Det är mycket nu
Åh jag vill verkligen blogga mycket just nu, men jag hinner verkligen inte. Försöker envist battla tre jobb och ambitiösa studier samt ett kvalitativt sambohäng plus kanske lite social kontakt så där ibland. Där emellan finns det tyvärr ingen tid över. Borde verkligen sitta och läsa nu egentligen. Men idag var P's sista dag på gamla jobbet och det måste som vanligt firas. Med champagne! Plugga kan jag ju alltid göra till omtentan...:(
Återkommer när det finns lite mer tid.
Återkommer när det finns lite mer tid.
På spaning efter den skräpmusik som flytt
Gjorde bort mig ordentligt idag. Skulle öppna butiken kl 12, men har helt missat att man skulle ställa om klockan i natt! Kommer ner i tunnelbanan och ser kallsvettigt på klockan som inte alls visar 11.20 utan 12.20! Skit också. Det här är inte populärt.
Som tur är så har jag typ inga kunder på söndagar i alla fall.
Känner mig sjukt duktig som inte gick ut igår. Eller lite gick vi ju ut, men inte så mycket. Var på en kursares födelsedagsfest på Louie Louie och valde att inte gå vidare därifrån till debban som vi egentligen hade tänkt. Det var ganska klokt eftersom både P och jag var sjukt sega efter fredagens vin-och-tittiotals-hits-maraton. Spotify är grymt.
Jag gillar verkligen hemmamiddagar framför all annan form av umgänge, det blir alltid så himla skön stämning...det kan ha att göra med att vinet blir så mycket billigare och ofta mycket mer när man inte dricker det ute. Men men, jag gillar det i alla fall. Och i fredags hade vi alltså nittiotals-hit-maraton där alla fick köra de låtar man förknippade med nittiotalet. Vi konstaterade snabbt att det aldrig gjorts så mycket dålig musik som under just detta decennium. Men inte heller lika rolig. Vem blir inte glad av Roxette och Ace of Bace?
Klockan rusade iväg och plötsligt var den fyra och alla (eller var det bara jag?) var jätteberusade. Det bästa med hemmamiddagar är att jag oftast slipper gå hem utan bara kan däcka mer eller mindre där jag står.
Lördagen som följde skulle jag för ovanligheternas skull INTE jobba! Det var helt fantastiskt skönt att bara få vara hemma bakis och mysa med P och katten. Primopizza och six feet under sen var min dag gjord.
Egentligen hade jag tänkt att jag och P skulle spendera dagen på Centralbadet och sen kanske åka till Liljevals, men det här var så mycket bättre. Jag har verkligen blivit bättre på att uppskatta "det lilla" i vardagen. Det finns ingen poäng i att stressa runt och "göra" saker bara för att känna att man tar till vara på tiden/sitt liv etc. Man blir bara mer stressad och uppskattar det bara mindre och mindre.
Nej, kavlitetstid är hemmatid!
Kanske inte är så konstigt att jag kan uppskatta det mer nu när jag knappt är hemma någonting, mellan tre jobb och "heltidsstudier" blir det inte mycket sofftid. Men den jag har är så mycket bättre nu!
Som tur är så har jag typ inga kunder på söndagar i alla fall.
Känner mig sjukt duktig som inte gick ut igår. Eller lite gick vi ju ut, men inte så mycket. Var på en kursares födelsedagsfest på Louie Louie och valde att inte gå vidare därifrån till debban som vi egentligen hade tänkt. Det var ganska klokt eftersom både P och jag var sjukt sega efter fredagens vin-och-tittiotals-hits-maraton. Spotify är grymt.
Jag gillar verkligen hemmamiddagar framför all annan form av umgänge, det blir alltid så himla skön stämning...det kan ha att göra med att vinet blir så mycket billigare och ofta mycket mer när man inte dricker det ute. Men men, jag gillar det i alla fall. Och i fredags hade vi alltså nittiotals-hit-maraton där alla fick köra de låtar man förknippade med nittiotalet. Vi konstaterade snabbt att det aldrig gjorts så mycket dålig musik som under just detta decennium. Men inte heller lika rolig. Vem blir inte glad av Roxette och Ace of Bace?
Klockan rusade iväg och plötsligt var den fyra och alla (eller var det bara jag?) var jätteberusade. Det bästa med hemmamiddagar är att jag oftast slipper gå hem utan bara kan däcka mer eller mindre där jag står.
Lördagen som följde skulle jag för ovanligheternas skull INTE jobba! Det var helt fantastiskt skönt att bara få vara hemma bakis och mysa med P och katten. Primopizza och six feet under sen var min dag gjord.
Egentligen hade jag tänkt att jag och P skulle spendera dagen på Centralbadet och sen kanske åka till Liljevals, men det här var så mycket bättre. Jag har verkligen blivit bättre på att uppskatta "det lilla" i vardagen. Det finns ingen poäng i att stressa runt och "göra" saker bara för att känna att man tar till vara på tiden/sitt liv etc. Man blir bara mer stressad och uppskattar det bara mindre och mindre.
Nej, kavlitetstid är hemmatid!
Kanske inte är så konstigt att jag kan uppskatta det mer nu när jag knappt är hemma någonting, mellan tre jobb och "heltidsstudier" blir det inte mycket sofftid. Men den jag har är så mycket bättre nu!
Feminism gör sig bäst över en bag-in-box
Igår var jag, Linn, Hanna och Ylva och såg Bitterfittan på stadsteatern. Åh! va bra det var! Var lite skeptisk till hur hon skulle kunna binda ihop alla tidshopp och minnesbilder till en pjäs, men hon gjorde det så sjukt bra. Med inspelade röster och sånger kändes det som en hel ensambel på scen, trots att det bara var en endaste. Hon gjorde boken full rättvisa och mig gjorde hon inte det minsta besviken.
Efter pjäsen åkte vi hem till Linn och åt linssoppa och drack alldeles för mycket rödvin (precis som sig bör). Jag berättade om min egen bitterfitta-resa, Ylva smällde av en konfettibomb, Hanna blev magsjuk och lite senare däckade Linn och då åkte jag hem. Hela kvällen gick jag runt med ett stort flin (kändes det som i alla fall), och tänkte att "det är ju sånt här man ska göra!". Jag tror att vi alla kände så.
Jag vill egentligen berätta mer om resan, om blickarna man får när man försöker förklara varför man åkt till Gran Canaria själv, om grannparet som grälade varje kväll, om havet, om tankarna. Men jag vet inte var jag skulle börja någonstans. Jag vet bara att jag inte är trött längre. Den inre livströttheten som allt för ofta hänger sig fast i kalla marsmornar är borta. Puts väck. Och när jag glömmer att ljuset är på väg och känner att jag är fast ska jag titta på bilderna och veta att jag klarar mig.
Filosofera mera!
Så nu har jag alltså kommit hem från min Bitterfitta-resa. Och vad har jag kommit fram till? Vad har jag tänkt?
Jag har inte kommit på någon lösning till könsmaktordningsproblemet, har inte tänkt så mycket på det alls faktiskt. Den här resan har nog bara handlat om mig.
Men jag har funderat mycket på tiden. Vad vi gör med den, hur vi ser på den etc. Jag har länge känt att tiden rinner ifrån mig, att den har en tendens att leva sitt eget liv utanför min kontroll. Att jag förlorar den när jag inte "tar tillvara på den". Men hur gör man det? Hur gör man Tiden nöjd? Kanske är det som i Underlandet där Alice får veta att tiden är en Han och att Han kan göra lite som man vill så länge man håller sig väl med honom.
När jag känner mig stressad, när jag tycker att tiden rinner iväg - vem är det jag är rädd för att göra besviken? Där nere hade jag ingen klocka, inga som helst tider att passa. Ändå infann sig en stark tidskännedom inom mig, som nästan alltid prickade rätt på några minuter. jag åt på vissa tider, jag sov på vissa tider. Annat vore väl konstigt, eller?
Våra liv bygger så oerhört mycket på tid att den blir en del av oss, den byggs in. Precis som en rytm i blodet pumpar sekunderna förbi. Som krokodilen i Peter Pan som ständigt avslöjas pga den tickamde klockan han svalt. På sätt och viss går vi alla runt med dessa klockor, som talar om för oss hur vi ska leva våra liv. Och kanske framförallt - hur vi ska göra för att passa in. Inte bara mat-och-sov-klockor utan "biologiska klockor" som talar om för oss när det börjar bli dags att bilda familj (eller kanske snarare när det börjar bli för sent...), 30-årskriser som symboliserar allt vi borde ha uppnått, allt vi borde ha gjort.
Varför är det så svårt att se The bigger picture? Att vi springer runt i ett ekorrhjul som vi själva och folk omkring oss piskar på med påhittade föreställningar om vad just jag finns till för. I ett samhälle där självförverkligande står överst på to-do-listan är det svårt att förstå hur lätt vi glömmer bort oss själva. Vad vill jag? Just nu? Och måste de val jag gör idag automatiskt påverka de valmöjligheter jag har imorgon? är det inte egentligen upp till mig? Är det inte min rättighet att göra vad jag vill med min tid? Den är ju ändå min!
Vi har inte bett om att få komma hit, men vi betraktar det som en ynnest eftersom vi inte känner till någonting annat. Därför måste vi göra någonting bra utav det, "ta vara på vår tid på jorden ty den är ack så kort". Men för vem?
När fler och fler blir sönderstressade och går in i väggen kan vi kanske konstatera att vi inte enbart gör det för vår egen skull.
Vem/vad är det vi försöker behaga?
Jag har inte kommit på någon lösning till könsmaktordningsproblemet, har inte tänkt så mycket på det alls faktiskt. Den här resan har nog bara handlat om mig.
Men jag har funderat mycket på tiden. Vad vi gör med den, hur vi ser på den etc. Jag har länge känt att tiden rinner ifrån mig, att den har en tendens att leva sitt eget liv utanför min kontroll. Att jag förlorar den när jag inte "tar tillvara på den". Men hur gör man det? Hur gör man Tiden nöjd? Kanske är det som i Underlandet där Alice får veta att tiden är en Han och att Han kan göra lite som man vill så länge man håller sig väl med honom.
När jag känner mig stressad, när jag tycker att tiden rinner iväg - vem är det jag är rädd för att göra besviken? Där nere hade jag ingen klocka, inga som helst tider att passa. Ändå infann sig en stark tidskännedom inom mig, som nästan alltid prickade rätt på några minuter. jag åt på vissa tider, jag sov på vissa tider. Annat vore väl konstigt, eller?
Våra liv bygger så oerhört mycket på tid att den blir en del av oss, den byggs in. Precis som en rytm i blodet pumpar sekunderna förbi. Som krokodilen i Peter Pan som ständigt avslöjas pga den tickamde klockan han svalt. På sätt och viss går vi alla runt med dessa klockor, som talar om för oss hur vi ska leva våra liv. Och kanske framförallt - hur vi ska göra för att passa in. Inte bara mat-och-sov-klockor utan "biologiska klockor" som talar om för oss när det börjar bli dags att bilda familj (eller kanske snarare när det börjar bli för sent...), 30-årskriser som symboliserar allt vi borde ha uppnått, allt vi borde ha gjort.
Varför är det så svårt att se The bigger picture? Att vi springer runt i ett ekorrhjul som vi själva och folk omkring oss piskar på med påhittade föreställningar om vad just jag finns till för. I ett samhälle där självförverkligande står överst på to-do-listan är det svårt att förstå hur lätt vi glömmer bort oss själva. Vad vill jag? Just nu? Och måste de val jag gör idag automatiskt påverka de valmöjligheter jag har imorgon? är det inte egentligen upp till mig? Är det inte min rättighet att göra vad jag vill med min tid? Den är ju ändå min!
Vi har inte bett om att få komma hit, men vi betraktar det som en ynnest eftersom vi inte känner till någonting annat. Därför måste vi göra någonting bra utav det, "ta vara på vår tid på jorden ty den är ack så kort". Men för vem?
När fler och fler blir sönderstressade och går in i väggen kan vi kanske konstatera att vi inte enbart gör det för vår egen skull.
Vem/vad är det vi försöker behaga?
So long suckers!
Nu drar jag. Vi hörs om en vecka!
I'm leavin' on a jetplane, don't know when I'll be back again...
Ja, efter mycket om och men bokade och betalade jag i alla fall en resa. Den kommer ta mig till Puerto Rico, Gran canaria där en enrumslägenhet med kök, balkong och pool finns reserverat bara för mig! Det ska bli så sjukt skönt att bara få sova, läsa, bada och slappa. Att bara få göra det just jag vill. Känner mig så jävla sliten och med tanke på hur mycket jobb jag tagit på mig framöver är det nog inte så dumt att få ladda batterierna lite. Helgen har som vanligt bestått av jobb, alldeles för mycket alkohol och alldeles för lite sömn. Som tur är ställs det ovanligt låga krav på mig i skolan just nu och det är nog en förutsättning för att allt ska gå runt.
Mitt sociala liv är mer krävande än vanligt, men det är för det mesta positivt. Jag vill ju träffa alla, men jag måste inse att jag inte pallar att supa varje dag i veckan, särskilt inte när jag jag ska jobba dagen efter. Varför är det så svårt att umgås utan alkohol?
Vad ska man göra? Kolla film? Mycket trevligare med alkohol! Alkoholet är ju smörjmedlet i alla mina relationer...vilket kanske inte är så hälsosamt när jag tänker efter....Men alla blir liksom roligare, smartare, öppnare, och mer lättillgänliga om ni förstår vad jag menar.
Imorgon ska jag och Daniel i och för sig käka frulle på Louie louie och då blir det nog ingen alkohol! Men jag har liksom slutat fika, vilket var den enda naturligt alkoholfria sysselsättning jag ägnade mig åt i sociala sammanhang. Blev för snål för att pröjsa 30 spänn för en kaffe jag lika gärna kunde dricka gratis hemma. Brunch är annars en trevlig grej (där alkoholen kan få vara med på ett hörn men det är inte nödvändigt). Problemet med det är ju att jag jobbar varje helg så det går ju bort.... Jaja, snart är det sommar och då brukar sådana här saker bättra på sig automatiskt.
Och för mig är det sommar om tre dagar....
Mitt sociala liv är mer krävande än vanligt, men det är för det mesta positivt. Jag vill ju träffa alla, men jag måste inse att jag inte pallar att supa varje dag i veckan, särskilt inte när jag jag ska jobba dagen efter. Varför är det så svårt att umgås utan alkohol?
Vad ska man göra? Kolla film? Mycket trevligare med alkohol! Alkoholet är ju smörjmedlet i alla mina relationer...vilket kanske inte är så hälsosamt när jag tänker efter....Men alla blir liksom roligare, smartare, öppnare, och mer lättillgänliga om ni förstår vad jag menar.
Imorgon ska jag och Daniel i och för sig käka frulle på Louie louie och då blir det nog ingen alkohol! Men jag har liksom slutat fika, vilket var den enda naturligt alkoholfria sysselsättning jag ägnade mig åt i sociala sammanhang. Blev för snål för att pröjsa 30 spänn för en kaffe jag lika gärna kunde dricka gratis hemma. Brunch är annars en trevlig grej (där alkoholen kan få vara med på ett hörn men det är inte nödvändigt). Problemet med det är ju att jag jobbar varje helg så det går ju bort.... Jaja, snart är det sommar och då brukar sådana här saker bättra på sig automatiskt.
Och för mig är det sommar om tre dagar....
Realitycheck
Jaha. Drömmen om den resa som har hållt mig uppe i en månads tid har kanske eventuellt precis gått upp i rök. Gick till resebyrån glad i hågen med hela sparkontot på kortet och skulle boka min Resa, min räddning. Då får jag höra att eftersom jag vill åka själv måste BETALA för den person som INTE åker med mig! Hur sjukt är inte det?! Om jag hade åkt med pojkvän/vän/mamma/whatever hade jag betalat endast 2500 för flyg och boende men nu måste jag alltså pröjsa det dubbla! Ok, jag förstår att hotellen vill klämma in så många som möjligt men det här är faktiskt diskriminering! De får väl smälla upp några enkelrum då för i helvete!
Jag är så jävla förbannad och besviken just nu. Behöver verkligen komma bort, men är det värt så mycket pengar? och det är ju inte bara det som kostar utan sen ska man ha mat också. kanske åka med på någon utflykt, ta en buss eller vad fan som helst. Kommer ju lätt kosta i alla fall 7000-8000. Jag har inte de pengarna! Men jag kan inte inte åka. Vad fan ska jag göra???
Försöker tänka att det bara är pengar, men tänk om man hamnar i något jävla skitrum på något jävla skithotell - vad har man då betalat för? jag har ingen lust att fylla resebolagens fickor med pengar bara för att låta mig bli rövknullad på spanska.
Jag vet helt ärligt inte vad jag ska göra...
Jag vill jag vill jag vill!
Jag är så jävla förbannad och besviken just nu. Behöver verkligen komma bort, men är det värt så mycket pengar? och det är ju inte bara det som kostar utan sen ska man ha mat också. kanske åka med på någon utflykt, ta en buss eller vad fan som helst. Kommer ju lätt kosta i alla fall 7000-8000. Jag har inte de pengarna! Men jag kan inte inte åka. Vad fan ska jag göra???
Försöker tänka att det bara är pengar, men tänk om man hamnar i något jävla skitrum på något jävla skithotell - vad har man då betalat för? jag har ingen lust att fylla resebolagens fickor med pengar bara för att låta mig bli rövknullad på spanska.
Jag vet helt ärligt inte vad jag ska göra...
Jag vill jag vill jag vill!
Kompis det går bra nu
Som ni kanske märker så vill jag helst av allt skriva en matblogg, men jag har övervägt det där och det skulle bli alldeles för dyrt att börja i terapi. Så ni får stå ut med mina själsliga och känslomässiga utfläkningar ett tag till.
Men hur som helst, mat! Det var som bekant löning härom veckan och detta brukar ha en väldigt angenäm effekt på tallriken. Igår (måndag) hade Ica extrapris på hummer till exempel. och varför inte, tänkte jag. Det är ju ändå måndag!
Notera P's haklapp
Kvällen innan var inte sämre den egentligen för då var vi hembjudna till Helena för att träffa den nye fransmannen. och förutom champagne och anklevermousse på baguette som blivit lite av en standard bjöds vi även på vaktel!
Detta var premiär för alla utom för fransmannen som mer eller mindre var uppvuxen på just vaktel verkade det som. Och när man väl kom över den första makabra chocken över att en tillagad vaktel ser ut som ett litet bakbundet foster utan huvud och med jättelik mage, var det väldigt gott! Ok, det smakade typ som kyckling men ändå mer exotiskt på något sätt. Till efterrätt mumsade vi i oss chokladbakelser från chokladfabriken. varför ens försöka själv när man vet att de gör det så mycket bättre?
under middagen som hoppade mellan engelska, franska och svenska insåg jag snabbt att jag faktiskt måste ta tag i min franska nu. Så jag erbjöd Helena att bli min privatlärare och att dessa lektioner skulle utspela sig på diverse olika creperier i stockholm ackompanjerat av en massa normandisk cider. Jag är övertygad om att det är så jag lär mig bäst!
Ikväll ska det bli någon slags lantlig kycklinggryta då far min ska komma över på middag. Ja, det ska bli lite spännande då sist han var här blev bedd att dra åt helvete och aldrig komma tillbaka. Hoppas att det går bättre denna gång.
Men hur som helst, mat! Det var som bekant löning härom veckan och detta brukar ha en väldigt angenäm effekt på tallriken. Igår (måndag) hade Ica extrapris på hummer till exempel. och varför inte, tänkte jag. Det är ju ändå måndag!
Notera P's haklapp
Kvällen innan var inte sämre den egentligen för då var vi hembjudna till Helena för att träffa den nye fransmannen. och förutom champagne och anklevermousse på baguette som blivit lite av en standard bjöds vi även på vaktel!
Detta var premiär för alla utom för fransmannen som mer eller mindre var uppvuxen på just vaktel verkade det som. Och när man väl kom över den första makabra chocken över att en tillagad vaktel ser ut som ett litet bakbundet foster utan huvud och med jättelik mage, var det väldigt gott! Ok, det smakade typ som kyckling men ändå mer exotiskt på något sätt. Till efterrätt mumsade vi i oss chokladbakelser från chokladfabriken. varför ens försöka själv när man vet att de gör det så mycket bättre?
under middagen som hoppade mellan engelska, franska och svenska insåg jag snabbt att jag faktiskt måste ta tag i min franska nu. Så jag erbjöd Helena att bli min privatlärare och att dessa lektioner skulle utspela sig på diverse olika creperier i stockholm ackompanjerat av en massa normandisk cider. Jag är övertygad om att det är så jag lär mig bäst!
Ikväll ska det bli någon slags lantlig kycklinggryta då far min ska komma över på middag. Ja, det ska bli lite spännande då sist han var här blev bedd att dra åt helvete och aldrig komma tillbaka. Hoppas att det går bättre denna gång.
