yourexloverisdead

Jag älskar verkligen min familj. Älskar den för att den tillåter känslomässiga utspel och opassande diskussioner utan att rodna och utan att sopa under mattan. Vi skrattar och gråter tillsammans efter alltför mycket vin och ingenting lämnas osagt.
Det är högt i tak och allt är tillåtet. Nästan.
Men visst kan  en trevlig middag sluta i gråt och gräl. Det är just det som är grejen. Ingen behöver låtsas, ingen väntar tills dörren stängts bakom en för att sedan falla ihop med ansiktet i händerna. Vi finns ändå där för varandra. På riktigt.
och när min snart nittioåriga gammelmoster försöker ge sig på bajsleken kan jag inte annat än älska henne. De är alla fantastiska människor, älskande, stöttande, bittra och deprimerade. Vissa i större utsträckning än andra.

Jag undrar hur många fingrar de har med i spelet som format mig till den jag är. De har i alla fall alltid varit mitt skyddsnät, min fallskärm. Med konditionalitet.

Jag älskar att P är så ingrodd nu att han sett det värsta. Och ändå stannar kvar. Han räds inte av den oborgerliga ärligheten, det nakna onda. Kanske känns det som en frisk fläkt mot skuldkommunikation och locket på-mentalitet? Kanske önskar han bara att folk kunde lägga band på sig och vänta tills de kom hem... Jag vet inte, men jag är glad att han stannar och ser utan att titta bort. Ofta har han dessutom ett gott råd, ett ord av omtanke och vad som känns som ett genuint engagemang. Och för det älskar jag honom. Oavsett om du vill eller ej så är du medlem i familjen nu älskling!