yourexloverisdead

Nä, nu får det vara nog med deppande. Måste komma ur den här vintersvackan! Planen för att göra det ser ut ungefär så här:

Ingen alkohol på två veckor (för att slippa bakisångest och ölmage)

Mer och roligare träning (på onsdag ska jag fanimej gå på afrikansk dans och skutta till mig några endorfiner)

Åka till Gran Canaria själv om ca fyra veckor (för att bara få andas och tänka lite, och det råkar vara ganska billigt att åka dit)

Det här är planen som den ser ut idag. Och som en liten delbelöning när jag hållt mig nykter i två veckor ska mamsen bjuda med mig till Yasuragi! Det kommer garanterat att höja min livslust. Det kommer bli bra. Bara jag håller mig till planen. Måste försöka komma ut mer också (och nu menar jag faktiskt inte krogen utan utomhus), hela jag har blivit en syrefattig degklump av att ligga hemma hela vinteren.

Åh jag längtar verkligen bort och ut! Vill promenera i bergsluttningar, sitta själv på ett café och läsa, prova nya smaker, lära mig nya språk, våga göra saker själv. Kanske är det här en sån sak man ska göra lite då och då, för att påminna sig själv om att man styr över sitt eget liv. Jag tror att det är nyttigt.

Känns som att jag ältat omkull alla i min närhet med allt mitt tjat om livskriser och framtisångest, men det har nog hjälpt att sätta ord på den konstiga obevekeliga känslan som irrat omkring i mig den senaste tiden. Den har blivit tydligare och mindre läskig. Jag är inte rädd för att tvivla längre, inte rädd för att må dåligt. Att gå igenom en kris är lite som att ömsa skinn och på något sätt kommer den väl att förändra mig, göra mig lite mer medveten om mina behov och känslor och vad jag faktiskt vill ha ut av livet.


Jag vill vara nöjd utan att nöja mig. Går det?