yourexloverisdead

Jag blir så jävla trött! Varenda människa som jag berättat om mina resplaner för har omedelbart frågat om det är dåligt mellan mig och P. Som att det måste vara någonting fel för att jag vill göra någonting själv. Det är fan alla de halvmänniskor som inte kan ta ett steg utan sin respektive som det är fel på! varför måste det alltid vara antingen eller? Kan man inte bara få plocka russinen ur kakan och ändå slicka smeten?

Jag är sjukt nöjd med mitt och P's förhållande och jag upplevde det som ännu starkare när han föreslog att jag skulle ta en sista minuten själv. Jag vet att han inte vill bli av med mig utan att han faktiskt är osjälvisk nog att sätta mig framför sig själv (ibland). Jag vill gärna tro att jag ger så pass mycket att jag kan kosta på mig själv att vara självisk när jag faktiskt behöver det. Ibland behöver man faktiskt bara hänga med sig själv. Utan att vara till lags, utan att ta hänsyn. Tror att det är jävligt lätt att glömma bort vad man själv vill annars.

Jag har blivit så sjukt påverkad av min omgivning den senaste tiden, behöver hitta tillbaka. En gång i tiden visste jag ju faktiskt vad jag ville ha ut av livet. Då hade jag en plan. Sen sa någon att det var en jävligt sopig plan och då slutade jag planera.

Nu får allt som har med planer att göra det att värka lite i magen. Förutom planen att sticka härifrån. Den får mig att le.