Mina äckliga I-landsproblem
Ni har säkert också varit med om att ni sett någon film som på något sätt visualiserat alla era värsta farhågor eller hur?Det gjorde jag nämligen idag. Jag har ju gått runt med en förhållandevis ihållande ångest över om jag håller på med rätt saker i livet. Huvudproblematiken har legat i någon slags rädsla för att bli "vuxen" för fort. Jag har kommit till dryga mitten på min utbildning (inga fristående kurser här inte) och jag har nyss förlovat mig och köpt lägenhet. Jag antar att det är fullt normalt att tycka att det här är lite läskigt. Så som lösning på detta "problem" har jag och P börjat prata lite löst om att flytta till Frankrike ett år och bara ta en paus ifrån allt. Kanske plugga lite franska, äta croissanter och röka cigg. Typ.
Men som jag skrev i mitt förra inlägg så är jag i grund och botten en mespropp som mycket väl skulle kunna välja att stanna hemma och pilla sig i naveln tills ännu en bruten lårbenshals gör alla större projekt omöjliga. Jag vill inte det, men det är min största skräck (faktiskt) att det ändå kommer att bli så.
Och så såg jag Revolutionary road (som jag trodde skulle vara ett litet mysigt relationsdrama...så inte) idag och precis som jag känner sig April (Kate Winslet) lite fastlåst i suburbia (ok, jag är inte i suburbia än, men det är bara en tidsfråga), hon har lite oreflekterat skaffat två barn och är, eftersom vi befinner oss på 50-talet, därmed hänvisad till en händelselös tillvaro som hemmafru. Hon inser att det enda sättet för henne och hennes äktenskap att överleva är att lämna allt (inte barnen, de får följa med) och dra till Paris! Hennes man, som för nuet är inkorporerad i ett företag han hatar ska där få blomstra och bli den man han en gång trodde att han skulle bli. Och hon ska försörja honom.
Men utan att avslöja för mycket så faller det sig så att de inte kommer iväg till Paris, mannen blir erbjuden ett bättre jobb, ligger runt och April försöker göra abort på sig själv och dör.
(Hoppas jag inte avslöjade för mycket)
Det här är alltså min största skräck. Inte att dö av en do-it-your-self-skrapning utan att jag aldrig ska göra det där som jag vet kommer förfölja mig resten av livet om jag inte gör. Jag tror att det finns så mycket mer än att skaffa sig bra jobb/hus/man/barn/hamster what ever, jag tror verkligen det. Jag skulle vilja leva ett pseudo-vuxet liv utan Ittala-glas och linneservetter.
Jag vill vara Peter Pan i en liten skruttig Paris-etta, lite billigt rödtjut och en helt tom kalender.
Borde inte sense au morale (hur fan stavas det på sv?) vara att du borde låta bli? Kvinnor som försöker självförverkliga dör, olyckliga, medan mannens självförvärkligande aldrig verkar bli så mycket mer än att ligga med 20-åringar, supa och eventuellt tjäna mer pengar.Inte för att jag inte kan se charmen med att ligga med inga flickor, dricka oskäliga mängder sprit, och jämt ha en del pengar på fickan (som medel för att nå ovan nämnda mål), men det framstår som lite futtigt.. inte bohemiskt, inte sorglöst, och i grund och botten inte mer än att vilja återuppleva tonåren (fast med pengar, och utan föräldrar).
Lika mycket som jag själv drivs av att förverkliga mig själv, lika lite har jag koll på vad det faktiskt skulle innebära. Men att regrediera, fly in i barndomen och där krypa ihop i fosterställning och vägra växa upp innan jag dör, ensam, bitter, och livsförnekande i mitt avståndstagande från ålderdomen och dess ständiga påminnelse om att ungdomen för alltid har lämnat mig; hur är det förverkligande?
Sens moral.
Nej, poängen är ju att hon dör därför att hon INTE gjorde det hon ville med sitt liv. Hon fastnade i ett moment 22 som hon varken kunde lämna eller stanna kvar i. Då är det kanske bara att resignera eller dö.
Jag menar absolut inte att man ska jaga självförverkligande livet igenom, men om man vet vad man behöver göra för att bli lycklig finns det faktiskt inte någon ursäkt att inte göra detta. Hur mesig man än må vara.
