yourexloverisdead

Jag måste skriva ett inlägg för att berätta om min fantastiska vän Pia.

Pia och jag är antagligen varandras totala motsatser, vi lever kort sagt i två helt olika världar. Men när våra världar möts har vi alltid väldigt trevligt ihop. Pia är (till skillnad från moi) en extrem tidsoptimist, hon är alltid på språng (oftast lite försenad) och har alltid minst tio tänkta ärenden för mycket för ett 24-timmarsdygn. Jag får lätt magsår av att umgås med henne, eftersom jag är en extrem tidspessimist, som nästan alltid är en halvtimme tidig till allt och alltid får vänta på folk och därför ofta är ganska irriterad. Men Pia har en egenskap som ingen annan i världen besitter: hon kan få mig att må bra hur nere jag än är. Hon har en energi som är fullständigt omöjlig att inte smittas av och hon tar sig alltid tid för att lyssna på mig (trots sitt överfulla schema). Detta är bara ett av många skäl jag älskar henne för.

Pia bor numera i Malmö men när hon är i Stockholm bor hon hos sin pojkvän, som bor alldeles bredvid mig. Därifrån ringde hon mig i eftermiddags, när jag låg och tyckte att hela världen var emot mig, och frågade om jag kunde hjälpa henne att släpa hennes packning till centralen (eftersom hon råkat få med sig lite mer grejer på hemvägen).

Som den goda vän jag är ställer jag självklart upp fast jag egentligen helst vill ligga kvar hemma och tycka synd om själv och lyssna på Ryan Adams och förbanna livet. Vi bestämmer att en halvtimmes marginal blir lagom och jag ska vara hos henne kvart över tre. Kvart över tre har Pia självklart (detta är självklart för alla som känner henne) inte packat färdigt än. På golvet i den lilla lägenheten står ca sju stycken väskor halvpackade och sängen är fortfarande täckt av saker som ska med tillbaka till Skåne. Pia är till skillnad från mig helt lugn. Jag tittar på klockan och ser med stigande panik att det snart bara är en kvart tills Pias tåg ska gå. Då är hon klar! På med lite mascara bara.

Vi hetsar iväg till tunnelbanan med fyra väskor var och kommer fram till t-centralen fem minuter innan tåget går. Pias pojkvän möter oss vid spärrarna och hjälper oss med väskorna, han ska också med tåget. Av någon outgrundlig anledning är han precis lika lugn. Jag är alltså den som är mest stressad trots att jag inte ens ska med tåget!

När det är fyra minuter kvar har Pia fortfarande inte hämtat ut sin biljett ännu. Nu börjar jag bli riktigt stressad. Innan hon kutar iväg till en automat kommer hon på: "Just det, nu måste man vara ombord på tåget 30 sekunder innan tåget ska gå för då stänger de dörrarna!"

Jag kan inte komma på någon annan vars planering skulle stå och falla med dessa 30 sekunder. Men Pias gör det.

Medan Pia är iväg och hämtar sin biljett släpar jag och pojkvännen upp packningen till perrongen och jag tänker för mig själv att det är jävligt onödigt att kånka upp all packning eftersom hon ändå inte kommer hinna, vi kommer ju bara få kånka ner allt igen.

Men nej. Som en liten katt hoppar hon upp för trappan precis som konduktören blåser i visslan och meddelar att dörrarna nu stängs. Tur att du hade räknat med de där 30 sekunderna, Pia. En amatör hade missat det.

Och där åker hon nu, mitt lilla lyckopiller...min painkiller...min antidepressiva vitamin...tillbaka till Skåne.

Tack för att du finns, Pia!  

Ps. Jag kan tillägga att jag fortfarande har lite ont i magen av denna stressande upplevelse.