yourexloverisdead

080117

Min övertygelse om att träning ofta följs av ett straff förstärktes idag. Var jätteduktig och sprang (läs: joggade väldigt långsamt) i femtio minuter och mådde asbra (hög på endorfiner)...i typ en timme. Sen börjas det: svedan i halsen, dunkandet i huvudet, den molande muskelvärken. Jag är sjuk. Och när jag blir sjuk blir jag även väldigt, väldigt ynklig...

I detta tillstånd är jag helt beroende av någons sympati och omvårdnad. Det är väl därför man skaffar sambo eller hur? Men just idag beslutar sig P för att prata allvar med sin chef hela kvällen (eventuellt bara en ursäkt för att kolla på Stargate utan ackompanjemang av mina höga stön av leda). Hur som helst så är jag alltså ensam. Ingen som kokar te och soppa till mig eller frågar om jag vill ha någonting från affären på vägen hem, klappar på mig och frågar hur mår du? Ingen. Eftersom jag inte kunde förmå mig att ställa mig och laga mat till mig själv när det var så erbarmligt synd om mig släpade jag mig ner till Willys och plockade på mig lite skaldjurssoppa, mandariner och halstabletter. Man ska inte behöva handla sin egen krya-på-sig-mat. Det är sånt man har nära och kära till. Trodde jag.  

Jag orkar inte vara sjuk. Inte som att min livsenergi varit på topp ändå den senaste tiden.

I don't need this.