yourexloverisdead

Jag kan med stor glädje berätta att P's kycklingsoppa igår gjorde underverk! Känner mig helt frisk idag! Febern är borta, halsen känns len som en babyskärt, humöret på topp trots regn och rusk. Antar att en hel vitlök, tre chilifrukter och en ingefärsrot kan göra större underverk än jag trodde.





Idag är det exakt ett år kvar till jag och P ska gifta oss. Forhoppningsvis får vi boka de lokaler vi vill ha den 21:a augusti 2010. Känns sjukt att planera något så långt fram men det kommer bli ett enormt jävla projekt. P har i och för sig jobbat som projektledare så han borde ju vara bra på att planera sånt här...men å andra sidan så vet jag att han inte ens kan planera vad han ska göra nästa vecka så det kanske inte är något att räkna med.
Jag har insett att planeringen av ett bröllop väcker väldigt mycket känslor hos folk. Det vill säga hos alla utom mig och P verkar det som. Vi tycker bara att det ska bli grymt att ha en stor fest för vänner och familj/släkt. Se vet jag ju att jag kommer stå och böla framme vid altaret när det väl är dags men än så länge känner jag mig väldigt lugn inför det här stora. P's familj är inte riktigt lika känslomässigt distanserade till vårt bröllop som vi är. Hans syster hotar med att inte ge mig någon möhippa om hon inte får spela någon slags huvudroll vid själva vigseln. Där är vi i alla fall rörande överens jag och P: det är inget amerikanskt bröllop, alltså inga brudtärnor, inga made of honors, inga best mans och sånt skit. Inga vilda små barn i söta klänningar med uppgift att se gulliga ut och kasta blomblad omkring sig. Är det någonting jag lärt mig om barn efter x antal år som barnvakt så är det att barn inte lyder order och absolut inte kan sitta still och bara se gulliga ut. Oavsett hur fina klänningar man trycker ner dem i.

Nej, enkelt ska det vara. Enkelt, vackert och smakfullt. Och så en himla massa champagne!