Vad blev det? Det blev en tumör faktiskt.
Herregud va trött jag var idag. Satt på seminariet och hade fysiskt ont i kroppen för att jag var tvungen att sitta upprätt med öppna ögon och lyssna. Det var såååå tråkigt!
Vår seminarieledare är förvisso en väldigt söt liten farbror men entusiasmerande är inte direkt ordet jag förknippar honom med. Hur kan man hålla låda i tre timmar utan att ens byta tonfall?
Hur som helst höll jag som sagt på att dö så gruppen fick klara sig utan mig den sista timmen. Istället packade jag min träningsväska och gick och simmade. När jag står och väntar på grön gubbe vid övergångsstället (vilket jag alltid gör, som den laglydiga medborgare jag är) kommer det fram en liten gubbe till mig som gladeligen delar med sig av sin livsvisdom. Han tittar menande på människorna som hetsar över gatan trots att det fortfarande är röd gubbe och säger: om man fick en krona för alla som går mot rött skulle man vara miljonär. Jag instämmer artigt och påpekar att jag alltid blir ifrågasatt för att jag faktiskt står kvar på trottoaren och inte kastar mig ut i trafiken. Då säger han att man inte behöver skynda sig till graven, dit kommer man ju ändå.
Trots irriterande mellanstadieungar, som uppenbarligen inte kunde läsa skylten "endast motionssim!", simmade jag femtio minuter tills jag var så kissnödig att jag var tvungen att gå upp. På vägen till omklädningsrummet möter jag en gravid kvinna. Hennes mage var helt enorm, alltså vi snackar trettiokilosbebis! Det såg helt sjukt ut! Som en enorm cancersvulst snarare än en mysig gravidkula. Jag kunde bara tänka på alla skruvade dokumentärer jag sett om amerikaner som åker in på sjukan med tumörer som hänger ner till knäna.
Jag tycker att hela föda-barn-grejen verkar skitläskig. Alltså, jag ska alltså ha någonting som växer inom mig genom att livnära sig på min kropp? Som en liten igel typ? Mysigt.
Hur kan någonting som anses så jäkla naturligt vara så jäkla onaturligt? Det förstår ju vem som helst att någonting som i vanliga fall är stort som en tumnagel inte ska trycka ut någonting som är stort som en galiamelon (eller i den här kvinnans fall: en vattenmelon)! That just ain't right.
Jaja, än är det inte dags för en emelie-alien-melon-bebis i alla fall. Förhoppningsvis är man väl coolare när det väl gäller. Men å andra sidan, varför skulle man vara det?
Bah, det är bara onaturligt som en konsekvens av den onaturliga kroppsuppfattning du har som följd av att leva i ett artificiellt samhälle vilket tack vare den moderna VVS:ens höga konstform kan fjärma sig så från det kroppsliga. Det är naturligt både att föda barn, kopulera på allmän plats och att dö av ålder vid 23 år. Förhoppningsvis med barnbarn. Två år kvar älskling...
ett halvår tack så mycket (jag [kvinnan du lever med] är faktiskt 22 år fyllda)... och nej, jag har nog tänkt vänta lite längre än så: både med barn och med att dö. bara satt du vet.
Jag tycker att din blogg ar rolig Emelie. Framforallt ar det kul nar du och P diskuterar saken via bloggen.
Har du James Spencer nu igen eller?
Tack! ja, jag och P har i princip slutat prata med varandra face to face. om han frågar hur min dag varit hänvisar jag bara till bloggen, hehe.
har inte james denna kurs men en pricis lika oinspirerande människa (som jag faktiskt inte kommer ihåg namnet på...per-olof eller nåt..). han bara maler och maler och maler, det är så fruktansvärt tråkigt. vet inte hur jag ska stå ut med honom i tio veckor. som tur är har jag maria som jag jag kan sitta och sucka ihop med och kasta menande blickar på.
