Jobb- och framtidsångest. Just det, det är ju samma sak.
Har arbetat min första riktiga dag på nya jobbet. Det kändes bra men jag vet inte riktigt om jag är redo för att göra det helt själv imorgon. Inte för att jag har något val direkt men det känns lite som att de kastat ut mig ur boet lite för tidigt. Har en känsla av att jag kommer stå på kontoret i mörkret efter stängning och gråta för att jag glömt hur man gjorde kassaavstämning eller vilken pärm man skulle sätta in vilka papper i etcetera. Eller så kommer butikschefen hitta en liten emeliehög vaggandes i fosterställning under en av hyllorna inne på lagret på måndag. Men det är typ det värsta som kan hända så egentligen finns det ju ingenting att oroa sig för. Men det gör jag. Jag oroar mig.
Var på teater ikväll med P och min kulturkringla till gammelmoster. Hon är så jäkla cool. Åttiofem bast och det är hon som drar iväg mig på saker. Hursomhelst så såg vi Mäster Olof på stadsteatern med min ögonsten Jonas Karlsson. Den var riktigt, riktigt bra. Han är så äckligt jävla begåvad den människan. Jag skulle väldigt gärna vilja ha en sådan talang. En sån talang som gör att man kan sluta ifrågasätta sitt liv och liksom göra det man är ämnad till att göra. Är jag ämnad till att bli lärare?
Jag tror inte på fullaste allvar att sådana talanger egentligen existerar, allt börjar väl som en fallenhet eller ett intresse och sen jobbar man häcken av sig tills man blir jäkligt bra på det man gör och satsar de där 110 procenten som krävs för att lyckas med det som man tycker är tillräckligt viktigt att lyckas med. Jag tror i alla fall att det är så det funkar. Jag är rädd att jag tog the easy way out. Men jag vet liksom inte vad jag skulle göra annars.
