yourexloverisdead

Den här helgen har varit väldigt underlig. Den har pendlat mellan barnen i bullerbyn-mys och ren och skär panikångest.

I lördags ringde min mamma och berättade att vi hade en julgran väntandes hos henne, jag blev förstås jätteglad! Så under några timmar på lördagen när vi pyntade den, drack glögg och lyssnade på Elvis julskiva kände jag mig lyckligare än jag gjort på länge. Allt var så idylliskt!

På kvällen var det glöggfest och trots att jag var ganska uttmattad efter veckans alla sjukdomstillstånd hade jag riktigt trevligt. Skulle egentligen ha jobbat den här helgen, men jag övertalade dem om att det var bäst för alla om jag höll mig hemma. Och det var det nog. Mår mycket bättre idag.

Söndagen var en riktig berg-och-dalbane-dag. Vi skulle baka: lussebullar och pepparkakshus. Det började illa redan med att den första satsen klumpade sig kostigt och skar sig, så det var bara att slänga och börja om. P fick gå och handla nya ingredienser. Den här gången blev degen bra, men jag lyckades bränna första plåten. Suck.

Nu vill Emelie bara gråta. För inte nog med att hon misslyckas med bullbaket hon misslyckas även fatalt i skolan just nu. (Jag upplever att det är så mycket enklare att tala om mina misslyckanden i tredje person)
För första gången någonsin har jag bestämt mig för att hoppa av en kurs. Har aldrig gjort något liknande förut, har fan aldrig ens fått ett IG på någonting, aldrig inte lämnat in en tenta. Alltid så jävla duktig.

Men det är kanske inte hela världen att misslyckas ibland. Det kanske i mitt fall till och med är lite bra att göra det för att se att världen inte går under. De flesta jag känner har ju någon gammal rest som de drar runt på och de överlever ju, de utplånar inte sig själva med höga krav och destruktiva förväntningar.

Så varför måste jag det?