Några bärs och lite solsken är allt jag behöver. Typ
Det är söndagskväll och en underbar helg går emot sitt slut. Den började lite halvtaskigt med en risig hals och dunkande huvudvärk men redan vid slutet av fredagskvällen, som spenderades i soffan med P och en hyrdvd, började jag åter känna mig frisk som en långtidsjukskriven kommunalarbetare och helgen såg med ens ljusare ut. Lördagen inleddes med ett långt träningspass och därefter en mysig och diskussionsflödande familjemiddag hos mamsen. Jag har efter otaliga gräl lärt mig att undvika vissa diskussionsämnen när P är i närheten, exempelvis: svenska skolan (med ordningsbetyg, elitklasser, specialpedagogik och allt vad det kan innebära), privatisering av vården...politik i stort skulle man kunna säga. Vi befinner oss tillsynes förhållandevis nära varandra rent politiskt men när det gäller dessa ämnen känns det som att det är mil emellan oss. Det säkraste är att undvika dessa diskussioner helt och hållet. För husfridens skull, som man brukar säga. Men nu befann vi oss helt plötsligt i någon annans hus. Och låt oss säga att det blev en smått fientlig stämning runt bordet efter ett par flaskor vin. Både jag och P skulle nog påstå att vi var i högform, vilket är precis vad som krävs för att vi inte ska komma någonstans. Ingen ger sig.
Som tur var tvingades vi bryta upp diskussionen och middagen för att springa och möta Svart på debaser. Det var definitivt för det bästa. På något underligt vis lyckas vi ändå hålla sams hela kvällen ut, vilket är...ovanligt.
Men vad har hänt med debban? När gick de över från att spela schysst pop/rockmusik till att köra omöjlig-att-dansa-till-om-man-inte-bara-vill-köra-släggan-techno? Jag är så upprörd. Debban går man ju till när man vill dansa rumpan av sig ihop med annat svettglatt söderdrägg. Vart ska vi nu gå, när de enda kärleksnästena (på söder i alla fall) läggs ner eller tas över av 18-åringar?
Söndagen börjar tidigt eftersom jag vaknar klarvaken kvart över nio av någon anledning. Hoppar lite på P tills han vaknar och äter croissanter med sylt och café au lait till frukost. Sen ger vi oss ut på långpromenad i det fantastiska solskenet som "lyst" med sin frånvaro allt för länge. Nere vid Skanstull och Årstaviken hoppar vi på lämmeltåget mot Hornstull dit alla andra söderbor också är på väg idag. Kärlekspar armbågar sig krampaktigt nyförälskade genom folkmassan ihop med cyklister, hundägare och joggare. Man måste ta sig ut på Långholmen innan kön av flanörer börjar glesna. Men vädret är fantastiskt. Jag kommer på mig själv med att känna total tillfredsställelse enbart av att befinna mig utomhus. I solsken.
Varför ska solen vara en sån exklusiv lyxvara i detta ljustörstande land?
