yourexloverisdead

Efter noga övervägande lät jag P klippa mig. Han är duktig, det visste jag. Men den senaste klippningen slutade i tårar från min sida och jag pratade inte med honom på två dagar. Jag lovade mig själv att aldrig låta honom göra om det. Men tiden läker alla sår, även de estetiska och jag bestämde mig för att ge honom en ny chans. Det handlar ju främst om att kommunicera sina önskemål på ett tydligt sätt. Men mitt problem är att när jag väl sitter där i frisörstolen (oavsett om det är på en salong eller i mitt vardagsum) tas mitt förnuft och bättre vetande över av någon annan, en "hey-varför-inte-klippa-av-hela-skiten-typ". Den här typen lägger totalt orädd sitt yttre i frisörens (eller i det här fallet min klippglade pojkväns) händer. Det händer inte helt sällan att det då går åt helvete. Framförallt om man i ett ögonblick av svaghet gått in på Tony&guy eller dylikt, där personalen kanske har en lite annorlunda uppfattning om vad en snygg, lagom lång, lättskött frisyr är för någonting. Detta är en av anledningarna till att jag slutat klippa mig "ute". Det och det faktum att min snälla pojkvän gör det gratis.
Så här blev det ialla fall (se profilbilden). Tack P!
Ps. Du är förlåten.