Nykonservativ? Jahaja.
Och om status handlar om att uppnå det svåruppnåeliga så är det väl ganska rimligt att vi som växt upp som skilsmässobarn i föräldrakooperativ nu strävar efter det motsatta: nämligen kärnfamiljen. Men den måste vara lycklig, inte bara lyckad. Det är det som är kärnan tror jag. Att faktiskt få tvåsamhet att fungera så att båda parterna (och eventuella barn också förstås) mår bra måste ju vara det svåraste av allt.
Framförallt när man läser undersökningar om hur kvinnor förlorar både ekonomiskt och känslomässigt på att gifta sig (enligt Saco i alla fall) och att majoriteten av alla skilsmässor sker på kvinnors initiativ. De som drar störst nytta av att vara gifta eller sambo är enligt Saco högutbildade män i storstäder.
Det påminner mig om ett samtal jag hade med min juristvän Helena för ett tag sedan (innan hon gick och kärade ner sig i en fransman). Hon berättade att alla män på hennes arbetsplats befann sig i en fast relation men att ingen av kvinnorna gjorde det. Hon menade att det inte fanns någon möjlighet att ha den typen av arbete och samtidigt ta hand om en man.
P påpekar ofta att hans liv blivit så mycket bättre sen han flyttade in till mig (och det har mitt också måste jag tillägga). Men det var först när han hade ett tryggt hem att komma hem till som han kunde styra upp sina andra relationer och sin arbetssituation. Vad betyder detta egentligen? Är äktenskapet merjobb för kvinnan och en avlastningsyta för männen?
Medan jag och min neocon-generation drömmer om det lyckliga äktenskapet drömmer samtidigt många gifta kvinnor om att åka på "Bitterfitta-semester" och lämna man och barn vind för våg.
Män initierar inte skilsmässor om de inte har någon ny famn att gå till. Kvinnor lämnar för att återgå till det liv de levde innan. Innan tvåsamheten satte sina klor i henne.
Det här gör mig ledsen och orolig inför framtiden. Den tjugoförsta augusti ska jag och P gifta oss. Jag tror att vi har en bra chans att klara oss, men statistiken talar sitt tydliga språk.
Äktenskap - statussymbol eller kvinnofälla?
Statusymbol, kvinnofälla eller KÄÄÄÄÄÄRLEK?
Just det, det alternativet tänkte jag inte på (ooops). Klart att det kan vara det också, SKA vara kanske man kan säga till och med. I vårt fall tror jag att det blir det.
Jag och P diskuterade det här igår och kom fram till att vi ska bygga en kvinnofälla (gräva en djup grop och täcka över den med bag-in-boxar), vi har kollat mycket på Big love sista tiden. Hihi.
fan vad bra. får jag länka till det här från min blogg?
Åh vad bra skrivet Emelie!
Och varför är det så svårt med tvåsamhet och jämställdhet (som oftast är problemet med havererade äktenskap), varför är det alltid kvinnorna som drar det tyngsta lasset?
Jag lever med en man som verkligen vill vara jämställd, jag vet att han vill det, men det funkar liksom inte hela vägen. Och jag kan verkligen inte begripa varför.
Varför är det tex bara jag som har koll på att barnen har uppdaterad garderob när det gäller säsong och storlek? Bara jag som har koll på extrakläder på dagis? Det är inte så att jag hade några egna barn innan vi skaffade våra tillsammans.
Och varför är det bara jag som har koll på ekonomin, som ser till att vi håller oss inom ramarna varje månad (så gott det går) och att sparpengarna inte rinner iväg för snabbt? Det ligger ju lika mycket i hans intresse att se till att allting funkar.
Jag skulle få det betydligt lättare om jag levde ensam medan han plötsligt skulle få lägga till flera timmar av obetalt och onoterat arbete per vecka. Så i vårt fall innebär förhållandet verkligen merjobb för mig. Som tur är finns ju kärleken med som den största faktorn och det är den som gör att allting fungerar ändå och att jag tycker att allt merarbete är värt det.
Men jag är lite rädd att jag en dag kommer blomma ut som fullfjädrad bitterfitta och rymma ifrån både man och barn i ett försök att återupprätta min heder, stolthet men framför allt egna person.
Därför försöker jag att inte låta saker ligga kvar och gnaga inombords så att de får chansen att växa sig för stora, utan vara en bitterfitta i små doser varje vecka. Ut med skiten så fort den uppkommer så kanske man inte exploderar om 15 år.
Men det är ett stort mysterium för mig varför vi har den här problematiken hemma hos oss, eftersom vi båda är så eniga om att vi inte vill ha det så. Och jag vägrar köpa tramsiga teorier att det skulle finnas i våra gener, jag är inte bättre på att byta lakan för att jag är biologiskt inprogrammerad till det. Det är så nedvärderande att påstå sådana saker att jag blir alldeles matt när jag tänker på det.
Äktenskapet är i mina ögon helt klart en kvinnofälla, fortfarande år 2010. Det är bedrövligt. Det är en statussymbol som båda könen strävar efter men där männen står som klara segrare.
Agnes: Självklart får du det fina du!
Maria: Ja, varför blir det så? Är vi curlingfruar?
Borde vi bara byta lås och låta dem leva på gatan några dagar kanske? Fast där lär man sig väl inte att byta lakan heller förstås...
Antar att man måste vänja sig vid att ta de små fajterna varje dag så att det inte blir en stor fajt som slutar i varannan vecka, även fast det är jobbigt att känna sig tjatig och uppfostrande hela tiden.
Sen har jag insett en annan sak senaste tiden och det är att de nog gör mer än vi uppfattar eftersom i alla fall jag har vant mig vid att se mig själv som den som gör allting. Då märker man liksom inte det andra.
Att dela på förhållandets "bördor", såsom att betala räkningar, tvätta, ta barn till dagis etc. beror på ömsesidig respekt. Hävda att man älskar någon samtidigt som man konsekvent brister i denna överenskommelse är en paradox i sig och hur svårt en gammal hund än har att sitta så leder många spår tillbaka till besvarad och äkta kärlek. Älskar man sin partner så gör man sin del och mer därtill. Gör den andra parten inte det, så är kärleken inte besvarad.
Bra inlägg och mycket intressane eftersom jag precis lämnat in min sista hemtenta i ämnet. Det hela handlar om att man i det heterosexuella-kontraktet även skriver under på sådant som gör sig osynligt bakom normen. Jag tror att det handlar om att denna kärlek gör oss blinda - och att en medvetenhet krävs för att få det jämställt. DET PERSONLIGA ÄR POLITISKT! Och det gör sig ofta mest synligt i samtal med andra kring ämnet där man kan se strukturella mönster i något som först tycks vara personligt. Så häng gärna med på min kvinnoklubb som börjar snart där inget ska ligga och trycka i det fördolda. Upp till kamp! Förändra nu!
Bok-tips "Hon, han och hemmet" av Eva Magnusson samt "Dubbelliv" av Margareta Lindholm.
Oj, va kul att det blev en sån diskussion av detta! Kanske ska börja skriva såna här inlägg istället för långa utläggningar om vad jag gjorde i helgen etc...
