Money money money...oh so funny
080117
Jag är så trött på att ha ångest över min ekonomi. Jag är trött på att det tar så mycket energi att gå runt och oroa sig för vad man inte kommer att ha råd att göra/köpa. Det känns så futtigt och ytligt men jag kan inte rå för det. Förra veckan stod jag på stadsmissionen och kontemplerade om det verkligen var värt att lägga trettio(!) spänn på en mössa som jag verkligen ville ha. Så illa är det. Så jag langade fram kortet som är kopplat till mitt och P's gemensamma konto och tänkte inte mer på saken. Mitt var ju faktiskt tomt. Vad skulle jag göra?
Jag vet att jag är student och för att vara student har jag en jävligt bekväm livsstil men jag vill inte leva så här! Jag vill ha massa pengar, oändligt med pengar! Ok, jag vet att pengar inte ska göra en lycklig bla bla bla jag har också sett Gossip girl. Men att inte ha pengar gör mig ju olycklig. Det är dyrt att leva i Stockholm. Och om man nu skulle vilja lämna Stockholm någon gång ibland så är ju det också jättedyrt. Fan, bara busskortet kostar ju en förmögenhet. Jag önskar innerligt att jag kunde känna total tillfredsställelse över att jag har kärlek och vänskap i mitt liv samt en fantastisk lägenhet som dessutom är billig som attan. Min familj är underbar, mitt liv har mål och riktning, jag går en utbildning som jag oftast är nöjd med. Livet är jävligt bra, jag vet det. Så varför denna pockande känsla av rastlöshet och konsumtionscraving? En ny klänning dämpar ju bara känslan för en kort stund, den där dyra restaurangmiddagen förvandlas ju ändå bara till avföring efter några timmar och den nya boken påminner mig enbart om att vi har för få bokhyllor hemma. Hur blir man av med den här känslan? Jag vill bara vara nöjd.
