yourexloverisdead

Jag har haft en sån underbart sprittande vårkänsla i kroppen idag. Trots att jag vaknade upp till raggsocksvåt himmel och med massor att göra kände jag att fan det här kommer att bli en bra dag. Och just nu när jag skriver det här tittar solen fram över hustaken och lyser upp min lägenhet som nu badar i solsken. Det knorrar lite i magen som längtar efter varm spenatsoppa, men på det stora hela känner jag mig väldigt nöjd av att bara titta ut genom fönstret.

Om jag ligger ner i soffan och spanar ut över takåsarna ser jag inte den tråkiga innegården som helt saknar livstecken just nu, bara den blå himlen.

Hur kan det vara så att man ena dagen sitter och kämpar med gråten i halsen för ingenting särskilt och andra dagen oroa sig lite över om magen kan sprängas av all lycka som ligger och växer och bultar därinne? För just nu känns det så. Som att jag skulle kunna gå sönder. Fast på ett bra sätt.