yourexloverisdead

Ok, ska försöka skriva ett lite mindre deprimerat inlägg än sist. Står på jobbet och tänkte passa på innan folket börjar rulla in. Det känns som att massor har hänt och samtidigt ingenting alls om ni förstår vad jag menar...
Det bästa med att jobba söndagar är att jag är helt själv i butiken och kan sätta på mina egna skivor utan att någon rynkar på näsan och säger att det inte är tillräckligt shoppingvänligt eller nåt åt det hållet. Nu rullar Bowie, Cash och Kate Bush i högtalarna och det känns bra.

Har haft sjuk ångest över mitt liv och min framtid hela helgen. Det satte in ordentligt i fredags när jag och P käkade middag på Svejk med Mange och min gamla kursare Daniel (samt nån idiot från P's jobb som ingen tyckte om). Det pratades mycket (alldeles för mycket) om huruvida jag och Daniel har kastat bort vår (enorma) potential på läraryrket och om det kan vara så att vi båda egentligen skulle kunna åstadkomma betydligt större saker med våra liv. Fan, jag var rätt nöjd med att jag hittat något som funkade och som jag inte behövde ifrågasätta så mycket. Ifrågasätter ju allting annat så det var skönt att ha en fast punkt i tillvaron, nåt som jag var säker på. Men nej.

Egentligen har jag ju aldrig riktigt känt efter om det här verkligen är vad jag vill göra, bara kört på. Och nu har jag pluggat tre år på lärarprogrammet och har så mycket skulder hos CSN att jag inte ens tror att det är möjligt att byta bana. Och problemet är ju att jag faktiskt inte har en aning om vad jag skulle göra annars. Jag skulle kunna göra som P, som aldrig tycks bestämma sig för vad han vill men det verkar man inte bli vidare lycklig av. Eller så hoppar jag av och hoppar på någonting annat som eventuellt också känns fel efter ett par år och vad gör jag då?

AAAAAAAAHHHHHH orkar inte börja tvivla. Men när jag tänker på att börja undervisa eller bara vicka lite för extrapengar får jag ont i magen. Jag vill inte. Jag tycker ju inte ens om ungdomar! Vad håller jag på med?
Försöker intala mig att det finns annat att gå vidare med från den utbildning jag kommer ha, jag kanske kan börja forska eller skriva läroböcker eller nåt. Och det är ju sant. Me borde man inte vara i alla fall lite sugen på att jobba med det man faktiskt har utbildat sig till?

Problemet är nog att jag inte vill jobba alls, vill helst stanna på universitetet resten av mitt liv. Kan man det?

Dessutom hände det någonting jätteskumt tidigare den kvällen, som kanske gjorde mig lite extra känslig och mottaglig. Det var precis när vi kom dit och P står kvar på gatan och snackar med en annan jobbpolare och jag går in på Svejk och möter upp Mange som har stått och väntat jättelänge. Vi börjar prata om dolda kvinnosjukdomar och helt plötsligt känner jag hur det svartnar för ögonen och jag får lock för öronen. Och innan jag vet ordet av står Mange och håller upp mig då jag typ svimmat av mitt på golvet. Jättekonstigt. Sånt brukar verkligen aldrig hända mig. Dessa dolda kvinnosjukdomar!

Men efter en ramlösa och lite frisk luft mådde jag lite bättre. Och efter en schnizel och ett par öl mådde jag ännu bättre.
När Svejk stängde och B-boy precis ramlat in full och glad på jakt efter en varm säng tänkte vi dra vidare till Kvarnen. Men tack vare en lång kö tog jag mitt bättre vetande till fånga och drog min trötta rumpa hemåt eftersom jag skulle jobba dagen efter. P och Daniel drog vidare mot Stureplan (som P påstår sig förakta men allt oftare verkar hamna på...)

Vid femrycket drällde han in och ner i sängen hos en sömndrucken Emelie, som vaknade till och låg vaken i en och en halv timme bredvid en fyllesnarkande liten trasa. Så trots att jag var duktig och gick hem "tidigt" fick jag alltså inte sova och kom trött och sliten till jobbet dagen efter. Men till min tröst mådde han betydligt sämre än jag. Moahaha.

Jag tror att P är lite kär i Daniel och att han är lite kär i P. De skulle nog bli ett fint par, men tyvärr tror jag att båda två behöver en stabil kvinna vid sin sida så det skulle nog aldrig funka.

Oj, det här blev ett ganska långt inlägg. Bäst att sluta om någon ska orka läsa. Kanske blir ett till senare idag...