Käre gode Gud, sluta gör så dumma saker!
Vet inte riktigt vad som kommer komma ut idag. Känner mig så förvirrad.
Livet är så sjukt jävla fucking orättvist. Vissa människor verkar råka ut för all jävla skit som kan drabba en och vissa klarar sig ifrån allt utom sina egna fuck-ups.
Jag vet att det händer fruktansvärda saker överallt varenda minut men det känns inte på riktigt förrän det drabbar din egen familj eller släkt. Det är kanske hemskt och egoistiskt men så är det. Blir bara så jävla förbannad på att det aldrig drabbar rätt personer. Eller, vem fan är jag att säga vem som förtjänar att dö och vem som inte gör det? Men jag tror att alla kan enas om att treåriga pojkar inte gör det.
Hur fan ska man våga skaffa barn eller ens bli kär i någon när det är så jäkla lätt att förlora dem man älskar?
Och jag skäms för att jag fortfarande funderar över så patetiska saker som huruvida det är värt att lägga 229 spänn på en kursbok eller vad P ska få i födelsedagspresent. P, du ska få min gränslösa kärlek så länge du lever. I'll wrap it up with a nice bow...
Fan att man ska behöva inse hur ytligt och futtigt ens liv är varje gång någon annan råkar ut för något. Det har en tendens att rasera allt och jag kan inte se hur jag ska kunna vara glad igen utan att känna skuld. Men det kommer jag ju, jag vet det. Det är väl nu man ska inse vad man värdesätter i livet och vårda det så mycket man kan. Inse att människorna man trodde skulle finnas där för alltid helt plötsligt kan ryckas bort.
Jag är inte troende men det blir så tydligt ibland att det finns en balans som måste upprätthållas i världen. För varje ljusglimt krävs en skugga, för varje födsel krävs det att någon lämnar plats. Mina barnvaktsbarn fick en lillasyster i veckan. Men varför kan inte bara gamla och skruttiga dö? Varför måste vissa människor prövas så jävla hårt?
Det är så lätt att ge upp, svårare att hålla fast vid det lilla hopp som faktiskt finns. Nya behandlingar utvecklas väl varje dag och det enda vi kan göra, det enda vi faktiskt har makten över är hur vi bemöter svårigheterna. Vi kan inte skydda oss ifrån dem, men vi kan välja att fortsätta leva eller lägga oss ner och dö. Men hur man får styrkan att göra det valet vet jag inte än och jag hoppas att jag aldrig kommer att behöva få reda på det.
Livet är så sjukt jävla fucking orättvist. Vissa människor verkar råka ut för all jävla skit som kan drabba en och vissa klarar sig ifrån allt utom sina egna fuck-ups.
Jag vet att det händer fruktansvärda saker överallt varenda minut men det känns inte på riktigt förrän det drabbar din egen familj eller släkt. Det är kanske hemskt och egoistiskt men så är det. Blir bara så jävla förbannad på att det aldrig drabbar rätt personer. Eller, vem fan är jag att säga vem som förtjänar att dö och vem som inte gör det? Men jag tror att alla kan enas om att treåriga pojkar inte gör det.
Hur fan ska man våga skaffa barn eller ens bli kär i någon när det är så jäkla lätt att förlora dem man älskar?
Och jag skäms för att jag fortfarande funderar över så patetiska saker som huruvida det är värt att lägga 229 spänn på en kursbok eller vad P ska få i födelsedagspresent. P, du ska få min gränslösa kärlek så länge du lever. I'll wrap it up with a nice bow...
Fan att man ska behöva inse hur ytligt och futtigt ens liv är varje gång någon annan råkar ut för något. Det har en tendens att rasera allt och jag kan inte se hur jag ska kunna vara glad igen utan att känna skuld. Men det kommer jag ju, jag vet det. Det är väl nu man ska inse vad man värdesätter i livet och vårda det så mycket man kan. Inse att människorna man trodde skulle finnas där för alltid helt plötsligt kan ryckas bort.
Jag är inte troende men det blir så tydligt ibland att det finns en balans som måste upprätthållas i världen. För varje ljusglimt krävs en skugga, för varje födsel krävs det att någon lämnar plats. Mina barnvaktsbarn fick en lillasyster i veckan. Men varför kan inte bara gamla och skruttiga dö? Varför måste vissa människor prövas så jävla hårt?
Det är så lätt att ge upp, svårare att hålla fast vid det lilla hopp som faktiskt finns. Nya behandlingar utvecklas väl varje dag och det enda vi kan göra, det enda vi faktiskt har makten över är hur vi bemöter svårigheterna. Vi kan inte skydda oss ifrån dem, men vi kan välja att fortsätta leva eller lägga oss ner och dö. Men hur man får styrkan att göra det valet vet jag inte än och jag hoppas att jag aldrig kommer att behöva få reda på det.
Kommentarer
Trackback
