yourexloverisdead

Fan vad det är nice att vara student ibland. Såna här dagar till exempel, när man kan gå upp kvart över tolv efter en blöt kväll på Carmen/Kvarnen och sätta sig med en kaffe och sin dator och bara softa. Ibland älskar jag mitt liv så mycket att jag nästan börjar gråta. It truly is the little things.

Som att den nya bartendern på Kvarnen verkligen insisterade på att få bjuda mig på en öl (inte på ett creepy-stöta-stöta-sätt utan på ett uppriktigt trevligt sätt) eftersom jag, enligt honom, var den enda som lett mot honom på hela kvällen. Och jag som försökte vara svart och svår igår, helt misslyckat! Sen sprang han ifatt mig och E på gatan när vi var på väg därifrån, bara för att säga hej då. Skumt men trevligt.

Annars tror jag att jag var sjukt otrevlig igår. Framförallt mot två stackars flickor från någon förort jag glömt namnet på som satt bredvid oss på Carmen. P började prata med dem om tv-serier (eftersom det är det han lever på just nu) och frågade om de hade några tips. De rekommenderar då varmt den amerikanska versionen av The Office! De hade inte ens sett originalet! Jag tappade genast all respekt för dem och hånade dem resten av kvällen. Dock väldigt subtilt så jag vet inte om de märkte något.

Sen frågade de om jag och P var syskon! Haha. Visserligen har vi verkligen en typisk lillasyster-storebror-jargong, men ändå - eeeeew! Vill inte veta hur deras syskonrelationer ute i förorten ser ut.

De såg jättebesvikna ut när de insåg att P inte försökte ligga med dem.

Sen lyckades jag nog nästan undvika några ordentliga klavertramp på Kvarnen. Börjar som vanligt ösa ur mig hur mycket jag föraktar lärarhögskolan och hur puckade alla förskollärarstudenter är (eftersom C som också ska bli gymnasielärare var med), när jag inser att jag har just en blivande förskollärare framför mig! Försökte på ett snyggt sätt backa tillbaka och släta över det jag just sagt, men det gick liksom inte. Detta ledde till att hon resten av kvällen kände sig tvungen att försvara sitt yrkesval och sin yrkeskår väldigt högt och väldigt länge. Eftersom jag aldrig fick en syl i vädret kunde jag i alla fall inte komma med fler förolämpningar, vilket nog var bra.

(och om ni undrar så var hon heller inte den vassaste kniven i lådan om man säger så...men det har säkert absolut ingenting med hennes yrkesval att göra)

Lät P klippa mig igår igen, och som vanligt blir jag alltid gråtfärdig när han är klar och lovar mig själv att aldrig låta honom komma i närheten av mitt hår igen. Men efter några öl och en hel del komplimanger för just frisyren börjar jag sakta men säkert gilla den. Jag ser ut som en blandning mellan Natalie Portmans tolvåriga karaktär i Leon och en indieslampa. I can live with that.