-Hej jag heter Emelie och jag är trygghetsnarkoman. -Hej emelie.
Har inte så mycket att säga idag. Är lite ledsen för P's skull som känner sig lite vilsen i livet och framtidsplanerna just nu. Jag vet precis hur jävla pissjobbigt det är när man bara känner att man står och stampar och inte vet åt vilket håll man ska gå för att bli lycklig igen. Själv kan jag gå ner mig totalt när jag inte känner mig motiverad och stimulerad av det jag håller på med (och tro mig efter två terminer på lärarhögskolan höll jag på att skjuta mig själv i huvudet).
Jag tror att det hänger på två saker: dels att inse att ens framtida yrke inte behöver vara ens liv, att det finns så mycket annat man kan syssla med vid sidan av. Självklart ska man ju trivas med det man jobbar med, men att vänta på "sitt kall" är bara destruktivt och tidsödande. Dels tror jag att man ska våga testa nya saker (det här låter självklart men det är fan så svårt att lämna någonting säkert för någonting osäkert). Ofta tror jag nämligen att det mest är känslan av att sitta fast och att inte ha några valmöjligheter som förlamar en, än att man egentligen misstrivs med det man gör.
Att börja på något nytt, byta jobb, hoppa på en ny kurs eller sticka iväg på en resa bryter det mönstret och får en ofta att inse vad det är man uppskattar i sin tillvaro och vad man inte uppskattar. Då kan det vara lättare se vilka möjligheter man har. Med lite distans emellan.
Jag önskar innerligt att jag själv kunde leva efter de här råden då jag mer än allt skulle vilja hoppa på första bästa flyg till Paris och bo där ett tag. Skita i Stockholm, studierna, allt. Bara släppa taget...men det kommer jag aldrig våga. Inte så länge jag sitter här med förstahands-kontrakt och utbildning och jobb och sambo och hela jävla trygghetstrivseln som börjar kännas mer och mer som en stickig filt som aldrig når ända ner över fötterna. Jag vill att P ska vara mitt förlängda jag som vågar och inte är rädd för att lämna någonting som inte ger längre. Så länge han inte lämnar mig det vill säga...
Jag vill att han ska vara lycklig.
klart du vågar!
det kanske ni gör båda två.
åk till paris med er nu, båda två. så kan du läsa franska (för pierre kan väl redan), och pierre kan gå en matlagningskurs för kockar (för det kan ju du redan.. muaha, oh nej där blev jag inlurad i era retligheter haha..).
och så bor ni där iallafall tre månader och skaffar ett sånt där spännande franskt liv med massa nya spännande bekantskaper och blir stammisar på det mysiga lokala fiket dit även carla bruni brukar gå. och så röker ni i fönstret, gärna chokladcigaretter,
i eran hyrda franska våning, medans era kära vänner genom sina kontakter fixar någon som vill bo och vattna era blommor i er lägenhet medans ni är borta. om ni inte hittar några, som ni, lika äventyrslystna personer som även de, precis som ni, vill hyra ut sin delade etta i bästa kvarteren i paris, så ni kan lånbyta med varandra.
och ibland kommer det kära vänner till er och hälsar på, om dom inte hellre åker till new york förstås.
och då visar ni dom era smultronställen, som bl a är nan goldins hem.. nej det här var inte vinklat..
nej, ni visar dom ställen som carrie trampat i hundbajs på och vart en kan köpa de bästa baguetterna av den tjockaste lilla gumman. och så berättar ni om stans hemligheter medans ni hoppar bungyjump nerför eiffeltornet.
efterår springer ni i fontänerna och äter glass, samtidigt.
och ni klagar på hur dyrt det är med fyllekäk.
och sen kommer ni hem till en nystädad, nymålad och totalrensad lägenhet hahahahaha!
blir ni inte sugna?
kyss!
Det låter fantastiskt min käre vän...några problem bara: har inga csn-terminer kvar när jag gått klart min utbildning så att plugga blir det inte tal om ifall jag inte kan finansiera det på egen hand och med tanke på att jag just nu har en fet nolla på sparkontot känns inte det så troligt. Dessutom är det tydligen skitknepigt att hitta lägenhet i Paris som inte kostar lika mycket som en hel månadslön och förutom det så vill inte P åka nu eftersom han försöker ta sig fram på arbetsmarknaden i sverige och jag har egentligen heller ingen lust att skjuta fram min examen ytterligare (2011 känns liksom tillräckligt avlägset). Men annars låter det som en jättebra plan!
och jag lovar, någongång ska jag bo där.
puss på dig gullpian!
