11kaffe som han sedan spiller ut i trappuppgången. Han luktar alltid cigg och kattpiss. (Det här är även mannen som är ansvarig för att jag bodde på en byggarbetsplats i ett halvår eftersom han orsakade översvämning i tre av husets lägenheter, bland annat min. Man skulle kunna säga att jag har lite svårt för honom).

Hursomhelst så var jag trött, grinig och hungrig (eftersom jag inte haft råd att handla frukost på ett tag) sen stressar jag iväg till t-banan för att stressa och trängas med alla andra försenade människor som tydligen måste åka samtidigt allihop. Sur och sen anländer jag till skolan där jag direkt ska ställa mig framför klassen och hålla i ett seminarium om specialpedagogik (ett ämne jag inte kan ett skit om, kan tilläggas), inte ensam som tur var. Men det går faktiskt riktigt bra och dagen börjar se ljusare ut. Det är fantastiskt hur lite man behöver göra för att klara sig på högskolan nu för tiden. Men det är väl också värdefullt att lära sig hur man klarar sig undan med så liten energiförbrukning som möjligt. Man får ju så mycket tid till annat.

Fan vad jag längtar till att få gå tillbaka till universitetet och läsa intressant litteratur igen. No more läroplansteori. No more bullshit. Ny kurs på måndag. Välbehövligt är ordet.

080113

Jag är såååå uttråkad. Vad är det med söndagar som verkligen dränerar en på energi och livsglädje? Man kan inte bli full för man ska hålla i ett seminarium dagen efter så man kan inte bli bakis, man kan inte shoppa för man är pank och dessutom stänger alla affärer kristligt tidigt, man kan inte kolla på tv eftersom det bästa som går är en film om snygga tjejer som jobbar som någon typ av agenter i katolsk skolflicksoutfit (jag förstår att just detta skulle kunna ses som filmens styrka om man så vill). Det man kan göra är att storstäda lägenheten (vilket också har gjorts), men det får livet bara att kännas ännu mer meningslöst eftersom den blir skitig igen på en halv minut. Man borde egentligen bara lära sig att trivas bland dammråttorna. Och man blir ju aldrig klar, det finns alltid någon garderob som behöver rensas ut, tidningar att gå iväg med, ölburkar att panta, etcetera, etcetera. Är det moraliskt försvarbart att anställa städhjälp när man bor i en etta?

Tog en fika på söder idag, det blir inte av så ofta sen jag flyttade in runt knuten. Känns inte så kul att pröjsa 30 spänn för en kopp kaffe när man lika gärna kan dricka den hemma. Gratis. Men det är himla trevligt att bara sitta och glo på folk. Jag och P sa inte ett ord till varandra på typ 20 minuter förutom några strödda kommentarer om folks kläder och kroppshydda. Det finns vissa poänger med att lämna lägenheten ibland. Framförallt när man slipper lämna ön.  

080111

Ok, jag insåg att det var något allvarligt fel på mig idag när jag var på väg hem från skolan lite tidigare än förväntat efter ett lyckat grupparbete. Istället för att den underbara fredagskänslan infann sig kände jag ett stigande obehag. Vad skulle jag göra nu? Sambon kommer inte hem än på ett par timmar och framför mig ligger nu ett helt ostrukturerat tidsblock som jag inte visste vad jag skulle göra med. Jag vet ju vad jag kommer att göra, nämligen säcka ihop i soffan inför ännu en eftermiddag med gamla repriser av Vänner, Spincity och Dawsons creek. Dawsons creek är absurt nog höjdpunkten på denna återupprepade eftermiddag eftersom jag bara sett de avsnitten två gånger tidigare, till skillnad från Vänner som måste ha gått i repris i minst femton år nu. This is bad! Jag kan verkligen känna hur min hjärna uppluckras och förtvinar. För att undvika detta skulle jag kunna plocka upp en god bok istället, ringa en vän, gå och träna...men nej...det är för sent. Im long gone.

Kan inte skriva mer. Dawsons har börjat....

080110
Ja, det blev en blogg i alla fall. Funderade över alla otaliga resedagböcker jag tragglat mig igenom under åren och tänkte att nu jävlar era sons of bitches så ska ni få låtsas vara intresserade av MITT liv! Moahaha

Var på teater igår. Ca 80% av tiden spenderades åt att tyst förbanna stadsteaterns hårda stolar, jag hade så jäkla ont i rumpan! Har uppenbarligen blivit en kärring.Trodde att han hade lite koll den där Strindberg men något mer distanslöst och högtravande har jag inte sett på länge. Börjar tvivla på min kära väns förmåga att välja pjäser, den senaste vi såg var nämligen ännu värre.
Läste i DN idag att Fredrik Strage skämts så mycket över att han gett Arn ett trea och förlett det svenska folket som helt oreflekterat vallfärdat till biosalongerna på juldagen. Han hade mått så dåligt över detta att han tagit pengar ur egen ficka och gett alla som blivit besvikna på fimen full refunds. Det tyckte jag var ganska fint. Man kan också hävda att herr Strage kanske lider av något slags gud-komplex eftersom han helt övertygat tror att alla som går på bio gör det för att han har gett sitt godkännande till vilken film det nu må handla om. Och hallå, om man inte förstår att formuleringen: "Arns två timmar och tio minuter kändes som en hel medeltidsvecka" antyder att filmen kanske är lite seg då får man faktiskt skylla sig själv. Hur som helst skulle jag gärna vilja ha tillbaka mina tvåhundra kronor som jag la ner på Stora landsvägen och framförallt de två timmar och femton minuter av mitt liv som jag aldrig kommer se igen.
Men efter en sådan här pjäs kan man i alla fall med gott samvete unna sig den egentliga anledningen till att man går på teater: VIN! Och att sitta och dricka rödtjut och totalsåga en pjäs är betydligt roligare än att hylla en. Thats for sure.