Funderingar från en sjuksäng
Andra dagen som sängliggande. Inne på min fjärde kopp med echinacea-te. Sjukt uttråkad. Känner ett väldigt sug att gå ut ikväll (har inte känt det på länge), men det kan jag ju förstås inte. Skulle typ dö då. Har i och för sig inga pengar så det spelar väl inte så stor roll ändå. Går folk ut fortfarande? Känns som jag själv befunnit mig i en liten grop hela hösten/vintern. Eventuellt är jag på väg upp ur den. Har inte bestämt mig riktigt. Jag saknar fler spontana inslag i vardagen måste jag erkänna. Men det blir inte så väldigt spontant om man måste stå för spontaniteten själv, då blir den ju planerad på sätt och vis. Den bistra sanningen är ju tyvärr att alla var betydligt mer spontana och tillgängliga när alla var singlar. Nu är ju alla (inklusive jag själv) så rysligt stadgade. Och vissa försvinner verkligen från kartan när de skaffar pojkvän (face it, det är framförallt tjejer som "glömmer bort" att de hade ett liv innan de träffade The One, tyvärr). Själv intalar jag mig fortfarande att jag inte är en av dem och det går Jättebra. Jag är bara inte så sugen på att gå ut så ofta längre. Jag blir bara irriterad över Stockholms störigt långa köer, att behöva trängas med allt för många idioter, få öl spilld över sig och allt oftare upptäcker jag mig själv störa mig på den höga (och ofta rätt dåliga) musiken som omöjliggör alla försök till konversation. Jag är en sån kärring.
Ååååh, jag har så ont i huvudet! En fråga: hur kommer det sig att man får ta max tre ipren per dygn men hela åtta citodon? Är inte det lite märkligt då citodon är receptbelagt och ipren inte är det. Tycker jag är konstigt i alla fall.
Nu ska jag sova lite till.
