Forget all about equality, let's play master and servant
P har bjudit hem folk till oss på spelkväll ikväll. Spel och pizza tror jag tanken var. Som ni vet gillar jag ju att ha folk över och så, men den här veckan har jag jobbat väldigt mycket (måndag-söndag) samt haft en väldigt segdragen förkylning som gjort sitt bästa för att dämpa all energi jag försökt uppbåda. Så denna gång har jag avsagt mig allt ansvar. Jag tänker inte handla, inte laga mat, inte gå till systemet, inte städa badrummet som nått nya nivåer i snuskighet. Detta är nämligen sånt som jag alltid gör när JAG bjuder hem folk. Så det är med spänning jag ser fram emot att se om P verkligen inser hur mycket jag gör hemma. Ok, jag dammsög faktiskt igår och påminde honom om att han kanske behöver ta en sväng förbi bolaget, men annars ska han få fixa allting själv. Jag tänker luta mig tillbaka och förvänta mig att allt blir gjort ändå. Precis som han gärna gör.
Problemet är bara att han mycket väl skulle kunna skita i många av de saker jag ser som självklara, vi har helt enkelt olika kravtrösklar. Jag mår till exempel psykiskt dåligt om någon skulle använda vår toalett och den som nu är täckt av ett tjockt lager damm och handfatet är fullt av hår och intorkad tandkräm. Han skulle nog inte ens märka det. Har man missat att gå till systemet och det inte finns någonting att bjuda på, ja då får man väl lita på att någon annan har med sig nåt. Medan jag är av den gamla skolan där ingen gäst någonsin ska sitta med ett tomt glas. Maten ska helst vara klar två veckor i förväg och lägenheten ska vara i toppskick. Då kan jag slappna av. Sådan är jag.
P har fixat middagar förut och det har oftast gått bra, inte blivit precis som jag hade tänkt men det är ju inte hela världen. Jag kan ju också kompromissa. Men just idag har P bestämt att han ska åka och hämta ett halvt vildsvin i Mariefred som han har beställt. Helt utan att rådfråga mig kan tilläggas eftersom jag genast hade dödat hans entusiasm genom att påpeka att vi varken har frys- eller kylutrymme för så mycket kött. Vi har ingen möjlighet i världen att ta hand om allt, och dessutom är varken jag eller P jättevana vid att hantera hela djur (eller halva heller för den delen).
Jag kan inte låta bli att tänka att han kan fatta sådana här halvt genomtänkta beslut men att de ändå är jag som kommer få ta hand om det i slutändan, eftersom jag inte har något "riktigt" jobb utan bara pluggar vilket verkar vara likställt med att vara ledig hela dagarna.
Jag har kommit fram till att jag är en curlingfru. Tror att det hänger ihop med det som Klara skrev under inlägget om nykonservatism: att när man ingår en (heterosexuell) relation (något annat kan jag faktiskt inte uttala mig om) så skriver man på ett normkontrakt där man tar på sig beteenden, krav och förväntningar som är knutna till ens kön. Och oavsett hur överens man är om att leva jämställt så smyger sig de där små förväntningarna fram för att göra vardagen lite "smidigare". Men hur gör man för att sluta curla den man lever med? Som jag och Maria pratade om på senaste bokklubbsmötet: kan man verkligen bara släppa allt och förvänta sig att den andra tar vid? Kan man sluta ta ansvar för ekonomin och riskera att kronofogden kommer och knackar på dörren? Sluta tvätta och börja använda strumporna ut och in?
Det har talats mycket om att föräldrar curlar sina barn, men ingenting om hur kvinnor curlar sina män. Gunilla Bergensten har skrivit en bok till alla kvinnor som älskar sina män - men som är trötta på att vara familjens projektledare: "Familjens projkektledare säger upp sig". Jag har inte läst den, men den verkar ju faktiskt sätta fingret på problemet. Varför är det (nästan) alltid kvinnan som har den övergripande kollen och som ser till att allting flyter på?
Jag försökte ta upp det här med P igårkväll. Försökte förklara att jag tycker att det är orättvist att jag framställs som tjatig och gnällig varje gång jag ifrågasätter det som är bekvämast för honom. Var kommer mina behov in? Måste jag anpassa mig efter en standard som är lägre än den jag själv skulle haft om jag bott själv, eller ska jag bita ihop, hålla käft och vara till lags? Tror ibland att det faktiskt skulle vara enklare.
Är det dessa val jag har?
Ja, det blev ett till "genus-inlägg"...antar att det är det som upprör mig mest just nu. Ge mig era kloka synpunkter och hjälp mig lösa detta!
Jag skrev precis en sjukt lång kommentar som jag nu har raderat. Jag måste fundera lite till.
Hamnar i blåsväder mellan att tycka att han kan ju dammsuga på eget initiativ lite oftare och att känna att vafan, HAN störs ju inte av någon dammråtta, skönt för honom. Om jag tycker att det är jobbigt med klädhögen, varför ska jag då peka på honom med stora könsrollsfingret bara för att han faktiskt tycker att den där högen är okej.
Ja, som sagt, varken ut eller in. Återkommer.
Ja, det är fan inte lätt. Antar att sånt där kan komma fram ännu tydligare också när man får barn. När det gemensamma ansvaret ökar det vill säga. Fast Alex verkar ju ha rätt bra koll på läget tycker jag. Han är bra.
Måste bara få komma med ett inlägg till inlägget:
När jag kom hem idag hade P varit ute och skottat av båten och täckt över henne igen, diskat, städat badrummet, handlat, marinerat och i ugnen låg det ca 10 kg revbensspjäll och puttrade på låg värme.Då återvände mitt hopp om män och mänskligheten i allmänhet! Det ska bli sjukt najs att få avnjuta en middag jag inte svettats med en enda sekund. Ok, jag dukade. Tyckte att jag kunde bjuda på det nu när han varit så duktig;)
Jag tror att de är upp till kvinnan att inte heller ta på sig så stort ansvar som många av oss gör. Vi kan ju inte gnälla på männen när vi gör allt åt dem. Om vi inte ger dem utrymme för att dela ansvaret så kommer de givetvis sätta sig i soffan och luta sig tillbaka bekvämt. Det skulle jag också göra.
Jag säger positiva tankar och energi ger mer än att klanka ner på de dåliga. eller?
Självklart är det så Anna, men det är faktiskt betydligt svårare i praktiken. Det är på något sätt tvärtemot all annan logik. Om man tex vill ha mer bekräftelse eller romanik eller what ever funkar det ofta att vara den som börjar ge mer så hakar den andra sedan på. Men här leder det antingen till att den ena gör mer för att visa vad som behövs göras och så tänker den andra: åh vad skönt då slipper jag. Eller så gör den andra mindre för att visa att man inte har lust att göra allt själv och då kanske den andre tänker: Ja om inte hon bryr sig om den där diskhögen behöver väl inte jag heller göra det. Förstår ni vad jag menar? det verkar vara en loose-loose situation.
jag har tänkt väldigt mycket på det här. svårt att veta tycker jag huruvida jag verkligen tar mer ansvar eller om det bara är en känsla.
men: mer "experiment" och tjata mera!
prata om hur ni ska dela upp hemarbetet (konkret), t.ex. att den som lagat mat inte tar hand om disken och vice versa, eller städa tillsammans, halva lägenheten var, tvätta tillsammans/varannan gång/bara SIN EGEN tvätt...
men så är vi ju medmänniskor som älskar varandra = ställ upp för varandra såklart om den ena har mycket att göra osv... men kom ihåg de gånger du har innestående :D
Det var bra Agnes! Jag och P diskuterade vilka sysslor vi delar på och vem som gör vad och så där. Och det blir ganska mycket som hamnar på min tallrik då eftersom jag är lite mer flexibel tidsmässigt. Men då måste ju faktiskt den andra ta på sig andra grejer som är mer lämpat för dem. Här hamnar jag gärna i könsrollsfällan men det skiter jag i. Jag handlar och lagar mat för det tycker jag är kul och det funkar med mitt schema. jag tycker inte att det är kul att grovstäda badrummet och gå iväg med återvinning: så det får P göra. Jag gör nog mer "varje-dag-sysslor" men han får ta hand om de lite jobbigare "en-gång-i-månaden-sysslorna". Det tror jag kan vara ett sätt att lösa det på.
Men skit för fan i om det är en typiskt "manlig" eller "kvinnlig" syssla, gör det som funkar bäst och försök se till att ni lägger ner lika mycket energi på det så blir det nog bra. Millimeterrättvisa kräver mer energi än vad själva arbetet gör.
