Sleepy Sushi
Sushi tyckte inte heller att jag skulle skriva hemtenta idag så hon la sig helt sonika och sov på alla mina pluggpapper.
Jag vet att jag håller på att förvandlas till Katt-Kerstin, men jag kan inte låta bli. Hon är så jäkla söt (och underhållande). Till alla ni som känner er lite ensamma ibland (me included) kan jag verkligen rekommendera att skaffa katt. De ger så sjukt mycket kärlek!
Ok, enough with the kattprat...dags att återgå till tentaplugg. Kanske hinner skriva lite mer sen...
Jag vet att jag håller på att förvandlas till Katt-Kerstin, men jag kan inte låta bli. Hon är så jäkla söt (och underhållande). Till alla ni som känner er lite ensamma ibland (me included) kan jag verkligen rekommendera att skaffa katt. De ger så sjukt mycket kärlek!
Ok, enough with the kattprat...dags att återgå till tentaplugg. Kanske hinner skriva lite mer sen...
Varför finns det inte home delivery för Resorb?
Jag har nog aldrig varit så bakis som jag har varit och fortfarande är idag. Någonsin. Fast det har jag ju, men den aktuella baksmällan känns ju liksom alltid värst. Såklart. Drack alldeles alldeles alldeles för mycket igår. Ja, P jag erkänner! Du hade rätt; jag borde gått över till vatten. Aja, inte mycket att göra nu förutom att tycka synd om sig själv och lova att leva ett hälsosammare liv i fortsättningen. Till nästa helg åtminstone...
Har ändå haft en väldigt soft bakisdag. Inte gått utan för dörren. Började bra med gräddtårta på sängen, bra film (Nick and Norahs infinite playlist) och mycket mycket vatten. Bakisångesten släppte gradvis och efter att ha röjt upp lite av bombnedslaget i köket kändes det till och med helt ok. Kvällen var lyckad, P blev glad både för presenter och för att hans vänner dök upp utan att han visste om det. mest var han nog glad för att det fanns i princip obegränsat med skumpa.
Men den tog till sist slut och då drog vi vidare till Debban där jag knappt kom in. Borde kanske tagit det som ett tecken på att jag kanske hade druckigt lite mycket...meeen nej. istället kom jag med den absolut sämsta ursäkten till varför jag kanske såg lite slirig ut. Jag citerar: "Ja, asså det är för att jag har en dold skelning i ögonen".
C'mon! Det är visseligen så att jag har en dold skelning men inte fan var det därför jag knappt kom in. Vet inte om vakten köpte denna urusla undanflykt eller om han bara inte tyckte att jag var värd att tjaffsa med, men han släppte in mig i alla fall med ett litet "jaja, whatever..."
Funderar på att ta en dusch...skulle vara nice att somna någolunda fräsch. mer än så känns inte rimligt att sikta på just nu.
Har ändå haft en väldigt soft bakisdag. Inte gått utan för dörren. Började bra med gräddtårta på sängen, bra film (Nick and Norahs infinite playlist) och mycket mycket vatten. Bakisångesten släppte gradvis och efter att ha röjt upp lite av bombnedslaget i köket kändes det till och med helt ok. Kvällen var lyckad, P blev glad både för presenter och för att hans vänner dök upp utan att han visste om det. mest var han nog glad för att det fanns i princip obegränsat med skumpa.
Men den tog till sist slut och då drog vi vidare till Debban där jag knappt kom in. Borde kanske tagit det som ett tecken på att jag kanske hade druckigt lite mycket...meeen nej. istället kom jag med den absolut sämsta ursäkten till varför jag kanske såg lite slirig ut. Jag citerar: "Ja, asså det är för att jag har en dold skelning i ögonen".
C'mon! Det är visseligen så att jag har en dold skelning men inte fan var det därför jag knappt kom in. Vet inte om vakten köpte denna urusla undanflykt eller om han bara inte tyckte att jag var värd att tjaffsa med, men han släppte in mig i alla fall med ett litet "jaja, whatever..."
Funderar på att ta en dusch...skulle vara nice att somna någolunda fräsch. mer än så känns inte rimligt att sikta på just nu.
Jag skär mig alltså finns jag
I någon slags rädsla att TPB ska försvinna ur mitt liv nu med rättegången har jag frenetiskt laddat ner film i veckan. Inte för att jag tror att de kommer torska och om det skulle göra det skulle det dyka upp någonting annat i dess ställe. Jag är egentligen inte orolig. Men för säkerhets skull. Så efter att ha släpat hem x antal kilo mat + vin (det är P's födelsedag idag, grattis grattis) föll jag ner i soffan tillsammans med en kärlekskrank katt och tittade på Wristcutters. Inte för att jag var deppig! Absolut inte. Men har blivit tipsad om denna film från lite olika håll. Och jag kan verkligen inte förstå varför.
Kanske är det så att pga det faktum att jag aldrig försökt ta livet av mig därför inte kan förstå "the greatness" med den här filmen, men den var ju bara såååå trååååkig! De tar livet av sig, de dör och hamnar i något slags limbo där allt är öken (bokstavligt talat), ingen ler och alla ser jävligt glåmiga och fula ut. Sen händer det inte så mycket mer.
Förrän Gob dyker upp! Taadaaa.
Och det bästa är att han verkligen ÄR Gob (från Arrested development alltså) och här ska föreställa någon slags Messias som ska göra ett stort magictrick men självklart råkar dö på kuppen. Helt underbart! Älskar bra type-casting.
Annars var den bara tråkig tråkig tråkig. Igår såg jag "Rachel getting married" och den var deppig deppig deppig.
Så! Det var dagens filmrecensioner! Enjoy
Kanske är det så att pga det faktum att jag aldrig försökt ta livet av mig därför inte kan förstå "the greatness" med den här filmen, men den var ju bara såååå trååååkig! De tar livet av sig, de dör och hamnar i något slags limbo där allt är öken (bokstavligt talat), ingen ler och alla ser jävligt glåmiga och fula ut. Sen händer det inte så mycket mer.
Förrän Gob dyker upp! Taadaaa.
Och det bästa är att han verkligen ÄR Gob (från Arrested development alltså) och här ska föreställa någon slags Messias som ska göra ett stort magictrick men självklart råkar dö på kuppen. Helt underbart! Älskar bra type-casting.
Annars var den bara tråkig tråkig tråkig. Igår såg jag "Rachel getting married" och den var deppig deppig deppig.
Så! Det var dagens filmrecensioner! Enjoy
Oh joy...
Den gastronomiska resan fortsätter. Dagens lunch: blodpudding med vitkål.
Någon som vill bjuda hem mig på middag snart...?
ps. jag äter vad som helst (och jag dansar fint).
Någon som vill bjuda hem mig på middag snart...?
ps. jag äter vad som helst (och jag dansar fint).
Nu är det fattigt...
Dagens lunch: Fiskpinnemackor
Det är ni som är konstiga - det är jag som är normal
Jag blir så jävla trött! Varenda människa som jag berättat om mina resplaner för har omedelbart frågat om det är dåligt mellan mig och P. Som att det måste vara någonting fel för att jag vill göra någonting själv. Det är fan alla de halvmänniskor som inte kan ta ett steg utan sin respektive som det är fel på! varför måste det alltid vara antingen eller? Kan man inte bara få plocka russinen ur kakan och ändå slicka smeten?
Jag är sjukt nöjd med mitt och P's förhållande och jag upplevde det som ännu starkare när han föreslog att jag skulle ta en sista minuten själv. Jag vet att han inte vill bli av med mig utan att han faktiskt är osjälvisk nog att sätta mig framför sig själv (ibland). Jag vill gärna tro att jag ger så pass mycket att jag kan kosta på mig själv att vara självisk när jag faktiskt behöver det. Ibland behöver man faktiskt bara hänga med sig själv. Utan att vara till lags, utan att ta hänsyn. Tror att det är jävligt lätt att glömma bort vad man själv vill annars.
Jag har blivit så sjukt påverkad av min omgivning den senaste tiden, behöver hitta tillbaka. En gång i tiden visste jag ju faktiskt vad jag ville ha ut av livet. Då hade jag en plan. Sen sa någon att det var en jävligt sopig plan och då slutade jag planera.
Nu får allt som har med planer att göra det att värka lite i magen. Förutom planen att sticka härifrån. Den får mig att le.
Jag är sjukt nöjd med mitt och P's förhållande och jag upplevde det som ännu starkare när han föreslog att jag skulle ta en sista minuten själv. Jag vet att han inte vill bli av med mig utan att han faktiskt är osjälvisk nog att sätta mig framför sig själv (ibland). Jag vill gärna tro att jag ger så pass mycket att jag kan kosta på mig själv att vara självisk när jag faktiskt behöver det. Ibland behöver man faktiskt bara hänga med sig själv. Utan att vara till lags, utan att ta hänsyn. Tror att det är jävligt lätt att glömma bort vad man själv vill annars.
Jag har blivit så sjukt påverkad av min omgivning den senaste tiden, behöver hitta tillbaka. En gång i tiden visste jag ju faktiskt vad jag ville ha ut av livet. Då hade jag en plan. Sen sa någon att det var en jävligt sopig plan och då slutade jag planera.
Nu får allt som har med planer att göra det att värka lite i magen. Förutom planen att sticka härifrån. Den får mig att le.
Emelie gör en bitterfitta
Nä, nu får det vara nog med deppande. Måste komma ur den här vintersvackan! Planen för att göra det ser ut ungefär så här:
Ingen alkohol på två veckor (för att slippa bakisångest och ölmage)
Mer och roligare träning (på onsdag ska jag fanimej gå på afrikansk dans och skutta till mig några endorfiner)
Åka till Gran Canaria själv om ca fyra veckor (för att bara få andas och tänka lite, och det råkar vara ganska billigt att åka dit)
Det här är planen som den ser ut idag. Och som en liten delbelöning när jag hållt mig nykter i två veckor ska mamsen bjuda med mig till Yasuragi! Det kommer garanterat att höja min livslust. Det kommer bli bra. Bara jag håller mig till planen. Måste försöka komma ut mer också (och nu menar jag faktiskt inte krogen utan utomhus), hela jag har blivit en syrefattig degklump av att ligga hemma hela vinteren.
Åh jag längtar verkligen bort och ut! Vill promenera i bergsluttningar, sitta själv på ett café och läsa, prova nya smaker, lära mig nya språk, våga göra saker själv. Kanske är det här en sån sak man ska göra lite då och då, för att påminna sig själv om att man styr över sitt eget liv. Jag tror att det är nyttigt.
Känns som att jag ältat omkull alla i min närhet med allt mitt tjat om livskriser och framtisångest, men det har nog hjälpt att sätta ord på den konstiga obevekeliga känslan som irrat omkring i mig den senaste tiden. Den har blivit tydligare och mindre läskig. Jag är inte rädd för att tvivla längre, inte rädd för att må dåligt. Att gå igenom en kris är lite som att ömsa skinn och på något sätt kommer den väl att förändra mig, göra mig lite mer medveten om mina behov och känslor och vad jag faktiskt vill ha ut av livet.
Jag vill vara nöjd utan att nöja mig. Går det?
Är jag en man som har sex med andra män? Nej.
Ytterligare ett tecken på att jag är alldeles för gammal för min ålder:
Bakade muffins till mina kära gamla kursare idag och diskade ur smeten! Bara så där, utan att ens smaka på den! Hur sjukt är inte det??
Var ju på blodcentralen igår (appropå socker - blodsocker...) och anmälde mig som blodgivare. Efter att dyrt och heligt intygat att jag aldrig betalat eller tagit emot betalning för sex, injicerat narkotika eller haft galna ko-sjukan fick jag till slut lämna ett litet prov som nu ska testas och godkännas. Visste ni att de tar 10 procent av kroppens blodresurser? Det är ju sjukt mycket! Fyrahundrafemtio ml närmare bestämt.Som en liten bag-in-box.
Men åderlåtning ska ju vara bra mot det mesta så det är väl bara att tacka och ta emot. Undrar bara varför homosexuella män inte får lämna blod, löper de större risk att få HIV än kvinnor som gillar den up the butt? Alla måste ju testas i alla fall. Tycker att det är lite märkligt.
Fick dock inga presenter, så jag är ganska besviken. Mamma fick i alla fall strumpor. Antar att man måste lämna på riktigt för att få presenter.
Hade grupparbete med två tjejer ifrån klassen idag. Till min stora förtjusning lyckades jag sno till mig en av de mer ambitiösa tjejerna till min grupp, som helt utan att någon bett henne skrivit ihop typ hela vårt arbete till idag. Den tredje parten i detta samarbete är vad man skulle kunna kalla en "silent partner" - hon sitter mest och sms:ar och säger att hon "typ inte fattar nånting...öh...typ... ". Hon är nitton.
Det som skrämmer mig lite är att inte ens den duktiga tjejen kan skriva för fem öre. Hon har som jag redan klarat av en inriktning, och på något sätt lyckats bli godkänd utan att ens kunna skilja på de och dem! Nittonåringen, som inte heller hade fattat det där med subjekt och objekt, bad mig ge ett exempel, så jag sa: Moderaterna yrkade på misstroendeförklaring mot socialdemokraterna, de ville få bort dem ur regeringen. Vilket var ett väldigt konkret exempel eftersom det är precis det vi jobbar med just nu. Men jag tror inte att de förstod ändå.
Är det verkligen ok att bli gymnasielärare om man inte ens kan grundläggande svensk grammatik? Och framförallt, hör man inte att det låter fel?
Jag saknar Maria och Björn och Tanja och Johan och Ida - ni var värda att plugga med!
Bra att några av dem kommer hit ikväll så jag kan få spy lite galla över mina muffins... de blev förresten lite konstig form på mina muffins idag. Kan bero på att jag har fyllt dem med dumlekolor i och för sig. Men de reste sig liksom rakt upp, utan att välla över på sidorna. Som suffléer liksom. Borde inte bli äckliga för det, men man vet ju aldrig. Tyvärr verkar bottnarna ha stannat kvar i formen så de blir nog till att gräva ur dem.
Hade förresten en väldigt trevlig ledig dag igår. Käkade frulle och kollade på Gossip girl (sjukt bra!), sen gick jag och simmade, gick hem och käkade en snabblunch för att sedan traska över till Louie Louie för en kopp te och lite läsning. Sjukt mysigt. Halv fem mötte jag upp mamma på blodcentralen och...ja där vet ni hur det gick. Mamsen hade lite otur med venerna igår så hon gick därifrån med ett stort bandage efter att de punkterat hennes arm flera gånger. Stackarn. Men så fick hon ju fina strumpor också.
Teatern var också riktigt sevärd. Helena av Sandeberg är ju alltid lysande och det var faktiskt en riktigt bra ensemle överhuvudtaget. Lilla hedvig från Vildanden var också med och briljerade med sin tunna spröda stämma. Och i toalettkön träffar jag ingen mindre än Tanja! Tanja och mamma Sybille. Snabbredogjorde lite om i lördags och bestämde oss för att plocka fram blendern snart igen.
Cocktailparty anyone?
Bakade muffins till mina kära gamla kursare idag och diskade ur smeten! Bara så där, utan att ens smaka på den! Hur sjukt är inte det??
Var ju på blodcentralen igår (appropå socker - blodsocker...) och anmälde mig som blodgivare. Efter att dyrt och heligt intygat att jag aldrig betalat eller tagit emot betalning för sex, injicerat narkotika eller haft galna ko-sjukan fick jag till slut lämna ett litet prov som nu ska testas och godkännas. Visste ni att de tar 10 procent av kroppens blodresurser? Det är ju sjukt mycket! Fyrahundrafemtio ml närmare bestämt.Som en liten bag-in-box.
Men åderlåtning ska ju vara bra mot det mesta så det är väl bara att tacka och ta emot. Undrar bara varför homosexuella män inte får lämna blod, löper de större risk att få HIV än kvinnor som gillar den up the butt? Alla måste ju testas i alla fall. Tycker att det är lite märkligt.
Fick dock inga presenter, så jag är ganska besviken. Mamma fick i alla fall strumpor. Antar att man måste lämna på riktigt för att få presenter.
Hade grupparbete med två tjejer ifrån klassen idag. Till min stora förtjusning lyckades jag sno till mig en av de mer ambitiösa tjejerna till min grupp, som helt utan att någon bett henne skrivit ihop typ hela vårt arbete till idag. Den tredje parten i detta samarbete är vad man skulle kunna kalla en "silent partner" - hon sitter mest och sms:ar och säger att hon "typ inte fattar nånting...öh...typ... ". Hon är nitton.
Det som skrämmer mig lite är att inte ens den duktiga tjejen kan skriva för fem öre. Hon har som jag redan klarat av en inriktning, och på något sätt lyckats bli godkänd utan att ens kunna skilja på de och dem! Nittonåringen, som inte heller hade fattat det där med subjekt och objekt, bad mig ge ett exempel, så jag sa: Moderaterna yrkade på misstroendeförklaring mot socialdemokraterna, de ville få bort dem ur regeringen. Vilket var ett väldigt konkret exempel eftersom det är precis det vi jobbar med just nu. Men jag tror inte att de förstod ändå.
Är det verkligen ok att bli gymnasielärare om man inte ens kan grundläggande svensk grammatik? Och framförallt, hör man inte att det låter fel?
Jag saknar Maria och Björn och Tanja och Johan och Ida - ni var värda att plugga med!
Bra att några av dem kommer hit ikväll så jag kan få spy lite galla över mina muffins... de blev förresten lite konstig form på mina muffins idag. Kan bero på att jag har fyllt dem med dumlekolor i och för sig. Men de reste sig liksom rakt upp, utan att välla över på sidorna. Som suffléer liksom. Borde inte bli äckliga för det, men man vet ju aldrig. Tyvärr verkar bottnarna ha stannat kvar i formen så de blir nog till att gräva ur dem.
Hade förresten en väldigt trevlig ledig dag igår. Käkade frulle och kollade på Gossip girl (sjukt bra!), sen gick jag och simmade, gick hem och käkade en snabblunch för att sedan traska över till Louie Louie för en kopp te och lite läsning. Sjukt mysigt. Halv fem mötte jag upp mamma på blodcentralen och...ja där vet ni hur det gick. Mamsen hade lite otur med venerna igår så hon gick därifrån med ett stort bandage efter att de punkterat hennes arm flera gånger. Stackarn. Men så fick hon ju fina strumpor också.
Teatern var också riktigt sevärd. Helena av Sandeberg är ju alltid lysande och det var faktiskt en riktigt bra ensemle överhuvudtaget. Lilla hedvig från Vildanden var också med och briljerade med sin tunna spröda stämma. Och i toalettkön träffar jag ingen mindre än Tanja! Tanja och mamma Sybille. Snabbredogjorde lite om i lördags och bestämde oss för att plocka fram blendern snart igen.
Cocktailparty anyone?
Emelie stämplar ut!
Imorgon har jag bestämt mig för att vara ledig. Jag borde egentligen läsa ikapp det jag inte hann läsa när jag jobbade i helgen, men det tänker jag inte. Jag räknade lite på det där och insåg att jag inte varit ledig mer än typ en helg sen i somras. Alltid ligger det någon tenta som ett stort ångestmoln över de helger jag faktiskt inte spenderar på jobbet. Och inte fick jag något jullov överhuvudtaget, avslutade sista kursen för höstterminen samma dag som jag började på vårterminens första.
Jag känner mig så jäkla sliten. Alltid trött och allt mer deppig. De sista D-vitamindepåerna är för länge sedan slut. Inte konstigt att man får en livskris då. Behöver en paus, men det blir inga riktiga pauser när man vet att man hamnar hopplöst efter för varje timme man låtsas vara ledig.
Tänkte försöka ta mig iväg till gymmet imorgon, kanske simma lite. Mest för att kunna basta efteråt. Det är så jäkla tungt när man skjutit på det i snart tre månader nu...vill inte. Men det brukar bli bättre av att träna, vinterdeppigheten alltså. Den kan motas bort med endorfiner. Men det krävs ju förstås att jag tar mig dit också.
Film och te funkar också ganska bra. Har sett en hel del bra de senaste dagarna. Jag och P går om varandra hela denna vecka så det blev en hel del kvällar allena. Igår såg jag Lars and the real girl och idag Frozen river, kan rekommendera båda. Blev positivt överraskad av Lars som jag trodde skulle vara en småfånig Hollywood-komedi - det var det inte. Tror att Lars spelades av den där killen som spelade young Hercules som gick på eftermiddagarna efter Xena när man var liten. Inte helt säker, men de var väldigt lika. Bortsett från att den blonda nick carter-mittbenan var utbytt mot någon slags magnum-musche.
Fick ett infall att ta tag i mitt kulturella kapital idag när jag gick förbi statsteatern. Smet in och köpte snabbt och enkelt några biljetter i deras automater. Det blev Strindbergs påsk och Jonas Karlssons Mellanrum. Undrar om P vill följa med på mellanrum efter att jag förklarat min undying love för Jonas Karlsson? Men han är ju bara så himla fin! Och så begåvad! Alla människor vid sina sinnens fulla bruk borde vara lite kära i honom.
Och imorgon blir det Tre systrar (Tjechov om jag inte minns fel...), och I väntan på Godot i maj någon gång. Så visst blir det en liten teatervår i alla fall.Tyvärr måste jag stå ut med Mikael "hybris" Persbrandt i Godot, men det kan ju också bli intressant att se hur han kan få in Gunvald även i Becket. För det kan han säkert.
Så imorgon ska jag alltså vara ledig och finkulturell OCH passa på att anmäla mig på blodcentralen. Det ni. Jag kan alltså vara deprimerad och ändå tänka på andra som har det värre. Och så har jag hört att man får presenter...
Jag känner mig så jäkla sliten. Alltid trött och allt mer deppig. De sista D-vitamindepåerna är för länge sedan slut. Inte konstigt att man får en livskris då. Behöver en paus, men det blir inga riktiga pauser när man vet att man hamnar hopplöst efter för varje timme man låtsas vara ledig.
Tänkte försöka ta mig iväg till gymmet imorgon, kanske simma lite. Mest för att kunna basta efteråt. Det är så jäkla tungt när man skjutit på det i snart tre månader nu...vill inte. Men det brukar bli bättre av att träna, vinterdeppigheten alltså. Den kan motas bort med endorfiner. Men det krävs ju förstås att jag tar mig dit också.
Film och te funkar också ganska bra. Har sett en hel del bra de senaste dagarna. Jag och P går om varandra hela denna vecka så det blev en hel del kvällar allena. Igår såg jag Lars and the real girl och idag Frozen river, kan rekommendera båda. Blev positivt överraskad av Lars som jag trodde skulle vara en småfånig Hollywood-komedi - det var det inte. Tror att Lars spelades av den där killen som spelade young Hercules som gick på eftermiddagarna efter Xena när man var liten. Inte helt säker, men de var väldigt lika. Bortsett från att den blonda nick carter-mittbenan var utbytt mot någon slags magnum-musche.
Fick ett infall att ta tag i mitt kulturella kapital idag när jag gick förbi statsteatern. Smet in och köpte snabbt och enkelt några biljetter i deras automater. Det blev Strindbergs påsk och Jonas Karlssons Mellanrum. Undrar om P vill följa med på mellanrum efter att jag förklarat min undying love för Jonas Karlsson? Men han är ju bara så himla fin! Och så begåvad! Alla människor vid sina sinnens fulla bruk borde vara lite kära i honom.
Och imorgon blir det Tre systrar (Tjechov om jag inte minns fel...), och I väntan på Godot i maj någon gång. Så visst blir det en liten teatervår i alla fall.Tyvärr måste jag stå ut med Mikael "hybris" Persbrandt i Godot, men det kan ju också bli intressant att se hur han kan få in Gunvald även i Becket. För det kan han säkert.
Så imorgon ska jag alltså vara ledig och finkulturell OCH passa på att anmäla mig på blodcentralen. Det ni. Jag kan alltså vara deprimerad och ändå tänka på andra som har det värre. Och så har jag hört att man får presenter...
Fixa lite, trixa lite
Börjar bli lite bättre på Gimp, vem skulle t ex kunna ana att det från början var en kamera jag höll i...?
Inte illa va?
Mina äckliga I-landsproblem
Ni har säkert också varit med om att ni sett någon film som på något sätt visualiserat alla era värsta farhågor eller hur?Det gjorde jag nämligen idag. Jag har ju gått runt med en förhållandevis ihållande ångest över om jag håller på med rätt saker i livet. Huvudproblematiken har legat i någon slags rädsla för att bli "vuxen" för fort. Jag har kommit till dryga mitten på min utbildning (inga fristående kurser här inte) och jag har nyss förlovat mig och köpt lägenhet. Jag antar att det är fullt normalt att tycka att det här är lite läskigt. Så som lösning på detta "problem" har jag och P börjat prata lite löst om att flytta till Frankrike ett år och bara ta en paus ifrån allt. Kanske plugga lite franska, äta croissanter och röka cigg. Typ.
Men som jag skrev i mitt förra inlägg så är jag i grund och botten en mespropp som mycket väl skulle kunna välja att stanna hemma och pilla sig i naveln tills ännu en bruten lårbenshals gör alla större projekt omöjliga. Jag vill inte det, men det är min största skräck (faktiskt) att det ändå kommer att bli så.
Och så såg jag Revolutionary road (som jag trodde skulle vara ett litet mysigt relationsdrama...så inte) idag och precis som jag känner sig April (Kate Winslet) lite fastlåst i suburbia (ok, jag är inte i suburbia än, men det är bara en tidsfråga), hon har lite oreflekterat skaffat två barn och är, eftersom vi befinner oss på 50-talet, därmed hänvisad till en händelselös tillvaro som hemmafru. Hon inser att det enda sättet för henne och hennes äktenskap att överleva är att lämna allt (inte barnen, de får följa med) och dra till Paris! Hennes man, som för nuet är inkorporerad i ett företag han hatar ska där få blomstra och bli den man han en gång trodde att han skulle bli. Och hon ska försörja honom.
Men utan att avslöja för mycket så faller det sig så att de inte kommer iväg till Paris, mannen blir erbjuden ett bättre jobb, ligger runt och April försöker göra abort på sig själv och dör.
(Hoppas jag inte avslöjade för mycket)
Det här är alltså min största skräck. Inte att dö av en do-it-your-self-skrapning utan att jag aldrig ska göra det där som jag vet kommer förfölja mig resten av livet om jag inte gör. Jag tror att det finns så mycket mer än att skaffa sig bra jobb/hus/man/barn/hamster what ever, jag tror verkligen det. Jag skulle vilja leva ett pseudo-vuxet liv utan Ittala-glas och linneservetter.
Jag vill vara Peter Pan i en liten skruttig Paris-etta, lite billigt rödtjut och en helt tom kalender.
