yourexloverisdead

Eftersom jag verkligen borde ägna dagen till att plugga har jag nu suttit och surfat runt mellan olika bloggar den senaste halvtimmen (timmen, timmarna, schmimmarna) och inser efter ett tag att cirka nittio procent av alla kvinnliga bloggare har sitt kaloriintag/vikt som återkommande tema. De beskriver vad de ätit, om de har ångest över vad de ätit eller om de varit "duktiga" och inte ätit något alls. De delar med sig av hur länge de har powerwalkat, yogat, hoppat hage etcetera. Jag tycker att det här är ganska intressant. Ja, inte att läsa om förstås, utan själva fenomenet. Jag trodde i min enfald att det var lite töntigt att hetsa över sitt utseende och sin vikt. Det är väl sånt man gör i smyg samtidigt som man utåt sett envist försöker förmedla bilden av en självständig och cool person, tänkte jag.

Men allvarligt talat så känns det väldigt trist att detta ämne fortfarande får lov att ta upp så extremt mycket tid och energi för så många (framförallt) unga tjejer. Jag trodde att ni (vi) skulle få andas ut nu när den ena kändisdieten efter den andra ifrågasätts och till och med den omfamnade GI-metoden förvisas till den oglamorösa diabetesperiferin. Kanske skulle nu äntligen en sund (läs ickeångestingivande) livsstil utan förbud och ouppnåeliga ideal inta tronen och faktiskt göra det som dieter borde göra, det vill säga att få folk att må bra. Det här var en oerhört naiv förhoppning, jag är medveten om det, men det finns så mycket annat att ha ångest över. Är det verkligen värt att må dåligt över någonting vi gör för att överleva, det vill säga äta?

Må dåligt över klimatet, situationen i Darfur, borgarnas skolpolitik, vad som helst som är mer skrämmande än att ni kanske har gått upp ett halvt gram på vågen!

Jag är övertygad om att man kan välja vad man vill fixera sig vid och believe me: det är inte värt att må dåligt över den man är eller hur man ser ut, det gör bara hela accepteringsprocessen lite längre.

The afterschool-special is now over.